Bo Giertz kommentar:

Petrus andra brev

Inledning

Problemet
Den lärde Origenes, en av de äldre kyrkofäderna (o. 185–254), säger: ”Petrus har efterlämnat åt oss ett allmänt erkänt brev, möjligen två – fast den saken är osäker.” Redan på den tiden fördes det alltså en diskussion om Andra Petrusbrevet. Orígenes och många med honom höll det personligen för äkta, men ännu i början av 300-talet räknades det av andra – bland dem den store kyrkohistorikern Eusebius – till de skrifter, vilkas apostoliska ursprung kunde ifrågasättas. Först under senare hälften av 300-talet blev det allmänt accepterat.

Vid reformationen flammade diskussionen upp på nytt. Erasmus förkastade det, Luther accepterade det och Calvin var tveksam. Inom den nyare historiskt-kritiska exegetiken, har det nästan undantagslöst ansetts vara en ”pseudepigraf” utgiven under Petrus namn långt efter hans död, kanske rentav framemot mitten av 100-talet. Ganska allmänt har det betraktats som den yngsta bland Nya Testamentets skrifter, och många menar att innehållet präglas av hellenistiska tankegångar, som bör ha varit helt främmande för en galileisk fiskare som Petrus. Å andra sidan har det inte saknats kvalificerade forskare som försvarat den traditionella ståndpunkten.

Förhållandet till Första Petrusbrevet
Tveksamheten inom den gamla kyrkan berodde inte på att Andra Petrusbrevet skulle ha varit okänt under äldre tider. På den punkten har inte heller den moderna forskningen några allvarligare betänkligheter. Brevet var med säkerhet känt under senare hälften av 100-talet och det är möjligt – fast inte säkert – att vi finner spår av det också hos författare från seklets början. Vi får komma ihåg att det rör sig om ett relativt kort brev och att vi inte har många kristna skrifter från förra hälften av 100-talet i behåll. Det skulle vara en tillfällighet om en så liten skrift blivit uttryckligen citerad i någon av dem. Det finns betydande antika författare – som historikern Thukydides (omkring 400 f Kr) – som inte citeras i någon bevarad skrift från de första 200 åren efter sin död.

Tveksamheten hos en del kyrkofäder hade en annan orsak. Man var allmänt övertygad om att Första Petrusbrevet var äkta. Men nu kunde varje grek med stilkänsla konstatera, att Andra Petrusbrevet inte var skrivet av samma person. Till skillnad från Första Petrusbrevet, som är skrivet på en klar och nästan klassisk grekiska, kännetecknas det Andra av en ordrik, yvig prosa, med förkärlek för klangfulla, gärna ålderdomliga och sällsynta ord, som trängs med varandra som ornamenten på en altaruppsats från barocken. Modern forskning har visat, att det rör sig om en stil, som under århundradet närmast efter Kristi födelse odlades i Mindre Asien och bland annat kan studeras i ett par långa och pompösa inskrifter.

De båda Petrusbreven kan alltså inte gärna ha skrivits av en och samma person. Därmed är emellertid inte äkthetsfrågan avgjord för någon av dem. Som vi sett i inledningen till Första Petrusbrevet, finns det forskare som menar, att den verkliga författaren till det brevet är en medhjälpare till Petrus, den i slutet omnämnde Silvanus, som på apostelns uppdrag har fått svara för utformningen. Petrus har haft flera sådana medhjälpare. Utom Markus känner vi åtminstone en till namnet: Glaukias. Sådana medhjälpare kan ha fått träda in, när Petrus egna språkkunskaper inte räckte till. Man har som en modern parallell anfört en kinesisk biskop, som använde flera sekreterare. En satte upp skrivelser på engelska, en annan på klassisk kinesiska, en tredje på det språk som används i det nya Kina osv. I sådana fall går det naturligtvis inte att på rent språkliga grunder avgöra, om två skrifter har utgått från samma person. Den språkliga olikheten mellan Första och Andra Petrusbrevet skulle alltså kunna bero på att Petrus – som själv knappast kan ha haft språkkunskap nog för att skriva någotdera – har använt två olika medhjälpare, som var för sig fått arbeta relativt självständigt.

Förhållandet till Judas brev
Som alla bibelläsare märkt, finns det påfallande likheter mellan det lilla Judasbrevet och Andra Petrusbrevet, särskilt i dess andra kapitel. Av de 25 verserna hos Judas är det inte mindre än 15 som i någon form kommer igen i Andra Petrusbrevet. Det är inte fråga om direkta citat, men det finns så stora likheter i tankegång och ordval, att det måste finnas något samband. Bland forskarna menar många att Judas måste ha den ursprungliga texten. Hos honom är tankegången klarare och lättare att följa. Petrus gör omskrivningar och försöker undgå att så direkt som Judas använda ett par senjudiska skrifter. Därav drar man slutsatsen, att Petrusbrevet haft Judasbrevet som källa och alltså måste vara yngre. Häremot har det invänts att båda författarna kan ha haft en gemensam källa, kanske en muntlig sådan. Det rör sig om polemik mot en viss typ av irrlärare. Kampen mot dem kan ha varit aktuell inom någon viss del av kyrkan. Man har hjälpts åt med att formulera sina argument och så har det utbildats ett mönster, som olika personer sen tillämpat i sin egen utformning. Två sådana utformningar kan vara samtida trots sina olikheter.

Andra dateringsgrunder
Tyvärr ger oss polemiken mot irrlärarna inga säkra hållpunkter för en datering. Den är allmänt hållen och går inte in på några detaljer i läran. I allmänhet menar forskarna att det rör sig om en tidig form av gnosticism. Dess anhängare räknar sig alltjämt som kristna och vill vara med i kyrkan. De missbrukar den kristna friheten till omoral. Bilden av dem visar påtagliga likheter med de motståndare och missförhållanden, som Paulus går till rätta med i Första Korintierbrevet. Det finns också likheter med ”nikolaiterna” i Uppenbarelsebokens sändebrev. I varje fall passar bilden väl in i det första århundradet, men knappast i det andra. Och naturligtvis finns det inte något osannolikt i att Petrus mot slutet av sitt liv fick kämpa mot samma slags urartningar av kristendomen, som Paulus mötte tio år tidigare i Korint.

De som vill datera Andra Petrusbrevet till andra århundradet hämtar sina viktigaste argument från innehållet, där både vissa uttryck (som ”gudomlig natur” eller ”insikt”, epignosis) och vissa tankar och ämnen (som den uteblivna parusien) anses höra hemma i andra århundradet. En del av dessa argument kommer att tas upp i kommentaren. Det saknas inte motargument. Som exempel kan nämnas den uteblivna parusien (alltså detta att Kristus icke kommit åter). Det är ett faktum att lärjungarna i början väntade att Kristus skulle komma under deras livstid. Paulus gjorde det ännu när han skrev Tessalonikerbreven. I ”fångenskapsbreven” är han inte längre säker på den saken. I allmänhet har exegeterna räknat med att den stora krisen kom ett stycke in på 100-talet och att det är där som Andra Petrusbrevet hör hemma. Men emot detta har gjorts gällande, att krisen måste ha börjat när den första generationen av lärjungar dog bort. I så fall bör Petrus under sina sista år ha mött problemet på allvar.

Tid och plats
De som vidhåller att detta brev härrör från aposteln Petrus fast kanske en medarbetare har svarat för utarbetandet – har en säker hållpunkt för dateringen i brevets egna uppgifter (1:13 f). Här talar en gammal man som ser framåt mot döden. Vi befinner oss alltså i mitten på 60-talet. Platsen skulle i så fall med all sannolikhet vara Rom, där Petrus uppehöll sig under sina sista år.

De som inte delar den uppfattningen har i allmänhet antagit att vi har att göra med Nya Testamentets yngsta skrift, tillkommen på 100-talet, senast omkring 140. Här finns emellertid många teorier. Åtskilliga forskare tror snarare på någon tidpunkt kring år 80. I så fall kan brevet – som en av de många teorierna föreslår – vara ett verk av en lärjunge till Petrus, som väl känt till hans tankar och försökt återge dem lojalt och troget.

Synpunkter på äkthetsfrågan
Ingen kristen kan undgå att fråga sig, vilka konsekvenser det får för hans egen bibelläsning, om det skulle vara så att detta brev inte har något direkt att göra med Petrus.
I början på seklet var det inte ovanligt att man talade om ett ”bedrägeri” och om ”förfalskaren”. Det förekom också i teologiska handböcker.

Andra gjorde gällande, att så fick man inte se på ”pseudepigraferna”. I antiken ansågs det inte ojust att ge ut ett verk under en stor lärofaders namn, om man var övertygad att man riktigt återgav hans uppfattning. Detta stämmer någorlunda när det gäller den profana litteraturen. Men inom urkyrkan såg man knappast så på saken. Visserligen förekom det på 100-talet och senare en rad skrifter med falsk ursprungsbeteckning, inte minst bland gnostikerna, däribland en rad skrifter som påstods vara av Petrus (ett evangelium, en apokalyps, berättelser om hans liv mm) men de avvisades som förfalskningar. En presbyter som utgett en falsk paulusskrift blev avsatt.
Det är också för oss svårt att acceptera tanken att en kristen, som uppenbarligen ställer höga krav på den kristna livsföringen och verkar ta sin kristendom på fullaste allvar – ty det gör författaren till Andra Petrusbrevet – och som dessutom förebrår motståndarna att de kommer med lögnaktiga påståenden, skulle kunna skriva ett brev, som utger sig för att komma från en apostel, inte bara i överskriften utan åter och åter i själva texten. Man står här inför en psykologisk svårighet så stor, att varje annan teori förefaller mera acceptabel. Den som tror att hela kristendomen är ett enda stort bedrägeri godtar naturligtvis utan svårighet en sådan teori. Men den som har någon aning om vad ett kristet samvete är, har svårt att göra det. Endast i fall man tror att det rör sig om en trogen lärjunge som efter sin mästares död vill lägga fram hans tankar, kan man till nöds finna sig tillrätta med tanken att det är en pseudepigraf man har framför sig.

Men problemet kan också ses ur en annan synvinkel.

Den synod som slutgiltigt tog upp Andra Petrusbrevet i kanon (den hölls i Kartago 397) avvisade samtidigt det s k Barnabasbrevet och Första Klemensbrevet såsom icke-apostoliska. Det visar att man inte gick okritiskt fram. Vi kan ifrågasätta den gamla kyrkans historiska kunskaper. Men vi kan inte gärna betvivla att där fanns ett sinne för vad som till sin anda var äkta apostoliskt. Som kristna har vi rätt att tro, att den Helige Ande kunde leda också sådana beslut, så att det som blev upptaget i Skriften också borde finnas där. Michael Green, en av de moderna forskare, som utförligt sysslat med Andra Petrusbrevet och hävdat dess äkthet, säger att om det skulle bevisas att det verkligen är en pseudepigraf, så ”skulle jag, för min del, tro att vi måste acceptera det faktum att Gud använt pseudepigrafiens litterära genre för att förmedla sin uppenbarelse. Jag skulle acceptera det på samma sätt som jag accepterar historia och ordspråk, myt och poesi, apokalyptik och visdomslitteratur och andra litterära former som tillsammans utgör den Heliga Skrift.”

Den avgörande frågan är kanske till slut inte vem som skrivit vad i Skriften, utan vad Gud kan vilja säga oss med det som faktiskt står där.

.

Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

REGISTER:

Nya Testamentet

Petrus andra brev