Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Petrus andra brev kapitel 1. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Petrus andra brev kapitel 1

Inledning (2 Petr 1:1–2)

Översättning

    Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel till dem som fått samma dyrbara tro som vi genom rättfärdigheten från vår Gud och Frälsare Jesus Kristus med önskan om nåd och frid i överflödande mått genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus, eftersom hans gudomliga kraft har skänkt oss allt som behövs till liv och gudsfruktan. Vi har fått det genom kunskapen om honom som kallat oss genom sin härlighet och underkraft.

Kommentar

Författaren har valt att ge sin lilla skrift formen av ett brev. Det gjorde man ofta i antiken. Avsändarens namn står alltså först. Men någon bestämd adressat finns inte. Skriften riktar sig till alla kristna. Och det, som skulle vara ”brevhuvud”, går utan klar gräns över i den följande framställningen.

Skriften riktar sig alltså till dem som har ”samma dyrbara tro som vi”. Ordet ”dyrbar” är valt med beräkning. Risken är nämligen att somliga inte förstått hur dyrbar tron är utan tillåter att det tummas på den. Vad som är det dyrbaraste blir också sagt: rättfärdigheten från Gud och Herren Kristus, den rättfärdighet som kommer av tron. Här skulle man också kunna översätta ”från vår Gud och Frälsaren Jesus Kristus”. Men troligen syftar ordet ”Gud” på Kristus.

Onskan om nåd och frid är densamma som i Första Petrusbrevet men med tillägget ”genom kunskapen om Gud och vår Herre Jesus”. Vi kommer gång på gång att möta denna betoning av kunskapen och insikten. Vi får komma ihåg, att det inte är fråga bara om vetande utan om en hjärtats kunskap, som bygger på personlig erfarenhet och djupast sett är en livsgemenskap med Kristus.

Lyckan att få tro och förpliktelsen som följer med den (2 Petr 1:3–11)

Översättning

    Genom den skänktes oss allt det oskattbara och överväldigande som han lovat, för att ni på det viset skulle bli delaktiga av gudomlig natur och rädda er undan det fördärv som genom den onda lustan råder i världen. Just därför skall ni nu uppbjuda all er kraft för att låta denna tro bevisa sig i godhet, godheten i insikt, insikten i självbehärskning, självbehärskningen i uthållighet, uthålligheten i gudsfruktan, gudsfruktan i broderskap och broderskapet i kärlek. Om detta finns och förökas hos er, tillåter det er inte att vara overksamma, så att ni inte får någon frukt av er kunskap om Jesus Kristus. Men den som inte äger detta, han är skumögd och blind och har glömt hur han blev renad från sina tidigare synder. Desto ivrigare, bröder, skall ni vara att befästa er kallelse och utkorelse. Gör ni det, skall ni aldrig komma på fall. Då skall ni som en rik och frikostig gåva få tillträde till vår Herres och Frälsares Jesu Kristi rike.

Kommentar

Den första meningen hänger i grekiskan språkligt samman både med det föregående och det efterföljande. Orden strömmar fram i en yvig rikedom. Urkristna honnörsord staplas på varandra. Det är inte fråga om en logiskt disponerad läroframställning. Snarare är det ett försök att göra mottagarna medvetna om det ofattbart stora som kommit till dem genom evangelium. Orden väcker ständigt nya associationer och leder tankarna till viktiga ting, som lyssnarna hört eller varit med om. Ett av uttrycken är nytt och möter oss inte på något annat ställe i Nya Testamentet: ”att bli delaktig av gudomlig natur”. För grekerna var det något välbekant. Mysteriereligionerna använde det flitigt. Det var många fromma hedningars innersta längtan: att på något vis få del i det gudomliga. För de kristna hade tanken sin särskilda innebörd. Kristus skulle ju leva i oss. Vi skulle vara grenar i vinträdet, lemmar på hans kropp. Paulus kunde säga: Nu lever inte mer jag – det är Kristus som lever i mig. I den österländska kyrkan skulle detta att ”bli delaktig av gudomlig natur” i framtiden komma att bli en älsklingstanke.

Men gåvan förpliktar. Den som fått den skall uppbjuda all sin kraft för att låta den komma till synes i sin livsföring. Författaren ger exempel på det i en ”kedja”, en uppräkning där det ena ordet ger det andra. En sådan ”retorisk figur” är inte ovanlig i den urkristna litteraturen. Den får inte läsas som en kedja av orsak och verkan. Bland de uppräknade egenskaperna kommer inte den ena före den andra som stadier i en bestämd tidsföljd. Inte heller är det fråga om successiva trappsteg på en stege. Snarare är det olika sidor av samma sak med ett inre sammanhang. Först kommer tron. Den är förutsättningen för allt det andra. Därnäst nämns godheten (eller ”dygden”), som den första och mest självklara yttringen av tron. Sen nämns ”insikten” (eller ”kunskapen”, gnosis), självbehärskningen och uthålligheten (eller ”tålamodet”), alltsammans sådana trons frukter som behövdes särskilt väl i den hedniska omgivningen. ”Broderskapet” (kärleken mellan syskon, philadelphia) var egentligen den naturliga kärleken men användes av de kristna om kärleken mellan trossyskonen. ”Kärleken” (agape) är Guds egen kärlek, som han utgjuter i hjärtat på den som tror. Det är svårt att avgöra hur författaren här tänker sig förhållandet mellan den och ”broderskapet”.

Finns tron och fungerar den, så tillåter den oss inte att vara overksamma. Apostlarna kan nog förmana, som om allt hängde på vad vi gör. Men det är inte fråga om att bli salig genom sina gärningar. Utgångspunkten är alltid gåvan. Du är frälst – lev alltså som en kristen. Vi ser det också här. Först kom jublet över den ofattbara gåvan. Sen kom maningen att sätta alla klutar till. Men efter uppräkningen av trons alla goda frukter kommer åter konstaterandet av att här finns en drivkraft, som inte tillåter oss att vara overksamma. Finns inte den drivkraften så har man blivit blind för det väsentliga. Och det väsentliga är syndernas förlåtelse, den som man fick alldeles oförtjänt. Så kommer ännu en maning att visa vår iver, när det gäller att ”befästa er kallelse och utkorelse”. Kallelsen kom genom evangelium. Svarar man ja till den är det ett tecken på att man är utkorad och har sitt namn skrivet i livets bok. Det betyder inte att Gud har bestämt somliga till undergång, andra till frälsning. Men han vet från början vilka som kommer att svara ja. Kallelsen är lika allvarligt menad också när den gäller de andra. De hade kunnat bli frälsta men sade nej. Men för den som sagt ja finns en möjlighet att övertyga sig, att man verkligen är utkorad. Det märker man när man helhjärtat håller fast vid Kristus. Då mognar vissheten: Kristus vill det. Han svarar för mig. Och då skall jag aldrig komma på fall. Då kan jag vara viss om att få gå in i Kristi rike. Men en gåva är det, ”en rik och frikostig gåva”.

Apostelns testamente (2 Petr 1:12–15)

Översättning

    Därför kommer jag alltid att påminna eder om detta, även om ni känner till det och håller fast vid den sanning som ni fått del av. Jag tycker det är befogat att jag, medan jag ännu är kvar här i detta tält, håller er vakna med mina påminnelser. Jag vet ju att det inte är långt kvar tills mitt tält skall tagas ner. Det har också vår Herre Jesus Kristus tydligt låtit mig förstå. Därför är jag angelägen att ni också efter min bortgång alltid skall kunna hålla detta i minne.

Kommentar

Nu följer två avsnitt, där författaren klart gör anspråk på att tala som apostel. I det första motiverar han varför han skriver om sådant, som han vet att läsarna redan känner till. Han vill ge dem en sista påminnelse om att hålla fast vid det. Ännu är han kvar i sitt ”tält”. Som hos Paulus (2 Kor 5:1) är det en bild av kroppen. Men han vet att uppbrottet är nära. Jesus har bekräftat det för honom. Kanske är det en hänsyftning på den Uppståndnes ord (Joh 21:18), kanske på någon senare uppenbarelse. Därför skriver han nu ett slags andligt testamente för att bekräfta att han står fast vid allt han förut lärt och att inga irrlärare kan åberopa sig på honom som stöd för några nya läror.

Apostlarna som ögonvittnen (2 Petr 1:16–18)

Översättning

    Det var ju inte några utspekulerade myter vi kom med, när vi kungjorde för er vår Herres Jesu Kristi makt och hans återkomst i härlighet, utan vi hade med egna ögon sett hans gudomliga höghet. Ty han fick från Gud, Fadern, ära och härlighet, när en röst kom till honom från det gudomliga majestätet och sade: Denne är min Son, min älskade Son. På honom vilar mitt välbehag. Den rösten hörde vi själva när vi var med honom på det heliga berget.

Kommentar

När apostlarna kom med evangelium, så kom de inte med ”utspekulerade myter”. Orden har en klar udd mot irrlärarna, som troligen var gnostiker. För dem var det utmärkande att de kom med fantastiska myter om himmelska makter och deras öden och strider vid världens skapelse och långt förut. Apostlarna däremot kunde berätta om något som hänt på denna jord i deras egen tid. De var ”ögonvittnen”. I grundtexten står här ett ovanligt ord (epoptes) som i mysterierna användes om dem som i en mystisk upplevelse sett guden och därmed hörde till de invigda och ansågs vara en religiös elit. Här har alltså ordet en polemisk udd: Här är det fråga om verkliga ögonvittnen, som sett och hört något som skett här på jorden. Den händelse som åsyftas är Kristi förklaring. Annars hör den inte till det som spelade någon framträdande roll i urkyrkan. Den berättas inte heller strikt efter evangelierna. Den himmelska rösten återges med egna ord. Det har anförts som tecken på att det verkligen är ett ögonvittne som talar. En förfalskare skulle haft anledning att återge orden så som de var kända från evangelierna. Kritikerna menar att redan ett sådant uttryck som ”det heliga berget” vittnar om att detta är skrivet i efterapostolisk tid. Motsidan svarar att för en jude som Petrus var varje plats helig där Gud uppenbarade sig (som Betel, 1 Mos 28:16f, eller marken kring den brinnande busken, 2 Mos 3:5).

Det profetiska ordets hemlighet (2 Petr 1:19–21)

Översättning

    Desto fastare står det profetiska ordet för oss, och ni gör väl om ni ger akt på det, som på ett ljus som lyser i vildmarkens mörker, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta, att ingen profetia i Skriften kan utläggas efter vårt eget tycke, ty ingen profetia har någonsin blivit till genom en människas vilja, utan drivna av den helige Ande talade människor sådant som kom från Gud.

Kommentar

”Desto fastare står det profetiska ordet…” För både judar och kristna stod det fast, att Skriften var Guds ord, men de kristna menade sig äga en bekräftelse, som judarna inte kände till. Allt vad Gud sagt och gjort i Gamla Testamentet syftade framåt mot det som skulle komma: Messias och hans rike. Nu hade Messias kommit. Därmed hade man fått nyckeln till Skriften. De kristna läste den med en ny iver och upptäckarglädje. När det heter att apostlarna var helt upptagna av ”ordets tjänst” (Apg 6:4), menas det inte bara att de predikade utan också att de forskade i Skriften för att finna Guds mening med allt detta som hänt. Så fann de hur hela Skriften vittnade om Kristus. Det var ju det som Jesus själv hade sagt (Luk 24:27, Joh 5:39). Detta sätt att läsa skänkte nytt ljus över hela tillvaron. Det är denna apostoliska erfarenhet, som det talas om här: Ordet lyser som ett ljus i ödemarken. Det är mörkt i världen men ”natten är framskriden och dagen är nära” (Rom 13:12). Redan nu kan ljuset från den kommande dagen gå upp i våra hjärtan, när morgonstjärnan (Kristus) lyser över oss. Men villkoret är att vi ger akt på Ordet.

Så följer en varning, som är högst aktuell: Det går inte att tolka Ordet efter eget tycke. Det kan verka förbryllande med alla motsägande tolkningar av Skriften. I själva verket är det inte något att undra över. Det profetiska ordet kan inte bedömas och förstås om man inte har den helige Ande. Det har inte kommit till som annan litteratur. Profeterna talade av ett inre tvång, under Andens inflytande, och vad de sade kom från Gud. Men budskapet från Gud kan man inte ta emot och inte förstå rätt, om man inte lyssnar i tro, villig att böja sig för det. Det är alltid något av ett Andens verk, när en människa hör Gud tala i Ordet.

För urkyrkan stod det klart att apostlarna ”predikade evangelium i kraft av den helige Ande som blivit nedsänd från himmelen” (1Petr 1:12) och att deras tolkning av Skriften var den riktiga. Här fanns det självklara svaret om någon frågade: Vem ska vi då tro på?


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Petrus andra brev

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk