Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Petrus andra brev kapitel 2. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Petrus andra brev kapitel 2

Irrlärarna står under domen (2 Petr 2:1–3)

Översättning

    Men det trädde också fram falska profeter i folket, och även hos er kommer det att finnas falska lärare, som smugglar in fördärvliga irrläror och förnekar den Herre som köpt dem, och så drar över sig plötsligt fördärv. Många kommer att ta efter deras utsvävande liv, och för deras skull kommer sanningens väg att lida smälek. I sin girighet kommer de att pungslå er med hjälp av lögnaktiga påståenden. Domen över dem ligger redo sedan länge och deras fördärv sover inte.

Kommentar

Liksom det i det gamla Israel fanns falska profeter, så finns det falska lärare i Kyrkan, Guds nya Israel. Jesus hade förutsagt det. Paulus förutsåg det när han i Miletus tog avsked av sina medarbetare (Apg 20:29f). Även här i Andra Petrusbrevet gäller varningen framtiden, fast man får ett bestämt intryck av att författaren själv har mött detta slag av irrlärare och är väl bekant med deras sätt att gå till väga.

De är alltså ”lärare” och motsvarar närmast vad vi skulle kalla präster. De ger sig sken av att predika Kristus men smugglar in irrläror som fördärvar tron. De ”förnekar den Herre som köpt dem”, kanske genom att förneka att han sonat våra synder. I varje fall förnekar de honom genom sitt liv, eftersom de lever så att de drar smälek över kristendomen. Det är ju vanligen de moraliska bristerna hos en förkunnare som världen ogillar. Med förnekelse av läran brukar man vara mera överseende. Här tycks det vara fråga om den slags falska herdar, som skor sig på hjordens bekostnad. Problemet hur de kunde bli herdar berörs inte. Det konstateras bara, att de inte kan undgå sin dom.

Varnande och tröstande exempel ur Skriften (2:4–10)

Översättning

    Gud skonade ju inte de änglar som syndade, utan störtade dem ned i avgrunden i mörka hålor för att förvaras till domen. Inte heller skonade han den gamla världen, utan räddade bara Noa, rättfärdighetens härold, tillsammans med sju andra, medan floden fick komma över den gudlösa världen. Han dömde städerna Sodom och Gomorra till undergång och lade dem i aska, till ett varnande exempel för alla gudlösa i framtiden. Men han räddade den rättfärdige Lot som plågades av de laglösas utsvävande liv. Det var en pina för denne rättfärdige man, som levde mitt ibland dem, att dag efter dag behöva se och höra det onda de gjorde. Så vet alltså Herren hur han skall rädda de gudfruktiga ur prövningen, men spara de orättfärdiga till straffet på domens dag, i synnerhet dem som lever som köttet vill i oren lusta och som föraktar Herrens makt.

Kommentar

de och tröstande exempel ur Skriften (2 Petr 2:4–10) Det slutar nämligen illa, om man trotsar Gud. Författaren tar fram två välkända exempel ur Skriften: syndafloden och den dom som drabbade Sodom och Gomorra. Men först har han nämnt ett annat exempel, som vi knappast skulle förstå, om vi inte visste hur judarna utlade ett ställe i Första Mosebok (6:1 f) där det talas om änglar (”Guds söner”) som greps av begärelse till jordiska kvinnor. Enligt den judiska traditionen blev de nedstörtade i underjorden för att förvaras till domens dag.

Domen drabbade alltså de onda. Men Noa och Lot blev räddade. De hade haft idel synd och otro omkring sig. Men de hade hållit sig till Gud och han bevarade dem. Tillämpningen på den egna situationen kunde inte vara svår att göra för läsaren.

Uttrycket ”Herrens makt” återger ett grekiskt ord som betyder herradöme eller härskarmakt. Det kan syfta på Kristus men också på änglar och andemakter. Somliga tror att det som avses är församlingens ledare med den auktoritet de hade. I varje fall måste det vara tal om något som en kristen borde ha respekt för.

De falska lärarnas fräckhet (2 Petr 2:11–14)

Översättning

    Fräcka och oförsynta som de är, drar de sig inte för att smäda andevärldens makter, fastän själva änglarna som är större i styrka och kraft inte vågar fälla en smädande dom över dem inför Herren. Men dessa smädar vad de inte känner till. De är som oförnuftiga djur, av naturen bestämda att fångas och hamna i fördärvet. I sitt fördärv kommer de också att förgås. De kommer att få lida ont som lön för sin ondska. De njuter av att festa om mitt på ljusa dagen. De är smutsiga skamfläckar där de sitter bland er vid måltiderna och frossar i sina njutningar. Deras ögon spanar bara efter kvinnor och nya tillfällen att synda. De fångar obefästa själar. De har hjärtan som tränat upp sig i jakten efter pengar. De är förbannelsens barn.

Kommentar

Även det uttryck som här återgetts med ”andevärldens makter” är dunkelt. Ordagrant står det ”härligheter” och innebörden får man gissa sig till av sammanhanget, som tyvärr är oklart. På ett liknande ställe i Judas brev (v 9) är det emellertid tydligt att det talas om onda andemakter. Det förefaller som om irrlärarna talat raljant och utmanande om djävulen och hans rike, utan att förstå vilka allvarliga saker det rörde sig om. De kan ha varit gnostiker som var övertygade om sin andliga överlägsenhet och som demonstrerade sin frigjordhet genom att sätta sig över den kristna moralens elementära bud, inte minst på det sexuella området. Det skulle stämma med den mörka bild som ges av dem i fortsättningen. De är på jakt efter pengar och kvinnor. De har ordet i sin makt men använder det bara för att få leva i sina njutningar. Tydligen tillhör de alltjämt församlingen eller förstår att bli mottagna där så att de kan utnyttja gemenskapen och gästfriheten. Det stämmer i fråga om gnosticismen, men bara på ett tidigt stadium.

Omdömet om dem blir hårt. De är som de oförnuftiga djuren. De för ett rent animaliskt liv och tillfredsställer sina drifter, utan kontakt med Gud, dömda att gå under. Som motsats till deras fräckhet nämns de änglar, som avhöll sig från att smäda ondskans makter fastän de verkligen hade makt till det. Troligen syftas här på en episod som berättas i en senjudisk uppbyggelseskrift, vilken utnyttjas i Judas brev (v 9). Men här ges bara en mycket allmän antydan. Själva episoden nämns inte, troligen därför att den inte finns omnämnd i Gamla Testamentet.

Avfällingar som blir andra till fall (2 Petr 2:15–22)

Översättning

    De har ju lämnat den raka vägen och kommit vilse. Nu vandrar de i spåren av Balaam, Beors son, som hade sitt hjärtas fröjd i den lön han skulle få för sin onda gärning, men som blev tillrättavisad för sin överträdelse när en stum åsna började tala med människoröst och hindrade profeten i hans galenskap. De är källor utan vatten, moln som jagas av stormen. Det svarta mörkret väntar på dem. De kommer med högtravande ord som ingenting säger. De lockar med kroppens lustar och laster och drar till sig människor som just håller på att komma loss från ett liv i vantro. De lovar dem frihet, fast de själva är trälar under fördärvet. Det som man besegras av, det är man ju träl under. Om de alltså lyckats bli fria från världens besmittelse genom kunskapen om vår Herre Jesus Kristus, men sen åter blir besegrade och insnärda i det onda, då har det sista blivit värre för dem än det första. Det hade varit bättre för dem att inte ha lärt känna rättfärdighetens väg, än att ha fått den kunskapen och sen åter avfalla från det heliga bud som överlämnats till dem. Det har gått dem som det träffande heter i ordspråket: ”En hund vänder om till sina spyor” och ”Ett tvättat svin vältrar sig i dyn”.

Kommentar

Irrlärarna går vilse och för vilse. De liknar Bileam (eller Balaam som grekerna sade). De uppträder som profeter men är ute efter pengar. Bileam blev satt på plats, till på köpet av en åsna. Så borde var och en kunna se, att det är oförnuft som irrlärarna kommer med. De är källor utan vatten. Ingen kan dricka sig otörstig av det som de har att ge. De är skyar – eller dimslöjor, som ordet också kan betyda – som jagas av stormen, formlösa och ständigt växlande. Irrläran kommer i ständigt nya former, den trasas sönder men vältrar fram i ny gestalt – för att till slut virvla bort i det stora mörkret där den hör hemma. Den kommer med högtravande ord, honnörsord som är gångbara för dagen. Den lockar till sig obefästa kristna, som nyss kommit till tro och vet för litet för att genomskåda tomheten i de klingande modeorden. Den lovar frihet men vet inte vad verklig frihet är. För irrlärarna är det den gamla människans frihet, friheten att bestämma själv, ha det bra, få ut så mycket man kan av livet, en frihet som i själva verket är en träldom under ”fördärvet”. Det betyder både det moraliska fördärvet här i världen och det slutliga fördärvet i evigheten.

Den bild vi här får av irrlärarna är på en gång obestämd och skarp. Den är obestämd när det gäller vad de faktiskt sade och lärde. Det är svårt att säga något bestämt om vilken riktning de kan ha tillhört. Samtidigt får vi en skarpt tecknad bild av irrlärans väsen i alla tider. Den vill själv gälla för att vara en form av kristendom. Den vill ha sin plats inom den bestående församlingen. Den använder gärna dess ämbeten och går in i dess arbetsformer. Men till sitt väsen är den ett avfall, ett nej till det nya livet i Kristus och ett nej till kampen mot den gamla jagmänniskan, den som kräver att få hävda sig själv och ta vara på sina möjligheter att njuta av detta livet. Sen kan irrläran ta mycket olika former. Den kan uppträda som gedigen borgerlighet i ett prästerskap som månar om sina rättigheter. Den kan få gestalten av ett radikalt nytänkande. som stöper om den kristna etiken och anpassar den efter tidens krav på frihet, exempelvis på det sexuella området. Släktskapet med villoandarna i urkyrkan är ändå omisskännligt.

Dessa irrlärare har alltså tillhört församlingen. Det framhålls eftertryckligt att de har varit kristna men avfallit – i hjärtat, fast de bevarat den yttre förbindelsen med kyrkan. Därigenom är de verkligt illa ute. Det är mera hopp om den, som alltid levat i mörkret, än den som vänt tillbaka dit efter att ha fått se ljuset och levat i det under en tid. Två drastiska ordspråk – ett från Skriften (Ords 26:11) och ett från en gammal grekisk filosof (Heraklit) – får belysa det och bli avslutningen på detta passionerade kapitel, där man tycker sig märka hur rösten skälver av harm, när en trogen herde talar om den skada som vållas av de herdar om vilka man kunde använda profetens ord: Med ullen klädde ni er, det gödda slaktade ni, men om hjorden vårdade ni er inte! (Hes 34:3)


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Petrus andra brev

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk