Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes första brev kapitel 2. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Johannes första brev kapitel 2

Ett äkthetsprov: lydnaden (1 Joh 2:3–6)

Översättning

    Att vi har lärt känna honom, det förstår vi av att vi håller fast vid hans bud. Den som säger ”Honom känner jag”, men inte håller hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men den som håller fast vid hans ord, i honom har kärleken till Gud verkligen nått sitt mål. Så kan vi veta att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom, han är skyldig att också själv leva så som Jesus levde.

Kommentar

”Av deras frukt skall ni känna dem” hade Jesus sagt om de falska profeterna. Det provet anställer nu Johannes, men han gör det så skickligt, att det samtidigt blir en anledning till självprövning för var och en. Han låter oss meditera. Samma frågor och tankar vänder tillbaka. Han nalkas de stora sanningarna ur ständigt nya vinklar. Men vi kommer att finna, att äkthetsfrågan ständigt vänder åter och att äktheten ständigt på nytt prövas ur tre synpunkter: lydnaden, kärleken och tron.

Gnostikerna gjorde anspråk på att känna Gud. Deras namn kom ju av att de ansåg sig ha gnosis, kunskap. Men det anspråket skall bevisas genom att man håller hans bud – eller ”håller fast” vid dem. Det grekiska ordet betyder både att man håller (= uppfyller) dem och att man erkänner att de är riktiga och står fast vid dem, även när man bara lyckas delvis med att uppfylla dem. Gör man det, har kärleken till Gud fått uträtta vad den skulle. Grundtexten säger här ”Guds kärlek”, vilket på grekiska kan betyda både ”kärleken till Gud” och ”Guds kärlek (till oss)”. Det är ofta svårt att säga, vilket som avses, men här är det i grunden fråga om samma sak. Att vi älskar Gud beror på att ”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan” (Rom 5:5).

Ett annat äkthetsprov: kärleken (1 Joh 2:7–11)

Översättning

    Mina älskade, det jag skriver till er är inte något nytt bud utan ett gammalt bud som ni har haft ända från början. Detta gamla bud är ordet som ni fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud. Så som det har förverkligats både i honom och bland er. Mörkret viker ju, och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger att han är i ljuset men hatar sin broder, han är alltjämt kvar i mörkret. Den som älskar sin broder, han förblir i ljuset och hos honom finns ingenting som kan bli till fall för någon. Men den som hatar sin broder, han är i mörkret och vandrar i mörkret och vet inte vart han går, eftersom mörkret har förblindat hans ögon.

Kommentar

Johannes kommer nu in på ett älsklingstema. Läsarna har hört det många gånger förr. Irrlärarna har kanske sagt, att han aldrig har annat att komma med än det gamla tjatet om kärleken. Själva gjorde de anspråk på att komma med nya, djärva sanningar, som skulle föra kristendomen framåt. Johannes medger gärna, att han inte kommer med något nytt. Vad han skriver har de hört redan från början. Ändå är det något verkligt nytt, detta med kärleken. Jesus hade själv kallat det ett nytt bud (Joh 13:34). Att det var något nytt hade han bevisat i sitt eget liv, och de kristna – och även deras omgivning – kunde konstatera, att här fanns något nytt, som världen annars inte kände till. Och det – säger Johannes – berodde på att en ny dag hade grytt och en ny tidsålder var på väg att bryta in. Att vara kristen betydde att leva i detta nya ljus. Det visste också gnostikerna, och de gjorde anspråk på att vara mer upplysta av detta gudomliga ljus än vanliga kristna. Här är provet, säger Johannes. De som såg ner på sina ”oupplysta” medkristna utan någon kärlek till dem, de måste vara kvar i mörkret. Några mellanstadier mellan ljus och mörker räknar han inte med. Endera är man hos Kristus och då är allt förlåtet. Eller också har man det inte rätt ställt, och då är man kvar i mörkret. På samma sätt talar han inte om några mellanstadier mellan att älska och hata. Älskar man inte, så är det fel på den avgörande punkten. Men den som älskar sin broder, han vandrar i ljuset och riskerar inte att snubbla, inte heller att föra andra vilse – så som irrlärarna gjorde. Mot dem riktar sig udden i apostelns ord, men samtidigt ställer han sina medkristna inför samma frågor och ger dem anledning till självrannsakan.

Två motpoler: kyrka och värld (1 Joh 2:12–17)

Översättning

    Till er mina barn skriver jag: Era synder är förlåtna för hans namns skull. Till er fäder skriver jag: Ni känner honom som var från begynnelsen. Till er ungdomar skriver jag: Ni har övervunnit den Onde.

Till er mina barn har jag redan skrivit att ni känner Fadern. Till er fäder har jag skrivit att ni känner honom som var från begynnelsen. Till er ungdomar har jag skrivit att ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har övervunnit den Onde.

Älska inte världen, inte heller det som är i världen. Älskar någon världen, så finns inte kärleken till Fadern hos honom. Ty allt som är i världen, den sinnliga begärelsen, begäret i blicken, högmodet som skryter med sitt goda, det kommer icke från Fadern utan från världen. Och världen förgår och dess begärelse med den, men den som gör Guds vilja, han förblir i evighet.

Kommentar

Här fogar Johannes in några ord till uppmuntran och varning, utan något tydligt sammanhang med det föregående. Han vänder sig till kyrkans trogna medlemmar. Somliga menar att han delar dem i tre grupper, som motsvarar tre andliga mognadsstadier. Men i så fall kommer dessa inte i inbördes ordning – fäderna borde ju komma sist. Det troliga är att Johannes här som alltid annars använder ”barn” som tilltal till hela församlingen. Sen vänder han sig till de äldre och till ungdomen, var för sig.

Underligt nog upprepar han vad han har att säga. Först säger han ”Jag skriver” och sedan ”Jag har skrivit”. I grekiskan står det för övrigt ”Jag skrev”, och det kan betyda precis detsamma som ”Jag skriver” eftersom en antik brevskrivare i tankarna brukade försätta sig till det ögonblick, då mottagaren fick brevet. Det finns en mängd förklaringar till denna upprepning: att Johannes här har fått göra ett uppehåll och sen upprepat sig, att han dikterat en kladd och tagit om ett stycke, som han velat formulera annorlunda, vilket sen av misstag stått kvar vid renskrivningen, eller att han syftar på ett föregående brev eller bara velat ge största möjliga tyngd och eftertryck åt det han skriver. Något säkert kan vi inte veta. Vi får ta texten som den står.

Till hela församlingen säger nu Johannes, att de alla äger syndernas förlåtelse för Jesu skull. Därmed är de rätta kristna. De känner Fadern – just det som gnostikerna påstod att bara några utvalda gjorde.

Sen talar Johannes till de äldre och säger, att de ”känner honom som var från begynnelsen”, vilket väl skall betyda, att de är fast förankrade i tron på Sonen som var av evighet, genom vilken och till vilken allt har blivit skapat (Kol 1:16). Till de unga talar han däremot om deras kamp och seger. På grekiska blir det en klangfull slogan: Neaniskos nikao (Ni unga har segrat). De hade alla fått kämpa. De visste vem de haft att kämpa emot. De visste också hur de hade kunnat segra: de hade hållit fast vid Guds ord.

Så kommer förmaningen: Älska inte världen. Men älskar inte Gud världen? Det är ju just Johannes som bevarat det stora Jesusordet: Så älskade Gud världen… (Joh 3:16). Hur går det ihop?

Här är fråga om två olika slags kärlek. Det ena är den gudomliga, som vill att den fallna världen skall frälsas. Det andra är den mänskligt egennyttiga, som vill få sin del av fallets lockande frukter. ”Världen” betyder här allt det gudsfientliga, allt det som trotsar Gud och inspireras av Satan. ”Det som är i världen” är alltså det onda, som inte kommer från Gud. Det är inte själva tingen. utan hela det onda sammanhang där de missbrukas. Johannes ger exempel på det. Ordagrant säger han: Köttets begärelse och ögonens begärelse och skrytet med det goda man har. ”Köttet” är världen inom den enskilda människan, inte kroppen utan jagiskheten, den egennyttiga vilja som utnyttjar andra och tillfredsställer kroppens behov på ett sätt som Gud inte velat. ”Ögonens begärelse” är lystnaden som kan lysa fram ur ögonen inför något som man vill ha och kanske kan få men inte behöver och kanske inte har rätt till. Det man skulle leva av blir i stället statusprylar, som man skryter med. Det är att älska världen och vad som är i världen. Och den kärleken utesluter kärleken till Gud. ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mamon.”

Ett tredje äkthetsprov: den apostoliska tron (1 Joh 2:18–27)

Översättning

    Mina barn, nu är den yttersta tiden. Ni har hört att Antikrist skall komma, och redan har flera antikrister trätt fram. Därav förstår vi att det är den yttersta tiden. Från oss har de utgått, men de hörde aldrig till oss. Hade de hört till oss, skulle de ha blivit kvar hos oss. Men det skulle bli uppenbart, att inte alla hör till oss. Ni åter har blivit smorda av den Helige, och alla har ni fått kunskap. Jag skriver inte till er därför att ni inte känner sanningen, utan därför att ni känner den och vet att ur sanningen kommer inte någon lögn.

Vem är en lögnare om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Han är Antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen. Var och en som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Det ni hört från begynnelsen, det skall ni låta förbli i er. Om det som ni hört från begynnelsen får förbli i er, så kommer också ni att förbli i Sonen och i Fadern. Och detta är vad han själv har givit oss löfte om: det eviga livet.

Detta skriver jag till er med tanke på dem som vill föra er vilse. Men i er förblir den smörjelse ni fått av honom, och ni behöver inte undervisas av någon. Utan så som hans smörjelse, som är sanning och inte lögn, nu lär er, och så som den lärt er förut, så skall ni göra: förbli i honom.

Kommentar

Jesus hade sagt att före hans återkomst skulle det ”träda fram falska frälsare och falska profeter” (Mark 13:22). Något sådant tycks nu ha skett. och Johannes drar slutsatsen att den yttersta tiden är inne. Egentligen säger han ”en yttersta timme”. Somliga tror att han menar att slutakten av världsdramat (som hade börjat när Jesus kom till jorden) nu gått in i sitt sista skede. Han skulle alltså ha dragit förhastade slutsatser av tidens tecken, vilket kan vara en nyttig påminnelse för oss alla om hur lätt det är att göra det. Andra menar att han bara vill säga att det kommit en timma av avgörande betydelse, ett eldprov för Kristi kyrka.

Ordet ”Antikrist” används bara av Johannes, men saken finns både hos Paulus och i Uppenbarelseboken. I den stora slutuppgörelsen mellan Gud och Satan ställer ondskan upp en konkurrent till Kristus, en falsk frälsare. Även Jesus talar om ”pseudokrister”, falska frälsare, som ger sig ut för att gå hans ärenden. Med ”antikrister” menar Johannes tydligen människor, som går Antikrists ärende. Det är fråga om nu levande människor, som har tillhört kyrkan, där de tycks ha varit aktiva som lärare. Men i hjärtat var de aldrig hemma där, säger Johannes. Och nu har det gått så långt, att de lämnat kyrkan och öppet visat att de förnekar den apostoliska tron.

Detta är det tredje äkthetsprovet: den apostoliska tron. Den som inte helhjärtat tror som apostlarna är ingen äkta kristen. Han hör inte ”till oss”. Johannes tvekar inte ett ögonblick att dra den gränsen. Han är utsänd i världen med ett bestämt budskap som skapar en sann gemenskap med Kristus. Kristus är den han är. Här finns ingenting att ändra. Evangeliet är inte ”pluralistiskt”. Inom en församling kan det finnas de som inte tror på det kristna viset. Därför kan det finnas olika meningar. Genom meningsbrytningarna skall det ”bli uppenbart att inte alla hör till oss”. Som Paulus säger: genom partibildningen visar det sig vilka som håller måttet (1 Kor 11:19).

Johannes skyndar sig att säga, att han litar på dem han skriver till. De har ju ”blivit smorda (egentligen: fått smörjelse) av den Helige”. Han tycks mena: Kristus har givit dem Anden. Kristus betyder ju ”Den Smorde”. Han var smord med helig Ande, och han skänker helig Ande åt alla dem som tror. Därför har de alla ”fått kunskap”. De är inte – som gnostikerna sade – okunniga, i behov av en ny och högre smörjelse, som bara en gnostiker kunde ge.

Så får vi en kort inblick i den villolära, det gällde. Man förnekade att Jesus var Kristus. Det betyder: Man förnekade att människan Jesus verkligen var Sonen, den ”som var av begynnelsen”. Man sade att han bara var en människa, i vilken det gudomliga för en tid – från dopet till strax före korsfästelsen – hade haft sin boning och verkat. Men den som förnekar att Jesus verkligen var Sonen, han känner inte heller Fadern och har ingen verklig gemenskap med honom. Han ”är Antikrist”, säger Johannes. Antikrist kan alltså verka i en rad människor, innan han själv träder fram.

Mot irrläran sätter nu Johannes ett dubbelt skydd: Ordet och Anden. ”Det som ni hört från begynnelsen”, just det apostoliska budskapet, det ”skall ni låta förbli i er”. Det krävs alltså en egen insats för den saken. Man skall öppna sig, fortsätta att lyssna, påminna sig vad man hört och inprägla det i hjärtat. ”Smörjelsen” är Anden, som gör budskapet levande och hjälper oss att tillämpa det på oss själva. Den smörjelsen har alla kristna fått, säger Johannes i tydlig polemik mot irrlärarna. De gjorde anspråk på att ensamma äga den. Därför kunde de undervisa andra. De berömde sig av att komma med något nytt, en intressant och djupsinnig omtolkning, något som ingen hört förut. Men sådan undervisning behöver ingen kristen. Anden har lärt honom vad som är sanning och inte lögn. Den har sagt det från början och säger det nu igen: Ni skall förbli i Kristus – underförstått: just sådan ni lärt känna honom, och det gör ni, när ni håller fast vid det som ni lärt från begynnelsen. Här är alltså inte fråga om att under åberopande av Anden komma med egna tolkningar och nya läror. Det gjorde villolärarna. Andens rätta smörjelse gör det rätta Ordet levande och behåller oss i en rätt apostolisk tro.

Ett liv i lydnad (1 Joh 2:28–3:10)

Översättning

    Ja, mina barn, förbli i honom, så att vi kan vara frimodiga när han uppenbaras, och inte behöver stå där med skam vid hans återkomst. Då ni vet att han är rättfärdig, så förstår ni också, att den som visar sig rättfärdig i sitt liv är född av honom.

(Kapitel 3) Se, vilken kärlek Fadern har bevisat oss, när vi får kallas Guds barn. Och vi är det! Därför känner världen oss inte, eftersom den inte har lärt känna honom. Mina älskade, redan nu är vi Guds barn, men vad vi kommer att bli, det är ännu inte uppenbart. Men vi vet, att när han uppenbaras, skall vi bli lika honom, ty vi skall få se honom sådan han är. Och var och en som sätter det hoppet till honom, han renar sig, såsom Han är ren.

Alla som gör synd bryter mot Guds lag, ty synden är brott mot lagen. Ni vet att Kristus uppenbarades för att taga bort synderna och att det inte finns någon synd hos honom. Den som förblir i honom syndar inte. De som lever i synd har inte sett honom och känner honom inte. Mina barn, låt ingen bedra er. Den som gör det rätta, han är rättfärdig, liksom Kristus är rättfärdig.

Alla som gör synd lyder under djävulen, ty djävulen lever i synd ända sen begynnelsen. Men Guds Son uppenbarades för att göra djävulens gärningar om intet. Den som är född av Gud, han gör inte synd, eftersom Guds säd förblir i honom. Han kan inte leva i synd, eftersom han är född av Gud. Så kan man känna igen Guds barn och djävulens barn: var och en som inte lever rätt hör inte till Gud, inte heller den som inte älskar sin broder.

Kommentar

Johannes är färdig med de tre äkthetsproven – och ändå inte färdig. Knappt har han hamrat in den sista spiken och ännu en gång slagit fast att vi skall förbli i Kristus för att kunna bestå när han kommer, så vänder han tillbaka till utgångspunkten. Det hör med till hans meditativa sätt att tänka. Han älskar att vända tillbaka till samma grundtankar för att se dem ur en ny synvinkel.

Han tar alltså åter upp temat att en kristen lever ett rättfärdigt liv. Det nya han har att säga till det temat är att rättfärdigheten är en nödvändig följd av att en kristen är ”född av honom”. Enligt sammanhanget borde ”honom” närmast syfta på Kristus, men troligen menar Johannes Gud, eftersom det alltid annars – och här i fortsättningen – heter att vi är Guds barn. Vi är det verkligen, eftersom vi är födda på nytt och har fått del i ett nytt liv som kommer från Fadern.

När Johannes talar om ”den som visar sig rättfärdig i sitt liv” tänker han alltså inte på vanlig samhällelig hederlighet. Den kan man visa utan att vara pånyttfödd. Här gäller det återigen äkthetsprovet för en kristen. Är hans tro äkta, så visar den sig i ett rätt kristet liv.

Det som gör oss till kristna är något som världen inte ser och inte förstår sig på, lika litet som den fattar vad Gud är. Men Johannes upprepar det: vi är Guds barn, redan nu och här. Vad vi sedan skall bli, det erkänner Johannes att han inte vet. Det är värt att minnas. Inte heller en apostel kunde svara på alla frågor. Kristendomen vilar på en uppenbarelse, inte på filosofiska spekulationer. Vi vet vad Gud har låtit oss veta i sitt ord. Där går en gräns, och bortom den gränsen måste vi svara som Johannes: Det är ännu inte uppenbarat. Men så mycket vet vi, att vi skall bli lika honom, vår uppståndne Herre. Vi skall få se honom sådan han är. Och just därför renar sig en kristen och tar det noga med sin livsföring.

Därmed är Johannes tillbaka vid sitt tema, som han nu varierar i två lika uppbyggda avsnitt som båda börjar: ”Alla som gör synd…” Man kan anmärka, att ”så heter det inte på svenska”, men uttrycket är så äkta johanneiskt, att vi nog bör bibehålla det. Han skiljer nämligen på att ”ha synd” och ”göra synd”. Alla har vi synd. Den som säger att han inte har synd, han bedrar sig själv (1:8). Men lika visst är det, att en kristen inte medvetet och avsiktligt gör sådant, som Gud förbjudit. All synd är nämligen brott mot Guds lag. De som syndar ”är av djävulen”, som det ordagrant heter. De lyder under honom och tillhör honom. ”Synda” betyder här inte att begå en enskild synd utan att leva i synd och fortsätta med det. Grekiskan har nämligen en möjlighet att med olika former av ett verb markera om det rör sig om en enskild handling eller något regelbundet fortlöpande. Här är det fråga om det senare. Därför kan man återge det med ”leva i synd”.

Men nu uppenbarades Kristus för att ta bort synderna och omintetgöra djävulens gärningar. Två gånger sägs det, och två gånger dras den logiska slutsatsen: den som förblir i Kristus och är född av Gud, han kan inte sluta fred med synden. Han gör inte synd, och lever inte i synd – inte så länge ”Guds säd förblir i honom”. ”Guds säd” är det som tänder det nya livet. Det kan vara det levande Ordet eller den helige Ande eller bådadera. Så länge det nya livet verkar i en kristen, kan han inte sluta fred med synden. Han kan inte sätta sig över Guds bud. Och det var just det som irrlärarna gjorde – och har gjort i alla tider.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes första brev

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk