Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Uppenbarelseboken kapitel 1. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Uppenbarelseboken kapitel 1

Förord (Upp 1:1–3)

Översättning

    JESU KRISTI UPPENBARELSE den som Gud gav honom för att visa sina tjänare vad som kommer att ske inom kort. Han sände bud med sin ängel och visade det för sin tjänare Johannes. Det är han som här vittnar om Guds ord och om vittnesbördet från Jesus Kristus, allt vad han fick se. Salig den som får läsa upp och saliga de som får lyssna till orden i denna profetia och som tar vara på vad där står skrivet. Ty tiden är nära.

Kommentar

Uppenbarelseboken börjar med vad vi kan kalla ett förord, en kort introduktion som säger hur boken kommit till. Vi får veta att det är fråga om en uppenbarelse, alltså något som ingen människa kan veta eller få reda på med hjälp av de kunskaper och resurser som vi normalt förfogar över. Den handlar om något som bara Gud vet, men som han har velat låta oss få del av. Denna uppenbarelse kommer från Jesus Kristus, som i sin tur fått den av Gud. Kristus har sänt en budbärare (en ängel; i grekiskan är det samma ord) till sin tjänare Johannes. ”Tjänare” kan också översättas ”slav”. Även Paulus brukade kalla sig ”Kristi slav”. Det är denne Johannes som vittnar här. Vad han vittnar är Guds ord, på samma sätt som det profeterna talade var Guds ord. Budskapet kommer från Jesus Kristus själv. Det är han som låtit Johannes se allt detta. Därför är den salig som får läsa upp budskapet. Det förutsätts att det kommer att läsas upp vid gudstjänsten, som ett ord från Gud. Det är ju fråga om en profetia. Profetian spelade en stor roll i den apostoliska tiden. Urkristendomen hade sina egna profeter. Deras insats var så viktig, att Paulus kan säga, att Kyrkan är byggd på apostlarnas och profeternas grundval (Ef 2:20). En profet talade på Andens ingivelse, när han fick ett budskap från Gud att bära fram. Det skedde vanligen muntligt, men här kommer en profetia som Johannes fått ta emot i sin avskildhet och därför skrivit ned och nu sänder till församlingarna. Han gör det i vissheten att han handlar på Kristi befallning. Och det är denna visshet som den kristna kyrkan delar, när den givit Uppenbarelseboken en plats bland Nya Testamentets skrifter. Eftersom detta är ett budskap från Kristus, är den salig som får läsa upp det inför församlingen eller sitta där och lyssna till det. En profetia kunde handla om något som skulle ske, och det sägs här redan från början att så är det med denna profetia. Men den kunde också ge förmaning, tröst och vägledning i det läge, där åhörarna redan befann sig. Också det skulle denna profetia göra. Därför skulle man ”ta vara på vad där står skrivet”. Och det gäller också i dag.

Brevhuvud (Upp 1:4–8)

Översättning

    Johannes till de sju församlingarna i Asien, Nåd vare med er och frid från Honom som är och som var och som skall komma, och från de sju andarna inför hans tron, och från Jesus Kristus, det sannfärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens konungar. Honom som älskar oss och som löste oss från våra synder med sitt blod och gjorde oss till ett konungadöme och till präster inför sin Gud och Fader, honom tillhör äran och makten i evigheternas evighet. Amen.

Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skall se honom, också de som stungit honom, och alla jordens folk skall höja klagorop för hans skull. Ja, amen.

Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är och som var och som skall komma, den Allsvåldige.

Kommentar

Uppenbarelseboken har formen av ett brev och har en gång verkligen skickats från avsändaren, Johannes, till de sju församlingarna i ”Asien”, som här – liksom överallt i Nya Testamentet – betyder den romerska provinsen Asien, som omfattade västligaste delen av det vi kallar Mindre Asien, alltså ett ganska begränsat område. Brevet börjar också som alla brev på den tiden med avsändarens namn. Modellen är oss väl bekant från Pauli brev. Liksom Paulus börjar Johannes med en önskan om nåd och frid från Gud, men formulerar den på sitt karakteristiska vis. Gud är den ”som är och som var och som skall komma”. Judarna kunde tala om honom som var och är och förblir. Johannes säger att han är den som kommer. Guds verk är inte avslutat. Det återstår något viktigt som han skall göra och uppenbara, och därom skall också denna uppenbarelse handla. Det är något väsentligt i den kristna tron, som Johannes här fångat i ett enda ord. Gud är inte bara den Evige som förblir. Han är den levande Guden som handlar och griper in och ännu har stora ting i beredskap. Därför kommer hälsningen också från Jesus Kristus, som har varit och är och skall vara Guds redskap och uppenbarare. Johannes bryter genast ut i lov och tacksägelse och får i några korta ord med det viktigaste av Kristi verk, det som våra fäder sammanfattade i hans tre ”ämbeten”: profet, överstepräst och konung. Han är profeten, som har vittnat för sanningen. Han är översteprästen, som har löst oss från våra synder med sitt blod och såsom den förste stått upp från de döda – för att också vi skall stå upp som han. Han är konungen, den upphöjde som har all makt. Och han älskar oss. Älskar oss verkligen, här och nu! Han har gjort oss till sina medregenter, konungar som får dela makten och härligheten i hans rike. Han har gjort oss till ”präster inför Gud”. Det ord som Johannes använder betyder ”offerpräster”, sådana som tjänstgjorde i Jerusalems tempel. De fick träda fram inför Gud (till skillnad från folket!) och det får vi nu alla göra. Vägen är öppen ända in i det allra heligaste, och vi både får och skall bära fram våra offer av tack och lov och förbön, liksom offret av oss själva med allt vad vi äger och har och förmår. Vad vi i dag kallar ”präster” är något annat. De här uppdraget att vara församlingens ledare och själasörjare. För den saken används i Nya Testamentet helt andra ord: ”äldste” (presbyterer, det ord som vårt ”präst” kommer av), herdar och lärare m m.

Men vad kan Johannes mena med ”de sju andarna inför Guds tron”? Annars kan han tala om Anden, den enda, på det sätt som vi är vana vid. Men här talar han om Guds sju andar. Man kunde tro att det rör sig om skapade väsen, sådana andar som tjänar Gud. Men han nämner det i samband med Fadern och Sonen och tankarna går omedelbart till treenigheten. Därför har man velat se dessa sju andar som uppenbarelser av den ene Anden. Alla visste ju, att Anden uppenbarar sig på ett mångfald olika vis. Det brukade Paulus framhäva, och någon gång talar han om Andens gåvor som ”andar” (1 Kor 14:12; det brukar med rätta översättas med ”andegåvor”). Man brukade också tala om Andens sjufaldiga väsen, som profeten Jesaja hade beskrivit (Jes 11:2–3, så som det utlades av rabbinerna). Och det troliga är att Johannes tänker sig något i den vägen. Han nämner de sju andarna två gånger till, och vi får återkomma till saken.

Johannes slutar detta avsnitt med en typisk lovprisning, en ”doxologi”. Den kulminerar i ett Amen, där församlingen säkert stämde in, när detta brev blev uppläst vid gudstjänsten.

Den första doxologien följs av två profetiska ord. Det första betygar att Herren kommer, uppenbar, synlig för alla, till förskräckelse för dem som föraktat honom och gjort allt för att utrota tron på honom – så som de förföljer hans kyrka i den stund då Johannes skriver detta. Johannes citerar här ett ord som anförs i Johannesevangeliet (19:37) med tanke på lanssticket som Jesus fick. Här tänker Johannes på allt vad man sedan gjort, och konstaterar hur fruktansvärt det måste bli för förföljarna att upptäcka, vem de stungit. Och åter svarar församlingen med ett brusande: Amen.

Ännu ett profetord följer. Där talar ”Herren”. I Nya Testamentet betyder det vanligen Kristus, men i Uppenbarelseboken syftar det i regel på Fadern. Så gör det också här. A och O betyder begynnelsen och änden, eftersom det är den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet.

Johannes möter den Uppståndne (Upp 1:9–16)

Översättning

    Jag, Johannes, er broder, som med er har del i lidandet och riket och ståndaktigheten i Jesus, jag befann mig på ön Patmos på grund av Guds ord och vittnesbördet om Jesus. På Herrens dag kom Anden över mig och jag fick höra en stämma bakom mig, mäktig som en basun. Den sade: Skriv upp i en bok vad du ser, och sänd den till de sju församlingarna, till Efesus och Smyrna och Pergamon och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea. Jag vände mig om för att se vems den rösten var som talade till mig. Och när jag vände mig om fick jag se sju ljusstakar av guld och mellan ljusstakarna någon som liknade en Människoson, klädd i en fotsid dräkt och omgjordad kring sitt bröst med en gyllene gördel. Hans huvud och hans hår var vita som snövit ull, hans blickar var som eldslågor, hans fötter liknade en gyllene smälta som glöder i ugnen, och hans röst var som bruset av stora vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett svärd, tveeggat och skarpt, och hans anlete var som solen, när den strålar från sin middagshöjd.

Kommentar

Så skildrar Johannes hur det gick till när han fick sitt uppdrag. Han var på Patmos, en liten ö utanför Mindre Asiens kust, sydväst om Efesus, så liten att den inte brukar vara utsatt på kartorna i våra biblar. Där fanns stenbrott, och romarna använde den som förvisningsort. När Johannes säger att han var här för evangeliets skull, menar han troligen inte att han befann sig på en predikoresa, utan att han var förvisad. Där faller han så i någon form av hänryckning eller extas. Han säger ordagrant att han ”kom i Anden”. Det hände på en söndag. Att man firade första veckodagen som gudstjänstdag framgår också av ett par andra ställen i Nya Testamentet (Apg 20:7, 1 Kor 16:2), men detta är det första ställe i den urkristna litteraturen där vi hör att den kallades ”Herrens dag”. Det var ju på den dagen Herren hade uppstått, och då mötte man honom på nytt i hans nattvard.

Det första som nu mötte Johannes var en röst, inte en syn. Det var en mäktig röst, som ljöd bakom honom och befallde honom att skriva upp vad han fick se i en ”bok” – alltså papyrusrulle – och sända den till sju namngivna församlingar, först och främst Efesus (tydligen hans egen stad) och ytterligare sex städer, alla belägna inom en cirkelsektor med 20 mils radie nordost om Efesus. Johannes måste ha varit väl känd och accepterad som en auktoritet bland dem alla, eftersom han inte behöver tala om vem han är. Han kallar sig bara en broder, som med dem delar det lidande (man kunde också översätta: ”betryck” eller ”bedrövelse”) som de tydligen nu befinner sig i liksom han har samma delaktighet i Kristi rike och i den ståndaktighet, som Kristus har givit dem.

Johannes vänder sig om för att se vem som talar till honom, och därmed börjar den långa raden av syner. Det första intrycket är ljus, överväldigande ljus. Sju ljusstakar är tända. Vi får tänka oss dem som stora lamphållare, stående på golvet, behängda med små oljelampor. Och mitt ibland dem möter Johannes HONOM. Han nämner inget namn. Han försöker istället beskriva vad han såg. Hans första tanke måste ha gått till en av profeten Daniels syner: just detta måste Daniel ha menat, när han talade om ”en som liknade en människoson” (Dan 7:13). Nu visste ju varje kristen vem Människosonen var. Här stod alltså Jesus. Han bar översteprästens fotsida dräkt och hade en gördel av guld. Men han själv var idel ljus. Johannes griper till det vitaste han vet för att finna ord. Det var som den bländande snön. Hans hår lyste så som den vita ullen gör i solljuset, när den blir som självlysande. Hans fötter var förkroppsligat ljus, som smältan när den väller fram ur ugnen. I hans ögon brann det lågor, och hans ansikte var som högsommarsolen i sin fulla kraft. Hans röst var mäktig som bränningarnas dån, när de efter en stormdag bryter sig mot Egeiska havets stränder så att det hörs långt upp i bergen. I handen höll han sju stjärnor. Vi behöver inte fråga hur han höll dem eller hur Johannes visste att de var sju. I en profetisk syn vet man hur det är, redan vid första blicken. Bara i drömmen kan vi uppleva något liknande. Inte heller behöver vi fråga, hur ett svärd utgår från någons läppar. Vi kan meditera över det. Det finns ett ord som är skarpare än något tveeggat svärd. Det utgår från hans mun. När han sänder ut sitt ord, glimmar det ett svärd i luften. Det skjuter fram en stråle av ljus, något av blankt stål, något av läkarens skalpell. Det vet sitt mål och det tränger igenom.

Uppdraget (Upp 1:17–20)

Översättning

    När jag såg honom föll jag ned för hans fötter som om jag varit död, och han lade sin hand på mig och sade: Frukta inte. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, men se, jag lever i evigheternas evighet, och jag har nycklarna till döden och till dödsriket. Skriv nu vad du har sett, både det som är och det som skall ske härefter, också hemligheten med de sju stjärnorna och de sju ljusstakarna. De sju stjärnorna är änglarna för de sju församlingarna, och församlingarna är de sju ljusstakarna.

Kommentar

Vid detta möte upplevde Johannes alldeles detsamma som Jesaja en gång gjort, när han fick se en skymt av den trefalt Helige i templet, eller som Hesekiel och Daniel och andra gudsmän har berättat om. Mötet med Gud är förkrossande. Det finns något i Guds väsen som är på en gång tjusande och förintande. Och det är värt att lägga märke till, att mötet med den himmelske Kristus kan innebära alldeles detsamma, inte bara för en förföljare som Saulus, utan också för en gammal, hängiven lärjunge som Johannes. Det är dårskap att tro, att vi möter en annan Gud i Nya Testamentet än i det Gamla. Gud är densamme, hans glödande nitälskan förblir densamma, och den finns också hos Jesus Kristus, som är sann Gud.

Men det har hänt något sen Gamla Testamentets dagar. När den Uppståndne går fram till Johannes, som ligger där som död, har han något att säga, som inte kunde sägas på Jesajas tid. Johannes, som ligger där förkrossad och vet att han inte kan bestå inför en sådan Gud, han får veta att just denne Gud har dött för att ingen annan skall behöva dö. Och så får han förnyad befallning att skriva. Det han skall skriva gäller både nutid och framtid. Ljusstakarna som han har sett är de sju församlingarna. Och stjärnorna i Kristi hand är deras ”änglar”.

Är det fråga om skyddsänglar? Några har ansett det, men det förefaller osannolikt, när man sen läser vad de får för budskap. De förefaller att vara människor av kött och blod med åtskilliga svagheter. Nu betyder ordet ”ängel” i grekiskan – liksom i hebreiskan – egentligen budbärare, och i Gamla Testamentet kan det användas om profeter (Haggai 1:13) och präster (Malaki 2:7). Det troliga är att Johannes, som känner sin grekiska bibel utan och innan, har använt ordet i den meningen.

Det är tydligt att var och en av församlingarna har haft en enda ”ängel”. Från början leddes församlingarna av ett kollegium av föreståndare, som kunde kallas ömsom präster (presbuteros) och biskopar (episkope*). Men i början av 100-talet ser vi – i de brev som biskop Ignatius av Antiokia skrev omkring 115 – att man övergått till att ha en biskop i varje större församling, biträdd av ett kollegium av presbyterer. Av sändebreven att döma tycks den ordningen ha tilllämpats i dessa trakter av Mindre Asien redan omkring år 90. Vi skulle alltså ha belägg för uppdelningen av ämbetet mellan biskopar och präster redan på detta ställe i Nya Testamentet. Det ger oss en bekräftelse på hur klart den svenska kyrkan vid reformationen såg på denna sak. I vår första kyrkoordning – från år 1571 – konstateras det nämligen, att det från början inte fanns den skillnad mellan biskopar och vanliga präster, som vi har i dag. Men eftersom den ordningen ”var ganska nyttig och utan tvivel av Gud den helga Anda, som alla goda gåvor giver, utgången, så vart hon ock allmänt över hela kristenheten gillad och anammad och har alltså sedan förblivit, och måste än ytterligare så länge världen står förbliva”.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Uppenbarelseboken

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk