Översättning

    Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det våra blickar vilade på och vara händer rörde vid — om Livets Ord är det vi talar. Livet uppenbarades, och vi har sett det! Vi vittnar om det. Vi bringar er bud om Livet, det eviga, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Också till er kommer vi med bud om det som vi sett och hört, för att även ni skall få gemenskap med oss. Och vår gemenskap är en gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Om detta skriver vi för att intet skall fattas i vår glädje.

Kommentar

Någon överskrift av den vanliga typen har inte detta brev. Det kan bero på att någon personlig representant för aposteln haft det med sig eller att det sänts tillsammans med en följeskrivelse, som kan ha sett ut ungefär som Andra eller Tredje Johannesbrevet (om det inte rentav råkar vara ett av dem, så som många tror).

I stället börjar detta brev med något som liknar ett jubelrop, ett utbrott av översvallande glädje. För oss har ”det glada budskapet” blivit ett slitet uttryck. Här kan vi få en aning om hur fantastiskt och överväldigande det i själva verket var. Johannes hade upplevt det. Från barndomen hade han känt den ”som var från begynnelsen”, fädernas och hela världens Gud, som levde i ett ljus dit ingen kunde komma. Och nu hade det uppenbarats, stigit in i världen! Han hade fått se det med egna ögon, han hade rört vid det med sina händer! Han vet att han mött Livets Ord. ”Ordet” är ju det namn, som Johannes i prologen till sitt evangelium använder för att uttrycka Kristi hemlighet. Troligen syftar det också här på Kristus. I sitt ord trädde Gud själv fram, skapande och handlande. Där kunde vi möta honom. Just så var det med Jesus. Därför kallades han Ordet. Det som trädde fram här var ”Livet det eviga, som var hos Fadern”, det som annars var fördolt och oåtkomligt. Här hade det uppenbarats och fanns mitt ibland oss. Inte underligt att orden stockar sig för Johannes, redan på tredje raden, när han hunnit till ”om Livets Ord…”Meningen blir aldrig fullbordad (orden ”är det vi talar om” har tillagts i översättningen). Han börjar på nytt för att tala om att Livet verkligen har uppenbarats. Något sådant har aldrig hänt förr. Han måste vittna om det. Han säger detsamma som han och Petrus sade till Stora Rådet, när man befallde dem att tiga: Vi kan inte annat än vittna om det som vi har sett och hört (Apg 4:20).

Nu skriver han alltså. Genom Kristus har ”vi” – alltså apostlarna och alla de som tagit emot det glada budskapet – fått en gemenskap med Fadern, som annars inte varit möjlig. Och nu vill han dra alla andra in i den gemenskapen. Det är tydligt, att det är till kristna som Johannes skriver. Alltså är de redan med i den gemenskapen. Men – som vi strax skall se – den hotas av falska läror. Därför vill Johannes befästa den och fördjupa den – ”för att ingenting skall fattas” i hans glädje – eller kanske i deras, som det står i en del handskrifter. Till den stora glädjen över det stora undret hör också att man får dela den med andra. Annars är den inte fullkomlig.

Översättning

    Detta är det budskap som vi har hört från honom och som vi nu bringar er: att Gud är ljus och att det inte finns minsta mörker i honom.

Om vi säger att vi har gemenskap med honom och ändå vandrar i mörkret, då ljuger vi och gör inte sanningen. Men vandrar vi i ljuset — så som han är i ljuset — då har vi gemenskap med varandra, och Jesu hans Sons blod renar oss från all synd.

Om vi säger att vi inte har någon synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till lögnare och hans ord finns inte i oss.

(Kapitel 2) Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern: Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.

Kommentar

Så går Johannes direkt på sitt ämne. Han sammanfattar det apostoliska budskapet i orden: Gud är ljus. Det kan överraska oss, men vi får strax förklaringen. Denna fundamentala sats – som många hedningar kunde instämma i – har sin särskilda betydelse för en kristen och får bestämda konsekvenser för hela vår livsföring. Och just de konsekvenserna ville irrlärarna inte erkänna. Redan här börjar den uppgörelse med irrlärarna som sen fortsätter genom hela brevet och som Johannes har utformat till en djupt uppbygglig presentation av en rad kristna kärnsanningar. Det finns skäl att tro att irrlärarna var gnostiker. Men vad de sade är till stor del sådant som sägs ännu idag. Johannes preciserar inledningsvis tre falska påståenden. Han inleder dem alla tre med orden ”Om vi säger”, sedan fastslår han att det är ett falskt påstående och slutligen ställer han upp den motsatta, äktkristna trossatsen.

Den första irrläran är att man kan ha gemenskap med Gud, även om man vandrar i mörkret. Det finns inte sann religion, om den inte har moraliska konsekvenser. Tror man sig vara ”religiös” på grund av stämningar, upplevelser och känslor, utan att det påverkar vardagslivet, så lever man på en lögn. Men om man vandrar i ljuset, så att det verkligen får genomlysa både hjärta och gärningar, då lever man både i förlåtelse och helgelse, i kraft av det som Jesus gjort för oss när han dog. Hans blod ”renar oss”. Här använder Johannes den grekiska verbform som markerar, att det är fråga om något som ständigt fortgår. Reningen behöver vi dag för dag.

Den andra irrläran är påståendet att vi inte har någon synd. Det innebär att synden inte sitter i vår natur och att vi alltså kan bli helt fria från den, så att en kristen egentligen inte skulle behöva någon syndabekännelse. Den kristna sanningen är att vi alltid har synder att bekänna, men också att det alltid finns förlåtelse för Kristi skull. Han är ”trofast och rättfärdig”. Båda orden har nog för Johannes den mening som de har i Gamla Testamentet. Där är Guds trohet och rättfärdighet framför allt detta, att han står fast vid sitt förbund och håller sina löften.

Den tredje irrläran är att vi faktiskt inte syndar (även om vi medger att det finns synd i vår natur). Här gör Johannes ett själavårdande inpass, som ger denna tredje punkt en delvis annan utformning än de båda föregående (vilket förvillat den som i början på 1200-talet gjorde kapitelindelningen, så att han lät ett nytt kapitel börja mitt i detta stycke). Johannes vill inte bli missförstådd. Han ursäktar inte synden. Ingen skall tro att man kan ta det lätt med den. Vad han skriver om förlåtelsen, det skriver han för att vi inte skall synda. Vi skall veta, både att det finns möjlighet till förlåtelse och vad den möjligheten kostat vår Frälsare. Han fick lov att dö i vårt ställe. Det är hans blod som renar oss. Han är försoningen för våra synder. Försoningen finns hos honom. Den är något som han vunnit, inte bara något som sker med oss. I kraft av den kan han ”föra vår talan inför Fadern”. I grundtexten står det att han är vår ”parakletos”, vår förespråkare. Det är samma ord som Jesus i avskedstalen hos Johannes använder om den Helige Ande. Ordet kan alltså användas både om Kristus och om Anden. Jesus säger ju också, att han skall bedja Fadern sända ”en annan Paraklet”, när han nu själv går bort (Joh 14:16).

Jesus kan vara vår förespråkare hos Fadern, eftersom han är rättfärdig. Ordet kan även här syfta på hans trofasthet, men det är också möjligt att Johannes tänker på den rättfärdighet som han förverkligade när han blev människa och uppfyllde Guds lag. ”Han fullgjorde, vad vi borde, och blev vår rättfärdighet.”