Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Johannes andra brev. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Johannes andra brev

Brevhuvud (2 Joh v 1–3)

Översättning

    Den Gamle till den utvalda Härskarinnan och hennes barn som jag älskar i sanning — och inte bara jag utan alla andra som har lärt känna sanningen, för den sannings skull som förblir i oss och kommer att följa oss i evighet.

Nåd, barmhärtighet och frid skall vara med oss, från Gud Fadern och från Jesus Kristus, Faderns Son, i sanning och i kärlek.

Kommentar

Brevet kommer från ”den Gamle” (se inledningen) och är adresserat till ”den utvalda Härskarinnan”. ”Utvald” betyder här utvald av Gud, kristen. Ordet ”härskarinna” återger det grekiska kuria, som är femininformen till kurios*, herre. Det kunde användas om en husmor i egenskap av härskarinna över husfolket vid sin makes sida. Det svenska ordet ”fru” säger för litet. Det engelska ”lady” och det tyska ”Herrin” återger innehållet bättre. Här har valts ordet ”härskarinna”. Det är fråga om en församling, som på det viset personifieras, ungefär som vi gör när vi talar om Moder Svea. De utvalda var ju ”ett konungsligt prästerskap”, kallade att regera med Kristus. Kyrkan var brud åt Kurios Christos. Alltså kunde hon kallas Kuria*.

”Barnen” är församlingens medlemmar. Johannes säger att han älskar dem ”i sanning”. Det betyder att han verkligen gör det, men också att han – som det strax efteråt heter – gör det för sanningens skull. Sanningen är Guds goda vilja och mening, den som han har uppenbarat i Kristus (som ju själv är Sanningen). De som tror har öppnat sig för den sanningen. Den har tagit dem i besittning. Den kommer att förbli hos dem i evighet. Och därför älskar de också varandra. De kan inte annat.

Så kommer apostelns önskan om nåd, barmhärtighet och frid. Men här är det inte bara en önskan utan en försäkran. De kristna kan vara säkra på att få allt detta, eftersom de håller fast vid sanningen och kärleken. Dessa två är oumbärliga och samtidigt oupplösligt förenade. Sanningen är det som tron vilar på. Kärleken är en konsekvens av tron. Tron kan inte finnas utan kärlek, liksom sann kärlek inte finns, om inte tron håller fast vid den uppenbarade sanningen.

Därmed har Johannes redan antytt vad som är innehållet i hans hälsning till församlingen. Vilken församling det är fråga om kan vi inte veta, men ganska säkert har den legat i Mindre Asien. Det kan gott vara någon av dem som nämns i Uppenbarelseboken.

Det stora budet (2 Joh v 4–6)

Översättning

    Det var en stor glädje för mig att finna att du har barn som lever i sanningen och följer det bud vi fått från Fadern. Och nu har jag en bön till dig, Härskarinna. Det jag skriver är inte något nytt bud, bara det gamla som vi har haft ända från början: att vi skall älska varandra. Och detta är kärleken: att vi lever enligt hans bud. Det är det budet ni har fått höra ända från början som ett rättesnöre för ert liv.

Kommentar

Johannes konstaterar med glädje, att han vet att församlingen har medlemmar som ”lever i sanningen” (ordagrant: vandrar i sanningen). Han säger inte att alla gör det, inte heller att det är fråga om några få. Det grekiska uttrycket säger bara att det finns de som gör det. Sanningen är alltså något som man ”lever” eller ”vandrar” i. Det är inte bara en kunskap utan en livsform, en gudomlig ordning som fått makt med oss och gestaltar våra liv. Johannes kan beskriva den som ”det bud vi fått från Fadern”. Det betyder inte att det först och främst är fråga om en lag. Med ”bud” menar Johannes hela Guds goda vilja, framför allt detta att vi skall bli frälsta genom tron på hans Son. När det sen gäller vad vi skall göra, finns det ett fundamentalt bud; som Johannes aldrig tröttnar att upprepa. Han vet att han sagt det otaliga gånger förr. I den fornkyrkliga traditionen berättas det att somliga åhörare lät den gamle Johannes förstå, att det där hade de nu hört tillräckligt. Men Johannes kan inte låta bli att säga det på nytt. Han gör det försynt – ”jag har en bön till dig” – men ändå inträngande. Detta är huvudsumman av budet som vi fått: vi skall älska varandra. Kärleken är inte en känsla, som man måste gå och vänta på. Den är först och främst en oegennyttig tjänst till gagn för andra. Och det är något man kan besluta sig för.

Varning för villolärarna (2 Joh v 7–11)

Översättning

    Det finns nämligen många irrlärare som gått ut i världen. De erkänner inte att Jesus är Kristus som har kommit som människa av kött och blod. Så talar Bedragaren och Antikrist. Akta er så att ni inte går miste om frukterna av ert arbete utan får ta emot er fulla lön. Var och en som gör sådana ”framsteg”, att han inte längre förblir i Kristi lära, han har inte Gud. Den som förblir i läran, han har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte för med sig den läran, så tag inte emot honom i era hem och be honom inte vara välkommen. Den som välkomnar honom gör sig medskyldig i hans onda gärningar.

Kommentar

Johannes förklarar varför han påmint om både sanningen och kärleken. Det är på de punkterna kristendomen hotas av villolärarna. Det är tydligen fråga om samma villolärare som i Första Johannesbrevet. De kallar sig kristna, men de gör om hela det kristna budskapet och fördärvar den kristna kärleken. Liksom apostlarna har de dragit ut i världen, och församlingen kan vara säker på att få besök av dem. Alltså gäller det att se upp. De kommer med en ny lära om Kristus, densamma som vi hör om i Johannes första brev. De förnekar att människan Jesus från Nasaret verkligen var Guds Son. På det kan man känna igen Ärkebedragaren, Antikrist. Det är hans ärenden de går. Därför skall man akta sig för dem. Följer man dem så går man miste om ”lönen”, den oförtjänta nådelön som arbetarna i vingården kommer att få. De säger, att de kommer med något nytt som går utöver den kunskap, som apostlarna har meddelat. De säger att man inte jämt kan bli stående vid det gamla. Man måste göra framsteg, utvecklas och gå vidare. De lockar med något nytt och spännande. Men den som gör ”framsteg” på det viset, han står inte längre kvar i Kristi lära, den som kommer från Gud och som aldrig kan ändras. Det gäller alltså att ”förbli i läran”. Det finns faktiskt en kristen lära, som kan uttryckas i begripliga ord och som ”en gång för alla blivit anförtrodd åt de heliga” (Judas 3). Förblir man i den så har man både Fadern och Sonen. Det betyder: man har gemenskap med dem, man har allt vad de ger de sina. Alltså gäller det att se upp med dem som kommer till församlingen som kringvandrande förkunnare. De presenterar sig kanske som medkristna. Men om de inte ”för med sig” Kristi egen lära, den som förmedlats av apostlarna, så skall man inte ta emot dem.

Detta är alltså sagt till församlingen och det gäller förkunnare, som kommer med anspråk på att få tala i församlingen. Det gäller inte enskilda människor som kan ha oriktiga meningar i trons frågor. Dem kan man ta emot och försöka tala till rätta. Här gäller det agitatorer för en falsk lära, som medvetet vill ändra evangeliet i själva dess hjärtpunkt: tron på Jesus Kristus som är både sann Gud och sann människa och som dött på korset till försoning för våra synder. Sådana skall man inte ”hälsa välkomna”. Det grekiska ordet betyder att ge någon den vanliga hälsningen (”chairo”) som var en önskan om glädje och allt gott. Det gäller här något mer än ett vanligt ”goddag”, något i stil med att ”hälsa välkommen”. Det är detta som församlingen inte får göra. Att sprida falsk lära i fråga om Kristus är nämligen en ond gärning, inte bara en liten avvikelse i tänkesättet.

Vad Johannes här säger har sin tillämpning både på prästvigning och prästval. Kyrkan har många gånger på ett ödesdigert sätt satt sig över detta som för urkyrkan var väsentligt.

Sluthälsning (2 Joh v 12–13)

Översättning

    Jag hade ännu mycket att skriva till er om, men jag vill inte göra det med papper och bläck, utan hoppas komma till er och få tala med er ansikte mot ansikte, så att ingenting fattas i vår glädje.

Din utvalda systers barn hälsar till dig.

Kommentar

Till slut talar Johannes om att han hoppas kunna komma personligen för att få tala direkt till församlingen. Därför skriver han nu helt kort. Han har tydligen en ställning som ger honom en självklar auktoritet och ett slags tillsynsrätt i församlingarna inom ett större område. Det stämmer med att det är en apostel som skriver.

Brevet slutar med en hälsning från barnen till ”din utvalda syster”, alltså från den systerförsamling där Johannes nu uppehåller sig, troligen Efesus.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Johannes andra brev

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk