Bo Giertz kommentar:

Uppenbarelseboken

Inledning

Omstridd och älskad
Ingen av Nya Testamentets skrifter har varit så omstridd och samtidigt så älskad som Uppenbarelseboken. I församlingarna var den älskad och läst redan från första början. Den gällde för att vara skriven av aposteln Johannes. Det betygar redan Justinus Martyren omkring år 150. Från andra hälften av 100-talet finns det ytterligare vittnen om samma sak. Men bland de stora grekiska teologerna var meningarna delade. Kyrkofadern Origenes (död år 254) ogillade den och hans lärjungar bestred öppet att den hörde till kanon (de heliga skrifterna). En av dem, biskop Dionysius av Alexandria (omkring år 250) har gjort en språklig jämförelse med Johannesevangeliet – läsvärd ännu i dag – för att visa att de två skrifterna inte kan härröra från samme författare. En annan man av Origenes skola, biskopen och kyrkohistorikern Eusebius (död 339), framförde teorien att det funnits två män med namnet Johannes i Efesus, av vilka den ene – aposteln – skrivit evangeliet, medan den andre – en presbyter – författat Uppenbarelseboken. De lärdes motvilja mot Uppenbarelseboken berodde dels på dess språk, som minst av allt motsvarade vad man räknade som god grekiska, dels på dess teologi, dess tal om tusenårsriket och dess högst konkreta sätt att tala om himmelen, som de filosofiskt bildade grekerna med sitt abstrakta tänkande fann alltför naivt och obildat. I den västra rikshalvan, där man talade latin, var däremot Uppenbarelseboken av gammalt accepterad. I den östra rikshalvan blev den det i praktiken under 300-talets lopp, även om motståndet levde kvar hos en och annan teolog ännu ett par sekler senare.

Något av samma motsättning har vi upplevt i vårt eget århundrade. Den liberala teologien med sin bibelkritik hade inte mycket till övers för Uppenbarelseboken. Många menade att den inte hörde hemma i kanon, och i vida kretsar var man smått generad för den. Men samtidigt var den läst och älskad, inte minst där det fanns något av väckelsefromhet. Dess popularitet kunde till en del förklaras med människors outrotliga önskan att lyfta litet på framtidens förlåt. Men särskilt under andra världskriget – inte minst i de länder som fick lida värst – visade den sig vara en uppbyggelsebok med oöverträffad förmåga att bära människor genom förfärliga händelser och ge dem en på en gång realistisk och trosviss syn på världshändelserna. Och sedan dess har dess aktualitet snarare ökat än minskat.

En profetisk bok
Uppenbarelseboken skiljer sig markant från alla andra nytestamentliga skrifter. Samtidigt hör den uppenbart hemma i det sammanhang de skildrar. Det beror på att den – ensam – är framsprungen ur profetian i urkyrkan. Att kyrkan är byggd på apostlarnas och profeternas grundval kunde redan Paulus säga (Ef 2:20). Apostlarna har satt outplånliga spår bland de nytestamentliga skrifterna, men profeternas bidrag är förvånande litet. Ändå var de näst apostlarna de mest betydande bland urkristendomens andliga fäder och lärare. De förmanade och tröstade. De tolkade tidens händelser och visade vägen. Ibland förutsade de framtiden, men det var inte det viktigaste. De fick sitt budskap direkt från Gud. Därför var de inte lärare och herdar på samma sätt som de funktionärer vilka – genom apostlarna eller på annat vis – blev utvalda, insatta och invigda till att leda församlingen, predika och undervisa. Profeterna talade endast när Anden gav dem något att säga. De var karismatiker.

Av all den profetia som förekom i urkyrkan finns inte mycket bevarat. Vi får en aning om hur den kunde låta om vi läser exempelvis början av Efesierbrevet. Men endast i Uppenbarelseboken har vi ett stycke urkristen profetia i just den form, som profeten använde när han framförde den. Det är en profetia som är mera inriktad mot framtiden, än profetian i allmänhet tycks ha varit. Men den visar oss också klart, hur profetian innehöll tröst och förmaning (som i de sju sändebreven) och hur den gav dem som lyssnade hjälp att förstå sin egen tid. Det är nämligen ingen tvekan om att den hade ett bestämt budskap till just de människor som första gången hörde den uppläsas vid gudstjänsten i sin hemförsamling.

Uppenbarelsebokens bakgrund
De äldsta uppgifterna om Johannes Uppenbarelse är helt samstämmiga. De går tillbaka på män som själva kom från Mindre Asien (Justinus Martyren och Ireneus). Traditionen säger att Johannes fick sina uppenbarelser när han under kejsar Domitianus tid vistades som fånge på ön Patmos. Domitianus regerade åren 81–96. Han krävde bestämdare än någon tidigare kejsare att bli dyrkad som gud, och det ledde till allvarliga förföljelser av de kristna, de allvarligaste sen kejsar Neros tid. Det är i den situationen som Uppenbarelseboken har kommit till. De kristna, också de minsta och mest obetydliga, stod inför hotet att bli torterade och dödade för sin tros skull.
Omkring år 1900 var den bibelkritiska forskningen ganska ense om att Uppenbarelseboken skulle förstås uteslutande utifrån denna situation. Det stora Babylon var staden Rom. Vilddjuret var kejsar Nero, som Johannes trodde skulle vända tillbaka från dödsriket och inkarneras i kejsar Domitianus. Denne var vilddjuret som skulle släppa lös en fruktansvärd men kortvarig förföljelse mot de kristna. Och så skulle Kristus komma och upprätta sitt tusenårsrike, och det skulle ske inom den allra närmaste framtiden. Med detta budskap ville nu Johannes trösta sina medkristna och mana dem att hålla ut. Det måste alltså konstateras – sade kritikerna – att Johannes hade tagit kapitalt fel. Och därmed var naturligtvis Uppenbarelsebokens värde för oss och vår tid reducerat till ett minimum.

Nu kan man konstatera att det inte hos 100-talets författare finns något spår av en sådan tolkning av Johannes. Man måste också fråga, hur boken skulle ha kunnat bli bevarad och läst, om den verkligen förståtts på det viset av dem som fick detta budskap från Patmos. De måste ju alla ha upplevt att budskapet var falskt. Kommentaren i denna bok skall visa, hur många skäl det finns för ett helt annat sätt att läsa Johannes Uppenbarelse.

En apokalyptisk skrift?
Uppenbarelseboken kallas ibland för ”apokalypsen”. Ordet kommer från den grekiska grundtexten, där ”uppenbarelse” heter ”apokalupsis”. Bland judarna fanns det vid denna tid en rad ”apokalyptiska” skrifter, som hade kommit till under de närmast föregående århundradena. De sysslade med världens undergång och den stora domen, som redan profeterna hade talat om. Flera av dem utgav sig för att vara författade av någon andens storman i det förflutna (Henok, Moses, Esra). Innehållet är ofta högst fantastiskt.

Kring sekelskiftet fanns det flera forskare som gjorde gällande att Uppenbarelseboken bara var en sådan apokalyptisk skrift. Man framställde Johannes som en ganska oskicklig kompilator, som suttit med andras arbeten framför sig och plockat ihop lösryckta brottstycken utan att märka hur oförenliga de var. Så hade han fått ihop ett lappverk, fullt av motsägelser, vilket han utgivit för att vara egna visioner. Det betraktelsesättet är numera grundligt sönderkritiserat.

När Uppenbarelseboken kallas en ”apokalyps” har ordet nämligen den nya innebörd som det fick i kristendomen. Det betyder ordagrant ett ”avslöjande” eller ”avhöljande” av något som varit dolt. I Nya Testamentet är det fråga om Guds stora hemlighet, hans plan för mänsklighetens frälsning. Den planen – Guds eviga ”frälsningsrådslut” – hade funnits innan världens grund blev lagd, men först genom Jesus Kristus blev den förverkligad och uppenbarad. Det var apostlarnas och profeternas uppdrag att predika den för människorna. Paulus framhåller hur han som apostel har fått insikt i den och hur han är skyldig att lägga fram den för människorna. Han framhåller att det inte bara är apostlarna utan också profeterna som fått blicka in i Kristi hemlighet (Ef 3:5). Varje urkristen profet var i den meningen ”apokalyptiker”. Vad han talade till tröst och förmaning vid gudstjänsten var en ”apokalupsis” (1 Kor 14:30).

Denna uppenbarelse av Guds hemlighet blir inte fullbordad förrän Kristus kommer åter. Kristi återkomst kan rentav kallas för hans ”apokalupsis” (1 Petr 1:7). När Uppenbarelseboken kallas en ”apokalupsis” – det är det första ordet i boken – så är det fråga om en sådan profetisk uppenbarelse, som kommer från Jesus Kristus och som han låter sin tjänare Johannes bära fram. Och Johannes låter oss veta, att han fått den i form av en rad syner (eller visioner, som det brukar kallas i religionspsykologien). Johannes berättar alltså vad han sett och hört ”i andehänryckning”, i ett tillstånd där han varit bortryckt från vardagens normala upplevelser, alltså i någon form av extas. Hans skildringar bär också alla tecken på att komma från en visionär, som förflyttats till en värld, där man inte längre ser och upplever tingen så som vi gör i vaket tillstånd. Snarare har det sin likhet med det som vi alla kan uppleva i drömmen. Scenerna växlar, vi förflyttas, vi står ibland inför syner som vi inte förstår, och ibland upplever vi omedelbart och intuitivt vem eller vad vi har framför oss. Men det är en avgörande olikhet mellan en dröm och en vision. När visionären vaknar vet han att han inte ”bara drömt”. Han har mött ett stycke av verkligheten. Givetvis kan han missta sig. Det blir till slut en trosfråga, vad som låg bakom hans vision. Det är kristen tro, att profeterna verkligen fick sitt budskap från Gud.

Kommentarerna i denna bok kommer att utgå ifrån, att Johannes skildrar syner som han verkligen sett. Det antagandet ställer oss omedelbart inför frågan om hur dessa syner hänger samman med profetiorna i Gamla Testamentet. Är inte Johannes beroende av dem?

Uppenbarelseboken och Gamla Testamentet
Uppenbarelseboken är full av gammaltestamentliga ord, bilder och tankar. Det är inte fråga om direkta citat. Johannes åberopar aldrig – som exempelvis Matteus – vad någon viss profet har skrivit. Snarare är det fråga om vad vi kallar anspelningar. Det rör sig kanske om två eller tre ord, men de är så särpräglade eller så bundna till en bestämd bild att det inte är någon tvekan om ursprunget. Man har hittat nära 350 sådana anspelningar i texten. En lärd kommentator har räknat ut att av bokens 404 verser innehåller 278 något slag av dem. Johannes har hämtat något ur de flesta av Gamla Testamentets skrifter (det mesta ur Jesaja, Daniel, Hesekiel och Psaltaren, i nu nämnd ordning). Han är ingen kompilator, som har gjort utdrag för något visst ändamål. Det är tvärtom uppenbart att han ”citerar” ur minnet, halvt omedvetet. Han använder ord och bilder som ingår i hans språk och föreställningsvärld. Han är en bibelkunnig jude, som tänker och talar med Bibelns ord, så att de av sig självt kommer honom på tungan.

Det skulle inte ha fallit hans åhörare in att tro, att han var ”beroende” eller ”påverkad” av Skriften, så som en osjälvständig författare kan vara beroende av sina förebilder. Skriften var ju Guds ord. Den uppenbarade Guds planer, också i fråga om världens framtid. När nu Johannes fick se ”vad som kommer att ske” (4:1) så måste det finnas ett samband med det som profeterna i gångna tider fått se. Hur man uppfattar Johannes ”beroende” av Gamla Testamentet beror i sista hand på vad man tror om Gud och hans sätt att uppenbara sig. Har Gud verkligen talat genom profeterna och genom Johannes, så är sambandet mellan deras skrifter inte bara ett litterärt beroende.

Tolkningsförsök genom tiderna
Hur Uppenbarelseboken skall förstås har alltid varit ett problem för den kristna kyrkan. I den stora mängden av tolkningsförslag kan man hitta vissa huvudtyper. Under medeltiden och reformationen läste man den i regel som ett slags profetisk kyrkohistoria, där man fick en skildring av kyrkans öden under tidernas lopp. Under pietismen dominerade ett annat synsätt, som man kallar det eskatologiska. Med eskatologi menas kunskapen om världens yttersta tid, slutepoken i världshistorien. Enligt den eskatologiska tolkningen är Uppenbarelseboken en skildring av den yttersta tiden. Den har alltså ingenting att säga om vår egen tid. Vid dess sida finns en tredje diametralt motsatt uppfattning, som man kallat för den idealistiska. Den menar att Uppenbarelseboken i själva verket framställer idéer som är giltiga i alla tider. Man räknar med att världen skall bestå i miljoner eller miljarder år. Den ”yttersta tiden” är alltså fullkomligt ointressant. Men i alla tider pågår en kamp mellan onda, nedbrytande krafter och Kristi kyrka. Det är den kampen som skildras i symbolform av Johannes. Han har alltså något att säga också om vår tid.

Alla dessa tolkningar rymmer något riktigt. De har också ett gemensamt fel. De utgår från en syn på bibelordet, som har ett drag av rationalism. Man tar för givet att Bibeln vill ge oss kunskaper som kan uttryckas i klara satser med fullt begripliga ord. När nu Uppenbarelseboken talar i bilder och använder gåtfulla symboler, frågar man sig vad dessa bilder och symboler ”betyder”. Man tar för givet att de kan översättas till begriplig normalprosa med hjälp av ord som har en klar innebörd för alla. Men nu finns det ju ett sätt att förmedla ett budskap, som inte direkt vänder sig till förståndet och inte kan uttryckas i klart definierade termer. Konstnärerna har alltid vetat det. En lyriker använder ord och uttryck som inte får tas efter bokstaven men ändå skall tas på allvar. Ett sådant språk verkar intuitivt och förmedlar en verklighet, som inte kan förmedlas på annat vis – åtminstone inte lika bra. En målare kan ha något att säga utan att använda ”begripliga” bilder. Och musiken använder nästan uteslutande ett språk, som inte direkt kan översättas till normalprosa.

Man måste ha detta i minnet när man läser Uppenbarelseboken. Läser man den ungefär som Svensk Uppslagsbok, så kommer man vilse. Det är tre saker man måste göra klart för sig.

Ord som säger mer än ord
Vårt språk kan användas också för att uttrycka vad som egentligen inte går att uttrycka med ord så länge de behåller sin vanliga betydelse. Vi vet alla att det finns sådant som det ”är svårt att uttrycka med ord”. Det gäller i högsta grad om Gud och hela den himmelska världen. Därför använder Bibeln dikt och poesi i så stor utsträckning. Diktaren har nämligen möjligheten att använda språket så att det förmedlar något som egentligen inte går att säga på vanlig vardagsprosa. Gamla Testamentets profeter använde sig i stor utsträckning av dikt, stor dikt och djärv dikt, när de talade om Gud och hans gärningar. Om man läser exempelvis Jesajas 40:e kapitel, så får man en rad exempel på målande och oändligt uttrycksfulla bilder, som inte kan tas efter bokstaven och ändå har något väsentligt att säga, något som knappast kan uttryckas på normalprosa utan att man förvanskar och tonar ner det budskap de förmedlar.

Uppenbarelsebokens språk rör sig på gränsen mellan prosa och poesi. Det har sin egen rytm, det låter sig utan svårighet delas upp i versrader (så som några översättare har gjort), och det är framför allt fullt av uttryck som försöker fånga något som inte riktigt vill låta sig fångas. Johannes markerar det ofta själv genom att tala om sådant som ”liknade” eller ”tedde sig” eller ”tycktes vara”. Man märker hur han söker efter ord och bilder för att beskriva vad han sett. Ofta stannar han vid antydningar och nöjer sig med att leda våra tankar i en viss riktning. Det behövs intuition, inlevelse, aning och andlig frändskap för att förstå honom. Ofta kan det ligga en dubbel mening i orden. Sådant har det profetiska ordet alltid varit. Det har ett djup som man inte pejlar vid första påseendet.

Bilder som är mer än bilder
Uppenbarelseboken är full av bilder och ”symboler”. Det är inte ovanligt att utläggaren ser som sin uppgift att försöka finna ut vad de ”betyder”. Ofta utgår man då ifrån att bilden eller symbolen är något dunkelt och okänt, som står i stället för någonting vi känner till. Kan man bara finna vad detta är, så har man löst gåtan.

Det är ett stort misstag. De bibliska symbolerna står för en verklighet, som visserligen kan uttryckas också på ett annat sätt, men som aldrig kan uttryckas helt utan att vi tar symbolen till hjälp. Gud är ljus. Kristus är liv. Han är livets bröd. Han är det sanna vinträdet. Allt sådant är mer än bilder. Det är inte de jordiska företeelserna – som vi menar oss känna – som kan ge oss en bild av Gud eller Kristus. Utan det är något av Guds eget väsen som kommer till uttryck i dessa jordiska företeelser. Gud har uppenbarat sig i sin skapelse. Hela jorden är full av hans härlighet. Ljuset är inte bara en vågrörelse som vi kan mäta. Det återspeglar något av Guds väsen. Liv är inte bara en komplicerad funktion hos protoplasman. Det är något som kommer från Gud. När vi äter bröd och när grenen får sin näring från stammen, så sker något som sker på fullaste allvar, i sin djupaste verklighet, först när vi tar emot liv av Kristus. Det är alltså inte bara fråga om jordiska ting som vi använder som bilder. Det är fråga om en gudomlig verklighet som speglar sig också i jordiska ting. Det är därför sådant kan användas som ”bilder”. Paulus har givit ett klassiskt uttryck åt detta, när han säger att Gud är ”Fadern från vilket allt vad fader heter i himmelen och på jorden har sitt namn”.

Detta måste man ha i minne när man sysslar med Uppenbarelsebokens ”symboler”. De står för verkligheter, som inte kan uttryckas och förstås, utan att man tar symbolen till hjälp. Man kan uttrycka den också på annat sätt, men symbolen blir aldrig överflödig. Vilddjuret är verkligen ett vilddjur, en realitet med odjurets natur. Den stora skökan är en verklighet, ”modern till jordens alla skökor och skändligheter” – inte bara en bild av dem. Det stora Babylon finns verkligen, även om det inte står på kartan. Och Lammets bröllopsmåltid kommer verkligen att hållas. Man kan kalla det för bilder och symboler, men man får inte glömma att det är fråga om verkligheter som man förvanskar om man gör sig oberoende av symbolen.

Händelser som händer mer än en gång
Händelserna i Uppenbarelseboken samlar sig i kretsar, där sjutalet spelar en uppenbar roll. Tre sådana kretsar är omedelbart framträdande för varje läsare: de sju inseglen, de sju basunerna och de sju vredesskålarna. De lärde säger att det finns fler sådana kretsar, men vi kan nöja oss med dessa tre. Det intressanta är nu, att en och samma händelse tycks vända tillbaka på nytt, när vi går från en krets till nästa. Redan när det sjätte inseglet bryts, tycks vi vara framme vid slutet. Solen svartnar, himlen rämnar och rullas ihop, stjärnorna faller till marken. Men efter det sjunde inseglet följer de sju basunerna, då dramat upprepas och hemsökelserna börjar om på nytt, fast i stegrad grad, värre än när inseglen bröts. Nu drabbas en tredjedel av jorden. Nu öppnas avgrunden och det kommer hemsökelser som går utöver allt vad människor har kunnat vålla varandra. Redan här möter vi vilddjuret som stiger upp ur avgrunden och härjar, tills den sjunde basunen ljuder och förkunnar seger. Men först då tycks det börja på fullt allvar. Draken, vilddjuret, den falske profeten och den stora skökan träder fram. Och om vilddjuret får vi höra att det redan har varit verksamt.
Man kunde anföra fler exempel på detta. Det är som om vi rörde oss i en spiral, som för oss uppåt – eller om man vill: nedåt, eftersom det är fråga om ständigt svårare hemsökelser, svårare avfall och förhärdelse. Man tror att man har fullbordat ett kretslopp och närmar sig målet, men finner att man kommit in i en ny krets, delvis lik de föregående men nu på ett annat plan. Från den nya utsiktspunkten kan man se vad man förut var med om och förstå det bättre. Kanske kan man också ana vad som kommer om spiralen får fortsätta ännu några varv.

Detta kan ge oss en föreställning om något väsentligt i den kristna synen på historien. Den är inte bara ett kretslopp, där allting återupprepas, så som grekerna brukade föreställa sig. Den är inte heller en utveckling mot ständigt bättre förhållanden, som moderna människor gärna tror. Den är en kamp mellan Gud och Satan, där Gud till slut kommer att vinna, men där Satan bådar upp mer och mer av sina resurser och i slutakten totalmobiliserar. Visst finns det en utveckling av tekniken och samhällsapparaten, men allt vad förnuftet finner på kan ondskan använda i sin tjänst, och den gör det också. Världsloppet förlöper alltså i ständigt värre kriser. Krigen blir mera förödande, förstörelsen av själva naturen värre. Om allt detta vittnar också Uppenbarelseboken.

Men i denna ”utveckling” finns också ett kretslopp. Det som en gång skett förebådar det som kommer. Det är en av grundtankarna i Bibelns syn på frälsningshistorien. Vad som hände i Israel är en förebild till det som skulle hända med Messias och hans rike. Vad som drabbade Guds fiender i Sodom och Babel skall hända på nytt. Sodom och Babel och Egypten blir förebilder till något som upprepar sig, de blir en uppenbarelse av krafter som ständigt på nytt är verksamma i historien. I varje ny kris skymtar vi något av det som skall framträda i all sin förfärliga verklighet när världens sista tid är inne. Vilddjuret har redan varit verksamt och låtit oss ana hur dess rike kommer att se ut. Men det var inte den sista gången och inte den slutliga uppenbarelsen. Hur den blir låter oss Uppenbarelseboken ana.

De som försökt identifiera Uppenbarelsebokens händelser med det som skedde i deras egen tid, har alltid tagit fel. Men det kan ändå ha legat något riktigt i deras tankar. De såg vad som var den djupaste innebörden i det som höll på att ske. Men de såg inte att det finns händelser som händer mer än en gång, först som en förebild eller föraning, kanske en generalrepetition, utan att därför vara den sista och slutliga uppfyllelsen av det profetiska ordet.

När skrevs Uppenbarelseboken?
Kyrkofadern Ireneus säger (omkring 180) att Johannes såg dessa syner ”för inte så värst länge sedan, nära nog i vår egen tid, mot slutet av Domitianus regering”. Domitianus var kejsare åren 81–96, och Uppenbarelseboken skulle alltså vara skriven på 90-talet om Ireneus har rätt, vilket flertalet forskare anser sannolikt. Det finns egentligen bara en annan datering, som fått något nämnvärt stöd, och det är åren närmast efter Neros död år 68. Uppenbarelseboken bär ju tydliga spår av att vara skriven i en tid av allvarlig förföljelse. En sådan inträffade 64–65 i Rom under kejsar Nero, som försökte ge de kristna skulden för Roms brand, sedan folk börjat viska att det var han som anlagt den. Den förföljelsen var ohyggligt svår, men den tycks ha varit begränsad till Rom och hade ingenting att göra med kejsarkulten. Domitianus var den förste i raden av kejsare som på allvar krävde gudomlig dyrkan. Kejsardyrkan hade förekommit ända sen Caesars dagar, men den var snarare ett uttryck för provinsernas spontana och servila hyllning, än ett krav från Roms sida. Endast Caligula hade krävt att hyllas som Gud, men det hade ansetts som bevis på vansinne. Domitianus tycks däremot ha utnyttjat kejsarkulten som ett medel att befästa sin makt. Det försatte de kristna i en ny och ytterligt farlig situation, som de skulle få lida under i mer än 200 år.

Det finns andra skäl att tro att Uppenbarelseboken kommit till relativt sent. Sändebreven till de sju församlingarna vittnar om att de inte är nygrundade utan kan se tillbaka på sin första tid som något förflutet. ”Nikolaiterna” som nämns som en välkänd riktning, tycks inte ha funnits på 60-talet. Å andra sidan omnämns ingen av de personer som på Paulus tid var verksamma i Mindre Asiens församlingar.

Vem var Johannes?
Att siaren på Patmos hette Johannes framgår redan av överskriften till hans bok. Att det rör sig om en urkristen profet med en aktad ställning i provinsen Asiens församlingar är uppenbart. Enligt en enhällig och tidig tradition från 100-talet är det fråga om aposteln Johannes, en av de tolv.

Denna gamla tradition har, som vi redan sett, mötts av invändningar redan i fornkyrkan. Orsaken är att traditionen samtidigt säger, att aposteln Johannes är upphovsmannen till det fjärde evangeliet. Och språket i dessa båda skrifter, Uppenbarelseboken och Johannesevangeliet, är så påtagligt olika, att det förefaller otänkbart att det skulle kunna vara samme man som talar i dem båda.

Visserligen är det tydligt, att det i båda fallen rör sig om en jude, som tänker på semitiskt vis och måste ha lärt sig grekiska som ett andra språk. Satsbyggnaden är typiskt semitisk med korta meningar, fä bisatser, enkla konstruktioner. Adjektiven är få. Nya satser inleds oftast med ett ”och”. Allt är typiskt för hebreiskan och arameiskan.
Men samtidigt är olikheterna slående. Evangelisten Johannes skriver en korrekt och vårdad grekiska, utan några försyndelser mot den ganska krångliga formläran. I Uppenbarelseboken möter vi ett språk som måste ha förfärat en samtida språklärare. Nu fanns det visserligen också greker som talade på det viset. Deras brott mot det vårdade talets regler kallades för ”soloikismer” efter staden Soloi, en grannstad till Tarsus. Det ser alltså ut som om man här och var i Mindre Asien var känd för sin barbariska grekiska. Det är möjligt att Johannes helt enkelt talat så som han lärt av sina grekiska grannar. Dock med ett viktigt undantag: som jude var han grundligt hemmastadd i den grekiska Bibeln. Dess ord kommer honom ständigt på tungan. Det måste ha gett hans språk en klang, som markant skilde sig från grannarnas. Vi får nog tänka oss honom som en jude av det slag som funnits i alla tider: en som lärt sig språket i det land, där han slagit sig ned, och talade det så som det talades i hans närmaste omgivning, med alla de egenheter som hörde till hans judiska miljö.

Det finns fler frappanta olikheter mellan evangelisten Johannes och författaren till Uppenbarelseboken, som vi kanske tills vidare kan kalla för profeten Johannes. Profeten talar ständigt på nytt med Skriftens ord, evangelisten gör det inte. Läser man det grekiska Nya Testamentet i en utgåva, där gammaltestamentliga citat och anspelningar är tryckta med grövre stil, så finner man sådana hos profeten i var och varannan vers, medan man hos evangelisten kan bläddra igenom flera sidor utan att hitta en enda. Och den största olikheten ligger i själva grundstämningen, själva upplevelsen av Kristusgemenskapen. Profeten brinner av glödande längtan efter den Herre, som snart skall komma. Han sträcker sig med hela sitt väsen mot den stora dagen, då Kristus skall segra. För evangelisten är det stora och underbara att Kristus är hos honom. Han lever i den trygga vissheten att han genom Anden redan nu äger gemenskap med den förhärligade Kristus. Det skapar ett lugn och skänker en frid som världen inte kan ge, en trygghet som har övervunnit världen. Profeten är som en vulkan i utbrott. Evangelisten påminner om en svensk skogstjärn som i sommarnatten speglar himmelens klarhet och samtidigt gömmer outgrundliga djup under sin lugna yta. Vi tycks här stå inför två olika lärjungetyper, båda legitima, båda äkta och båda behövliga. Men det är svårt att tänka sig dem förenade i en och samma dödliga människa.

Å andra sidan står vi inför svårigheten att förklara, hur både Uppenbarelseboken och Johannesevangeliet har kunnat få ett så tidigt och grundmurat anseende som apostoliska, härrörande från samme Johannes i Efesus. Att de har en andlig släktskap och något gemensamt ”johanneiskt” är allmänt erkänt. De talar båda om Kristus som Ordet och om Lammet (fast detta senare med olika grekiska ord). De talar båda om livets vatten för den som törstar. De lägger samma speciella mening i en rad ord, som exempelvis att ”hålla” sin Herres ord och bud.

Som vi redan nämnt framfördes redan i antiken den tanken att det skulle ha funnits en annan Johannes i Efesus, en presbyter. Det är den lärde Eusebius (han dog år 339) som står för den hypotesen. Han anför ett ställe hos Papias som (någon gång omkring år 130) i en skrift räknar upp sina sagesmän och bland dem nämner två Johannes (eller samme Johannes två gånger, enligt vad många anser). Eusebius anför också en annan kyrkofader (den redan nämnde Dionysius som skrev omkring år 250), vilken säger sig ha hört att det i Efesus skulle finnas två gravar som tillskrivits en Johannes. I vår tid har många forskare tagit fasta på denna teori. De har emellertid i allmänhet inte följt Eusebius när han menade att det var aposteln Johannes som skrivit evangeliet, medan ”presbytern” var upphov till Uppenbarelseboken. Tvärtom har de velat göra ”presbytern” till evangeliets upphovsman, medan Uppenbarelseboken – möjligen – ansågs ha något att göra med aposteln.

Vare sig man nu räknar med en och samme Johannes eller två olika, stöter man på svårigheter. Är det en urkristen profet som har skänkt oss Uppenbarelseboken, så måste man fråga sig, varför aposteln, den vördade Johannes, inte finns omnämnd, inte ens i sändebrevet till Efesus. Profeten talar med en självklar auktoritet. Det är i och för sig naturligt, ty de urkristna profeterna hade en sådan auktoritet. Men om en av de tolv hade levat – och enligt all urkristen tradition levde aposteln Johannes ännu på 90-talet – så skulle en profet inte gärna ha kunnat förbigå honom. Möjligen kan man gissa, att profeten sände ut sin skrift i samförstånd med aposteln, i vetskap om att ha hans fulla gillande. Men underligt ter det sig ändå, att profeten här självklart intar den plats, som normalt skulle ha tillkommit aposteln.

Antar man å andra sidan, att det rör sig om en och samme Johannes, så måste man försöka förklara de djupgående olikheterna i språk och temperament. Man har försökt förklara dem med att det skulle ligga en avsevärd tid mellan de båda böckernas tillkomst. I så fall måste Uppenbarelseboken med sin oslipade grekiska ha kommit till först, rimligen i samband med kejsar Neros förföljelse, vilket av andra skäl inte är troligt. Vanligen har man därför antagit, att Johannes i Efesus var omgiven av en lärjungekrets, som svarade för den språkliga utformningen av evangeliet, medan han på Patmos var helt lämnad åt sig själv. I så fall måste denna lärjungekrets ha satt sin prägel inte bara på språket utan också på den teologi och fromhet som möter oss i evangeliet.

Frågan om författarskapet till Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken får nog räknas till de frågor, som vi inte kan besvara, åtminstone inte för närvarande. Och har den egentligen någon betydelse? Om Johannes inte var en apostel, så var han i varje fall en av de urkristna profeterna, de som jämte apostlarna var Andens redskap och utgör den grundval på vilken Kyrkan är byggd.

Översättningen
Att översätta Uppenbarelseboken är inte lätt. Johannes talar ju ett språk, som är ytterst särpräglat och minst av allt korrekt, om man mäter det med den tidens akademiska mått. I och för sig ligger det något uppbyggligt i detta, att Gud som sitt redskap har använt en man, som aldrig fått gå i någon högre skola. Det kan alltså komma ett äkta budskap från Kristus, även när det är klätt i en språklig dräkt, som somliga anser obildad. Men hur skall en översättare återge ett sådant språk? Det går inte att försöka härma avvikelserna från den ”rätta” formläran, redan av den orsaken att svenskan inte har tillnärmelsevis så många böjningsformer som grekiskan. Lättare är det att återge vissa otympligheter i satsbyggnaden, men det är frågan om det är riktigt att göra det. För de människor, till vilka Johannes skrev, var det inga otympligheter. Det stötte inte deras öron. Så talade de flesta av dem själva. Det riktigaste är kanske att använda en svenska, som för en genomsnittlig församling skulle låta ungefär så som församlingarna i provinsen Asien uppfattade Uppenbarelseboken, när den första gången lästes upp för dem vid gudstjänsten.

Ett särskilt problem utgör fattigdomen på adjektiv. Den är utmärkande för hebreiskan. Johannes använder ideligen några få egenskapsord, som får täcka en rad betydelser. Ett av dem är ”stor”, som han använder även där vi inte skulle göra det. Han talar exempelvis om en ”stor röst” eller en ”stor åska”. I sådana fall är det uppenbart berättigat att välja andra ord på svenska. Men i en rad fall kunde man till nöds använda ordet ”stor”, fast meningen blir tydligare om man tar ett mera nyanserat ord. Det sker ofta i denna översättning, som därigenom har fått ett något rikare ordförråd än originalet har.

Att ”förstå” Uppenbarelseboken
Den som vill förstå Uppenbarelseboken ungefär så som man förstår en artikel i en dagstidning, han kommer aldrig att förstå den. Det första man måste ha klart för sig är att den handlar om sådant, som vi – än så länge – bara kan fatta bitvis. Vi får vara beredda att – som Johannes själv – möta en verklighet som bara delvis kan beskrivas med ord. Vi får – som han – finna oss i att lyssna till röster som talar på Guds vägnar utan att vi direkt vet vem som talar, eller att se syner som vi bara delvis fattar. Det är inte säkert att vi skall förstå allt. När Gud talar om den yttersta tiden och den sista stora prövningen, talar han först och främst till dem som kommer att få genomlida den. Vad han säger, kan nog aldrig förstås fullt och helt förrän den dagen kommer. När Gud talar, har han något att säga som angår dem han talar till. Vi skall alltså inte vänta oss sensationella avslöjanden om ting som inte angår oss. Vad vi kan förstå och ta emot är sådant som vi redan nu behöver veta.

Här ligger den alltid aktuella betydelsen av Uppenbarelseboken. Det som kommer att hända och som Johannes skildrar, det har en motsvarighet redan nu. Historien är en kamp mellan samma makter, och Gud har samma fiender som det gäller att känna igen. Slutakten i världshistorien visar i gigantiskt uppförstorad skala de krafter som alltid har varit verksamma.

Eftersom det är fråga om andemakter kan de inte beskrivas med vanlig sakprosa. Det behövs andra uttrycksmedel. Därför har Uppenbarelseboken en viss likhet med det surrealistiska måleriet, sådant det blir när det är kristet inspirerat (som exempelvis inom Halmstadsgruppen). Sådan konst har ett budskap utan att vara omedelbart ”begriplig”. Den eggar till eftertanke och inbjuder till meditation. Den kräver inlevelse och den har något att ge även där man inte är riktigt säker på hur man skall uttrycka det.

Uppenbarelseboken hör till de bibelböcker som inbjuder till meditation. Att meditera över Guds ord betyder att försöka tränga ned i dess djupskikt. Guds ord gömmer många dolda rikedomar under den yta som man först ser. Vad man finner när man mediterar blir en personlig upplevelse. Man berikas av det, man kan hjälpa andra att se det, men man kan inte kräva att andra skall se det, så som man kan kräva i fråga om Ordets omedelbara lydelse och mening.

I Uppenbarelseboken har Ordet ofta inte någon omedelbart begriplig mening. Så är det ofta med profetian. Den skall tas emot personligt och verka på oss ungefär som en surrealistisk tavla eller ett stycke kärnlyrik (fast budskapet i detta fall kommer från Gud, inte från en konstnär). Får Uppenbarelseboken verka så, har den något att säga till varje tid om just den tiden. Men det budskapet kan bara den höra, som kommer på våglängd med det profetiska ordet och förstår att tyda tidernas tecken.
Därför kan man bara i stora drag säga vad Uppenbarelseboken betyder för kristenheten. Den skildrar vad som kommer att ske i en framtid, som kan vara avlägsen men också mycket nära. Vad som då kommer att ske, är redan nu på gång. När synerna på Patmos rullas upp för våra ögon, känner vi gång på gång igen oss själva och vår egen tid. Meningen är inte att vi skall identifiera vad vi ser med bestämda personer och händelser i dagens värld – inte förrän tiden är fullbordad, och då behöver ingen komma med några tolkningar utan allt blir ofrånkomligt klart. Lika litet är det meningen att vi skall försöka göra upp en exakt beskrivning och tidtabell för det som kommer att ske. Det har vi inte möjlighet till. Men vi skall veka – alldeles som adressaterna i de sju sändebreven – att vi står i en andlig kamp, världsomspännande och skoningslös. Vi skall veta, att även där det ser ut som om allt går galet, kommer Kristus till slut att segra. Vi skall veta, att världen inte har några årmiljoner framför sig. Tiden är kort. Kristus kommer snart. Den som har ögon att se, han kommer att märka när tecknen hopar sig.

Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

REGISTER:

Nya Testamentet

Uppenbarelseboken