Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes första brev kapitel 5. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Johannes första brev kapitel 5

Sammanfattning (1 Joh 5:1–4)

Översättning

    Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och var och en som älskar den som fött honom till liv, han älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn, det blir klart för oss, när vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Och hans bud är inte tunga, ty allt som är fött av Gud, det övervinner världen. Och detta är den seger som har övervunnit världen: vår tro.

Kommentar

Ur ständigt nya synpunkter har Johannes mediterat över de tre nödvändiga uttrycken för en sann kristendom: den rätta tron, kärleken och lydnaden. Nu visar han hur alla tre har sin föreningspunkt i samma faktum: att vi är födda av Gud. Genom tron på Kristus blir man Guds barn, född på nytt. Den som älskar sin Fader, kommer också att älska hans barn. ”Det blir klart för oss” att det måste vara så. Johannes använder här samma uttryck som – med små variationer – kommer igen ideligen i detta brev. Man kan återge det ”Därigenom vet vi” eller ”förstår vi”, men på detta ställe passar ”blir det klart för oss” bättre. När vi älskar Gud och vill leva efter hans vilja, står det ofrånkomligt klart för oss att vi skall älska våra trossyskon. Den kärleken är inte i första hand en känsla. Kärleken till Gud är nämligen en kärlek i handling (3:18). Man lyder hans bud. Och hans bud är inte tunga, när man älskar honom. Då finns där en kraft som betyder seger över världen. Den segern vinns av allt som är fött av Gud. Johannes säger inte ”alla” eller ”var och en”, ty det är egentligen inte vi människor som vinner segern, utan något hos oss som kommer från Gud. Det är inte våra föresatser, inte vår vilja eller intelligens, inte våra organisationer eller aktiviteter, utan vår tro.

Den nödvändiga tron (1 Joh 5:5–12)

Översättning

    Vem kan övervinna världen utom den som tror att Jesus är Guds Son? Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet, utan både med vattnet och blodet. Och det är Anden som vittnar, eftersom Anden är sanningen. Här finns tre som vittnar: Anden och vattnet och blodet, och de tre stämmer överens. Godtar vi människors vittnesmål, så gäller dock Guds vittnesmål förmer. Detta är nämligen Guds vittnesmål: han har vittnat om sin Son. Den som tror på Guds Son, han bär vittnesbördet inom sig. Den som inte vill lita på Gud, han har gjort honom till en lögnare, eftersom han inte tror på Guds vittnesbörd om sin Son. Och detta är vittnesbördet: Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet finns i hans Son. Den som har Sonen, han har livet. Den som inte har Guds Son, han har inte heller livet.

Kommentar

Den världsövervinnande tron får inte sin kraft från den som tror utan från honom som vi tror på. Det måste vara en tro på Jesus, en rätt tro på Guds Son. Johannes ger oss några avgörande punkter i den tron, så koncentrerat att vi har svårt att förstå vad han menar. Han säger att Kristus kom genom både vatten och blod. Det ligger nära till hands att tänka på hans dop och hans död. Men sedan säger Johannes att blodet och vattnet vittnar tillsammans med Anden. Hur skall det förstås?

Vi får ta vår utgångspunkt i dopet och döden. Vi har redan hört vad gnostikern Kerinth, som vid den tiden verkade i Efesus, lärde: att den himmelske Kristus endast tillfälligt hade tagit sin boning i människan Jesus. Det skulle ha skett vid hans dop i Jordan. Alltså kunde gnostikerna gå med på att Kristus ”kom genom vatten”. Men de förnekade att han var med på korset. Därför betonar Johannes att Kristus kom ”både med vattnet och blodet”. Jesus var verkligen Kristus, under hela sitt liv, på en gång människa och Gud. Det var så han genom sin död blev försoningen för våra synder. Johannes har redan två gånger betonat att han är det (2:2 och 4:10). Vad Johannes här säger mot Kerinth har sin tillämpning på alla senare försök att inskränka Jesu gudom och betydelsen av hans försoning.

När Johannes sen säger, att vattnet och blodet ”vittnar”, tycks det ha något sammanhang med vad han berättar om det vittne – troligen han själv – som på Golgata såg hur det flöt fram blod och vatten ur Jesu öppnade sida. För Johannes var det tydligen ett meningsfullt tecken, och man har förmodat att han efteråt såg det som en förutsägelse om den livsström från Jesu hjärta som i dopet och nattvarden skulle flöda ut över världen. Den tolkningen ger en god mening är hans ord här i brevet. Han säger att det finns tre som vittnar om Jesus Kristus. Först Anden, som talar när evangeliet predikas (1 Petr 1:l2), och sedan också sakramenten, där Kristus själv är närvarande och handlar med oss. Det är Gud själv som på det viset vittnar om sin Son genom Ord och sakrament. Den som tror och tar emot. ”han har vittnesbördet inom sig”, inte oberoende av de yttre nådemedlen men som en inre bekräftelse på dem, en egen personlig övertygelse. Men att inte ta emot budskapet om Jesus, det betyder att säga nej till Gud själv och det oerhörda erbjudande han ger oss om evigt liv i hans gemenskap. Här gäller det bokstavligen livet.

Ordet om de tre vittnena har en särskild adress till den som blivit döpt i en folkkyrka. Jesus kom inte bara med vattnet. Också Anden (som talar genom Ordet) och blodet (nattvarden) måste ha sin plats i ett kristet liv.

Trons trygghet (1 Joh 5:13–21)

Översättning

    Detta har jag skrivit till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn. Vi har den frimodiga tilliten till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss. Om vi alltså vet att han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi att vi redan har det som vi bett om. Om någon ser sin broder begå en synd som inte är till döds, då skall han bedja för honom, och Gud kommer att skänka honom liv om han hör till dem som inte syndat till döds. Det finns dödssynd. Det är inte för den jag säger att man skall bedja. All orätt är synd, men det finns synd som inte är till döds. Vi vet att var och en som är född av Gud inte syndar, utan Guds egen Son bevarar honom, så att den Onde inte kan röra honom.

Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i det ondas våld. Vi vet också att Guds Son har kommit och han har givit oss förstånd så att vi känner den Sanne. Vi är i den Sanne, när vi är i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet.

Mina barn, ta er till vara för avgudarna.

Kommentar

Johannes slutar sitt brev med att bekräfta att han vet, att mottagarna har det eviga livet. Därav följer att de frimodigt kan komma till Gud med sina böner. De vet att de redan har vad de har bett om – om de nämligen ”ber om något efter hans vilja”. Det räknar Johannes tydligen som en självklar förutsättning för all kristen bön. Innerst inne lyder den alltid: Ske din vilja – inte min utan din.

Även om någon ser en medkristen – en ”broder” – begå synd, kan han frimodigt bedja för honom. Det kan gälla både smått och stort, men tydligen tänker Johannes i första hand på allvarliga och uppsåtliga synder, som bryter förbindelsen med Gud. Han säger nämligen att Gud som svar på bönen skall ”skänka honom liv”. Ordagrant står det här: ”och han skall skänka honom liv”. Detta ”han” kan syfta på förebedjaren, och i så fall är meningen, att den som ber blir orsak till att syndaren kan få nytt liv. Det finns dock ett förbehåll. Det finns ”synd som är till döds” och då hjälper ingen förbön. Här syftas det inte på vissa bestämda gärningar, över vilka man skulle kunna göra en förteckning. Det talas inte om ”synder” utan om ”synd”, och det menas det tillstånd av förhärdelse som kommer om man definitivt och medvetet har sagt nej till Kristus efter att ha lärt känna honom, alltså något av detsamma som Jesus talar om när han varnar för synden mot den helige Ande, eller som i Hebréerbrevet beskrivs som ett tillstånd, där det inte längre finns någon möjlighet till omvändelse.

Mot den bakgrunden slår nu Johannes fast tre ljuvliga sanningar, som en kristen kan hålla sig till. Alla tre inleder han med ett ”Vi vet” – genom Guds löften. För det första vet vi att Kristus håller sin hand över den som är född på nytt och bevarar honom. (Enligt en annan läsart och översättning är det den kristne som ”tar sig till vara”.) För det andra vet vi att vi tillhör Gud, fast vi lever mitt i en fallen och gudsfientlig värld. Och för det tredje vet vi att Kristus ”har kommit” (den grekiska verbformen innebär att han ”är kommen” så att vi har honom hos oss) och att han har skänkt oss förmågan att känna Gud, som är ”den Sanne”, den Verklige och Ende. Honom har vi lärt känna i hans Son, som är både sann människa och sann Gud, och som just därigenom har möjlighet – att ge oss den ofattbart stora gåvan: evigt liv i gemenskap med Gud.

Sist kommer en varning för avgudarna. Troligen tänker Johannes på hedendomens alla gudar. Men han kan också syfta på irrlärarnas falska frälsare eller ”girigheten som ju är avgudadyrkan” (Kol 3:5) eller något annat, som förblir lika aktuellt i alla tider. Sista ordet i detta brev, som började med ett jubelrop och slutar med en försäkran om vårt barnaskap, blir alltså en påminnelse om att ingen kan vara Guds barn utan att få kämpa med den värld som är i den Ondes våld.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes första brev - (Kommer när hela är publicerad)

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk