Uppenbarelseboken - Inledande kommentar |
![]() |
![]() |
![]() |
Bo Giertz kommentar:UppenbarelsebokenInledningOmstridd och älskad Något av samma motsättning har vi upplevt i vårt eget århundrade. Den liberala teologien med sin bibelkritik hade inte mycket till övers för Uppenbarelseboken. Många menade att den inte hörde hemma i kanon, och i vida kretsar var man smått generad för den. Men samtidigt var den läst och älskad, inte minst där det fanns något av väckelsefromhet. Dess popularitet kunde till en del förklaras med människors outrotliga önskan att lyfta litet på framtidens förlåt. Men särskilt under andra världskriget – inte minst i de länder som fick lida värst – visade den sig vara en uppbyggelsebok med oöverträffad förmåga att bära människor genom förfärliga händelser och ge dem en på en gång realistisk och trosviss syn på världshändelserna. Och sedan dess har dess aktualitet snarare ökat än minskat. En profetisk bok Av all den profetia som förekom i urkyrkan finns inte mycket bevarat. Vi får en aning om hur den kunde låta om vi läser exempelvis början av Efesierbrevet. Men endast i Uppenbarelseboken har vi ett stycke urkristen profetia i just den form, som profeten använde när han framförde den. Det är en profetia som är mera inriktad mot framtiden, än profetian i allmänhet tycks ha varit. Men den visar oss också klart, hur profetian innehöll tröst och förmaning (som i de sju sändebreven) och hur den gav dem som lyssnade hjälp att förstå sin egen tid. Det är nämligen ingen tvekan om att den hade ett bestämt budskap till just de människor som första gången hörde den uppläsas vid gudstjänsten i sin hemförsamling. Uppenbarelsebokens bakgrund Nu kan man konstatera att det inte hos 100-talets författare finns något spår av en sådan tolkning av Johannes. Man måste också fråga, hur boken skulle ha kunnat bli bevarad och läst, om den verkligen förståtts på det viset av dem som fick detta budskap från Patmos. De måste ju alla ha upplevt att budskapet var falskt. Kommentaren i denna bok skall visa, hur många skäl det finns för ett helt annat sätt att läsa Johannes Uppenbarelse. En apokalyptisk skrift? Kring sekelskiftet fanns det flera forskare som gjorde gällande att Uppenbarelseboken bara var en sådan apokalyptisk skrift. Man framställde Johannes som en ganska oskicklig kompilator, som suttit med andras arbeten framför sig och plockat ihop lösryckta brottstycken utan att märka hur oförenliga de var. Så hade han fått ihop ett lappverk, fullt av motsägelser, vilket han utgivit för att vara egna visioner. Det betraktelsesättet är numera grundligt sönderkritiserat. När Uppenbarelseboken kallas en ”apokalyps” har ordet nämligen den nya innebörd som det fick i kristendomen. Det betyder ordagrant ett ”avslöjande” eller ”avhöljande” av något som varit dolt. I Nya Testamentet är det fråga om Guds stora hemlighet, hans plan för mänsklighetens frälsning. Den planen – Guds eviga ”frälsningsrådslut” – hade funnits innan världens grund blev lagd, men först genom Jesus Kristus blev den förverkligad och uppenbarad. Det var apostlarnas och profeternas uppdrag att predika den för människorna. Paulus framhåller hur han som apostel har fått insikt i den och hur han är skyldig att lägga fram den för människorna. Han framhåller att det inte bara är apostlarna utan också profeterna som fått blicka in i Kristi hemlighet (Ef 3:5). Varje urkristen profet var i den meningen ”apokalyptiker”. Vad han talade till tröst och förmaning vid gudstjänsten var en ”apokalupsis” (1 Kor 14:30). Denna uppenbarelse av Guds hemlighet blir inte fullbordad förrän Kristus kommer åter. Kristi återkomst kan rentav kallas för hans ”apokalupsis” (1 Petr 1:7). När Uppenbarelseboken kallas en ”apokalupsis” – det är det första ordet i boken – så är det fråga om en sådan profetisk uppenbarelse, som kommer från Jesus Kristus och som han låter sin tjänare Johannes bära fram. Och Johannes låter oss veta, att han fått den i form av en rad syner (eller visioner, som det brukar kallas i religionspsykologien). Johannes berättar alltså vad han sett och hört ”i andehänryckning”, i ett tillstånd där han varit bortryckt från vardagens normala upplevelser, alltså i någon form av extas. Hans skildringar bär också alla tecken på att komma från en visionär, som förflyttats till en värld, där man inte längre ser och upplever tingen så som vi gör i vaket tillstånd. Snarare har det sin likhet med det som vi alla kan uppleva i drömmen. Scenerna växlar, vi förflyttas, vi står ibland inför syner som vi inte förstår, och ibland upplever vi omedelbart och intuitivt vem eller vad vi har framför oss. Men det är en avgörande olikhet mellan en dröm och en vision. När visionären vaknar vet han att han inte ”bara drömt”. Han har mött ett stycke av verkligheten. Givetvis kan han missta sig. Det blir till slut en trosfråga, vad som låg bakom hans vision. Det är kristen tro, att profeterna verkligen fick sitt budskap från Gud. Kommentarerna i denna bok kommer att utgå ifrån, att Johannes skildrar syner som han verkligen sett. Det antagandet ställer oss omedelbart inför frågan om hur dessa syner hänger samman med profetiorna i Gamla Testamentet. Är inte Johannes beroende av dem? Uppenbarelseboken och Gamla Testamentet Det skulle inte ha fallit hans åhörare in att tro, att han var ”beroende” eller ”påverkad” av Skriften, så som en osjälvständig författare kan vara beroende av sina förebilder. Skriften var ju Guds ord. Den uppenbarade Guds planer, också i fråga om världens framtid. När nu Johannes fick se ”vad som kommer att ske” (4:1) så måste det finnas ett samband med det som profeterna i gångna tider fått se. Hur man uppfattar Johannes ”beroende” av Gamla Testamentet beror i sista hand på vad man tror om Gud och hans sätt att uppenbara sig. Har Gud verkligen talat genom profeterna och genom Johannes, så är sambandet mellan deras skrifter inte bara ett litterärt beroende. Tolkningsförsök genom tiderna Alla dessa tolkningar rymmer något riktigt. De har också ett gemensamt fel. De utgår från en syn på bibelordet, som har ett drag av rationalism. Man tar för givet att Bibeln vill ge oss kunskaper som kan uttryckas i klara satser med fullt begripliga ord. När nu Uppenbarelseboken talar i bilder och använder gåtfulla symboler, frågar man sig vad dessa bilder och symboler ”betyder”. Man tar för givet att de kan översättas till begriplig normalprosa med hjälp av ord som har en klar innebörd för alla. Men nu finns det ju ett sätt att förmedla ett budskap, som inte direkt vänder sig till förståndet och inte kan uttryckas i klart definierade termer. Konstnärerna har alltid vetat det. En lyriker använder ord och uttryck som inte får tas efter bokstaven men ändå skall tas på allvar. Ett sådant språk verkar intuitivt och förmedlar en verklighet, som inte kan förmedlas på annat vis – åtminstone inte lika bra. En målare kan ha något att säga utan att använda ”begripliga” bilder. Och musiken använder nästan uteslutande ett språk, som inte direkt kan översättas till normalprosa. Man måste ha detta i minnet när man läser Uppenbarelseboken. Läser man den ungefär som Svensk Uppslagsbok, så kommer man vilse. Det är tre saker man måste göra klart för sig. Ord som säger mer än ord Uppenbarelsebokens språk rör sig på gränsen mellan prosa och poesi. Det har sin egen rytm, det låter sig utan svårighet delas upp i versrader (så som några översättare har gjort), och det är framför allt fullt av uttryck som försöker fånga något som inte riktigt vill låta sig fångas. Johannes markerar det ofta själv genom att tala om sådant som ”liknade” eller ”tedde sig” eller ”tycktes vara”. Man märker hur han söker efter ord och bilder för att beskriva vad han sett. Ofta stannar han vid antydningar och nöjer sig med att leda våra tankar i en viss riktning. Det behövs intuition, inlevelse, aning och andlig frändskap för att förstå honom. Ofta kan det ligga en dubbel mening i orden. Sådant har det profetiska ordet alltid varit. Det har ett djup som man inte pejlar vid första påseendet. Bilder som är mer än bilder Det är ett stort misstag. De bibliska symbolerna står för en verklighet, som visserligen kan uttryckas också på ett annat sätt, men som aldrig kan uttryckas helt utan att vi tar symbolen till hjälp. Gud är ljus. Kristus är liv. Han är livets bröd. Han är det sanna vinträdet. Allt sådant är mer än bilder. Det är inte de jordiska företeelserna – som vi menar oss känna – som kan ge oss en bild av Gud eller Kristus. Utan det är något av Guds eget väsen som kommer till uttryck i dessa jordiska företeelser. Gud har uppenbarat sig i sin skapelse. Hela jorden är full av hans härlighet. Ljuset är inte bara en vågrörelse som vi kan mäta. Det återspeglar något av Guds väsen. Liv är inte bara en komplicerad funktion hos protoplasman. Det är något som kommer från Gud. När vi äter bröd och när grenen får sin näring från stammen, så sker något som sker på fullaste allvar, i sin djupaste verklighet, först när vi tar emot liv av Kristus. Det är alltså inte bara fråga om jordiska ting som vi använder som bilder. Det är fråga om en gudomlig verklighet som speglar sig också i jordiska ting. Det är därför sådant kan användas som ”bilder”. Paulus har givit ett klassiskt uttryck åt detta, när han säger att Gud är ”Fadern från vilket allt vad fader heter i himmelen och på jorden har sitt namn”. Detta måste man ha i minne när man sysslar med Uppenbarelsebokens ”symboler”. De står för verkligheter, som inte kan uttryckas och förstås, utan att man tar symbolen till hjälp. Man kan uttrycka den också på annat sätt, men symbolen blir aldrig överflödig. Vilddjuret är verkligen ett vilddjur, en realitet med odjurets natur. Den stora skökan är en verklighet, ”modern till jordens alla skökor och skändligheter” – inte bara en bild av dem. Det stora Babylon finns verkligen, även om det inte står på kartan. Och Lammets bröllopsmåltid kommer verkligen att hållas. Man kan kalla det för bilder och symboler, men man får inte glömma att det är fråga om verkligheter som man förvanskar om man gör sig oberoende av symbolen. Händelser som händer mer än en gång Detta kan ge oss en föreställning om något väsentligt i den kristna synen på historien. Den är inte bara ett kretslopp, där allting återupprepas, så som grekerna brukade föreställa sig. Den är inte heller en utveckling mot ständigt bättre förhållanden, som moderna människor gärna tror. Den är en kamp mellan Gud och Satan, där Gud till slut kommer att vinna, men där Satan bådar upp mer och mer av sina resurser och i slutakten totalmobiliserar. Visst finns det en utveckling av tekniken och samhällsapparaten, men allt vad förnuftet finner på kan ondskan använda i sin tjänst, och den gör det också. Världsloppet förlöper alltså i ständigt värre kriser. Krigen blir mera förödande, förstörelsen av själva naturen värre. Om allt detta vittnar också Uppenbarelseboken. Men i denna ”utveckling” finns också ett kretslopp. Det som en gång skett förebådar det som kommer. Det är en av grundtankarna i Bibelns syn på frälsningshistorien. Vad som hände i Israel är en förebild till det som skulle hända med Messias och hans rike. Vad som drabbade Guds fiender i Sodom och Babel skall hända på nytt. Sodom och Babel och Egypten blir förebilder till något som upprepar sig, de blir en uppenbarelse av krafter som ständigt på nytt är verksamma i historien. I varje ny kris skymtar vi något av det som skall framträda i all sin förfärliga verklighet när världens sista tid är inne. Vilddjuret har redan varit verksamt och låtit oss ana hur dess rike kommer att se ut. Men det var inte den sista gången och inte den slutliga uppenbarelsen. Hur den blir låter oss Uppenbarelseboken ana. De som försökt identifiera Uppenbarelsebokens händelser med det som skedde i deras egen tid, har alltid tagit fel. Men det kan ändå ha legat något riktigt i deras tankar. De såg vad som var den djupaste innebörden i det som höll på att ske. Men de såg inte att det finns händelser som händer mer än en gång, först som en förebild eller föraning, kanske en generalrepetition, utan att därför vara den sista och slutliga uppfyllelsen av det profetiska ordet. När skrevs Uppenbarelseboken? Det finns andra skäl att tro att Uppenbarelseboken kommit till relativt sent. Sändebreven till de sju församlingarna vittnar om att de inte är nygrundade utan kan se tillbaka på sin första tid som något förflutet. ”Nikolaiterna” som nämns som en välkänd riktning, tycks inte ha funnits på 60-talet. Å andra sidan omnämns ingen av de personer som på Paulus tid var verksamma i Mindre Asiens församlingar. Vem var Johannes? Denna gamla tradition har, som vi redan sett, mötts av invändningar redan i fornkyrkan. Orsaken är att traditionen samtidigt säger, att aposteln Johannes är upphovsmannen till det fjärde evangeliet. Och språket i dessa båda skrifter, Uppenbarelseboken och Johannesevangeliet, är så påtagligt olika, att det förefaller otänkbart att det skulle kunna vara samme man som talar i dem båda. Visserligen är det tydligt, att det i båda fallen rör sig om en jude, som tänker på semitiskt vis och måste ha lärt sig grekiska som ett andra språk. Satsbyggnaden är typiskt semitisk med korta meningar, fä bisatser, enkla konstruktioner. Adjektiven är få. Nya satser inleds oftast med ett ”och”. Allt är typiskt för hebreiskan och arameiskan. Det finns fler frappanta olikheter mellan evangelisten Johannes och författaren till Uppenbarelseboken, som vi kanske tills vidare kan kalla för profeten Johannes. Profeten talar ständigt på nytt med Skriftens ord, evangelisten gör det inte. Läser man det grekiska Nya Testamentet i en utgåva, där gammaltestamentliga citat och anspelningar är tryckta med grövre stil, så finner man sådana hos profeten i var och varannan vers, medan man hos evangelisten kan bläddra igenom flera sidor utan att hitta en enda. Och den största olikheten ligger i själva grundstämningen, själva upplevelsen av Kristusgemenskapen. Profeten brinner av glödande längtan efter den Herre, som snart skall komma. Han sträcker sig med hela sitt väsen mot den stora dagen, då Kristus skall segra. För evangelisten är det stora och underbara att Kristus är hos honom. Han lever i den trygga vissheten att han genom Anden redan nu äger gemenskap med den förhärligade Kristus. Det skapar ett lugn och skänker en frid som världen inte kan ge, en trygghet som har övervunnit världen. Profeten är som en vulkan i utbrott. Evangelisten påminner om en svensk skogstjärn som i sommarnatten speglar himmelens klarhet och samtidigt gömmer outgrundliga djup under sin lugna yta. Vi tycks här stå inför två olika lärjungetyper, båda legitima, båda äkta och båda behövliga. Men det är svårt att tänka sig dem förenade i en och samma dödliga människa. Å andra sidan står vi inför svårigheten att förklara, hur både Uppenbarelseboken och Johannesevangeliet har kunnat få ett så tidigt och grundmurat anseende som apostoliska, härrörande från samme Johannes i Efesus. Att de har en andlig släktskap och något gemensamt ”johanneiskt” är allmänt erkänt. De talar båda om Kristus som Ordet och om Lammet (fast detta senare med olika grekiska ord). De talar båda om livets vatten för den som törstar. De lägger samma speciella mening i en rad ord, som exempelvis att ”hålla” sin Herres ord och bud. Som vi redan nämnt framfördes redan i antiken den tanken att det skulle ha funnits en annan Johannes i Efesus, en presbyter. Det är den lärde Eusebius (han dog år 339) som står för den hypotesen. Han anför ett ställe hos Papias som (någon gång omkring år 130) i en skrift räknar upp sina sagesmän och bland dem nämner två Johannes (eller samme Johannes två gånger, enligt vad många anser). Eusebius anför också en annan kyrkofader (den redan nämnde Dionysius som skrev omkring år 250), vilken säger sig ha hört att det i Efesus skulle finnas två gravar som tillskrivits en Johannes. I vår tid har många forskare tagit fasta på denna teori. De har emellertid i allmänhet inte följt Eusebius när han menade att det var aposteln Johannes som skrivit evangeliet, medan ”presbytern” var upphov till Uppenbarelseboken. Tvärtom har de velat göra ”presbytern” till evangeliets upphovsman, medan Uppenbarelseboken – möjligen – ansågs ha något att göra med aposteln. Vare sig man nu räknar med en och samme Johannes eller två olika, stöter man på svårigheter. Är det en urkristen profet som har skänkt oss Uppenbarelseboken, så måste man fråga sig, varför aposteln, den vördade Johannes, inte finns omnämnd, inte ens i sändebrevet till Efesus. Profeten talar med en självklar auktoritet. Det är i och för sig naturligt, ty de urkristna profeterna hade en sådan auktoritet. Men om en av de tolv hade levat – och enligt all urkristen tradition levde aposteln Johannes ännu på 90-talet – så skulle en profet inte gärna ha kunnat förbigå honom. Möjligen kan man gissa, att profeten sände ut sin skrift i samförstånd med aposteln, i vetskap om att ha hans fulla gillande. Men underligt ter det sig ändå, att profeten här självklart intar den plats, som normalt skulle ha tillkommit aposteln. Antar man å andra sidan, att det rör sig om en och samme Johannes, så måste man försöka förklara de djupgående olikheterna i språk och temperament. Man har försökt förklara dem med att det skulle ligga en avsevärd tid mellan de båda böckernas tillkomst. I så fall måste Uppenbarelseboken med sin oslipade grekiska ha kommit till först, rimligen i samband med kejsar Neros förföljelse, vilket av andra skäl inte är troligt. Vanligen har man därför antagit, att Johannes i Efesus var omgiven av en lärjungekrets, som svarade för den språkliga utformningen av evangeliet, medan han på Patmos var helt lämnad åt sig själv. I så fall måste denna lärjungekrets ha satt sin prägel inte bara på språket utan också på den teologi och fromhet som möter oss i evangeliet. Frågan om författarskapet till Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken får nog räknas till de frågor, som vi inte kan besvara, åtminstone inte för närvarande. Och har den egentligen någon betydelse? Om Johannes inte var en apostel, så var han i varje fall en av de urkristna profeterna, de som jämte apostlarna var Andens redskap och utgör den grundval på vilken Kyrkan är byggd. Översättningen Ett särskilt problem utgör fattigdomen på adjektiv. Den är utmärkande för hebreiskan. Johannes använder ideligen några få egenskapsord, som får täcka en rad betydelser. Ett av dem är ”stor”, som han använder även där vi inte skulle göra det. Han talar exempelvis om en ”stor röst” eller en ”stor åska”. I sådana fall är det uppenbart berättigat att välja andra ord på svenska. Men i en rad fall kunde man till nöds använda ordet ”stor”, fast meningen blir tydligare om man tar ett mera nyanserat ord. Det sker ofta i denna översättning, som därigenom har fått ett något rikare ordförråd än originalet har. Att ”förstå” Uppenbarelseboken Här ligger den alltid aktuella betydelsen av Uppenbarelseboken. Det som kommer att hända och som Johannes skildrar, det har en motsvarighet redan nu. Historien är en kamp mellan samma makter, och Gud har samma fiender som det gäller att känna igen. Slutakten i världshistorien visar i gigantiskt uppförstorad skala de krafter som alltid har varit verksamma. Eftersom det är fråga om andemakter kan de inte beskrivas med vanlig sakprosa. Det behövs andra uttrycksmedel. Därför har Uppenbarelseboken en viss likhet med det surrealistiska måleriet, sådant det blir när det är kristet inspirerat (som exempelvis inom Halmstadsgruppen). Sådan konst har ett budskap utan att vara omedelbart ”begriplig”. Den eggar till eftertanke och inbjuder till meditation. Den kräver inlevelse och den har något att ge även där man inte är riktigt säker på hur man skall uttrycka det. Uppenbarelseboken hör till de bibelböcker som inbjuder till meditation. Att meditera över Guds ord betyder att försöka tränga ned i dess djupskikt. Guds ord gömmer många dolda rikedomar under den yta som man först ser. Vad man finner när man mediterar blir en personlig upplevelse. Man berikas av det, man kan hjälpa andra att se det, men man kan inte kräva att andra skall se det, så som man kan kräva i fråga om Ordets omedelbara lydelse och mening. I Uppenbarelseboken har Ordet ofta inte någon omedelbart begriplig mening. Så är det ofta med profetian. Den skall tas emot personligt och verka på oss ungefär som en surrealistisk tavla eller ett stycke kärnlyrik (fast budskapet i detta fall kommer från Gud, inte från en konstnär). Får Uppenbarelseboken verka så, har den något att säga till varje tid om just den tiden. Men det budskapet kan bara den höra, som kommer på våglängd med det profetiska ordet och förstår att tyda tidernas tecken.
Copyrightregler: Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
REGISTER:Nya TestamentetUppenbarelseboken |
< Föregående | Nästa > |
---|