Johannes tredje brev - Inledande kommentar |
![]() |
![]() |
![]() |
Bo Giertz kommentar:Johannes tredje brevInledning
Dessa två små brev – de kortaste bland Nya Testamentets skrifter – är typiska tillfällighetsskrivelser. De är precis så långa att de har rymts på ett papyrusblad av den vanliga storleken. De innehåller korta hälsningar från aposteln, som en resande predikant kan ha haft med sig. De kan ha varit ”följebrev” till någon större rundskrivelse. Man kan rentav tänka sig att de åtföljt Första Johannesbrevet. I så fall kan Andra Johannesbrevet vara en särskild hälsning till en viss församling, där det längre brevet – som ju saknar inledande hälsning – skulle bli uppläst. Tredje Johannesbrevet kunde på samma sätt vara en hälsning till ledaren för en sådan församling. Alla tre breven kunde rentav ha överlämnats samtidigt på ett och samma ställe. Sådant är obevisbara gissningar men de ger oss ändå en föreställning om hur sådana brev fungerade den gången de skrevs. För oss har de sin betydelse genom att – liksom Pauli brev till Filemon – öppna ett fönster till urkyrkans vardag. Vi kommer att upptäcka att de problem man hade att kämpa med inte är så olika våra, och vi får råd och anvisningar som ges med apostolisk auktoritet och har sin giltighet för alla tider. Just att dessa brev är så vardagliga tycks ha varit anledningen till att man i antiken på sina håll inte ville ha dem med i kanon. Ännu i början av 300-talet var meningarna delade, och först mot slutet av detta århundrade blev de allmänt accepterade. Att det rör sig om äkta, gamla brev finns det ingen anledning betvivla. Båda breven kommer från en person som inte säger sitt namn utan bara kallar sig ”den gamle” eller ”presbytern”. På grekiska är det samma ord. Presbytererna var som bekant församlingens andliga ledare. I vissa sammanhang betyder ordet bara ”de gamla”. I andra brukar vi återge det med ”de äldste”. Redan hos judarna hade varje synagoga sådana ”äldste” och därifrån hade de kristna fått det uttrycket. Också en apostel kunde räknas till presbytererna. Petrus kallar sig (1 Petr 5:1) en ”med-presbyter” till de andra presbytererna, och även hos Papias (i början av 100-talet) ser vi att en apostel – eller i varje fall Johannes – kunde kallas för ”presbyter”. Men det är kanske troligare att ordet här helt enkelt betyder ”Den gamle”. Tydligen var det den benämning som man i församlingarna allmänt använde om sin gamle apostel, den siste som levde kvar av de tolv. Att brevskrivaren var en aktad kyrkoledare med stor auktoritet i församlingarna framgår mycket klart av hans sätt att skriva. Det finns en teori om att det utom aposteln Johannes skulle ha funnits en presbyter Johannes i Efesus, vilken skulle ha skrivit Uppenbarelseboken (så som några få menade i antiken) eller alternativt Johannesevangeliet och Johannesbreven (så som många menat i modern tid). Den senare meningen har naturligtvis sökt stöd i överskrifterna till dessa båda brev. Men den är – som det har framhållits i inledningen till Johannesevangeliet – svagt underbyggd. Kommentaren kommer därför att utgå från den förutsättningen att vi här har framför oss två små brev av aposteln Johannes, som i sina församlingar varit allmänt känd som ”den Gamle”. Just som personliga små handbrev – de enda som bevarats från någon av de tolv – har de sitt särskilda intresse och uppbyggelsevärde.
Copyrightregler: Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
REGISTER:Nya TestamentetJohannes tredje brev |
< Föregående | Nästa > |
---|