Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Uppenbarelseboken kapitel 2. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Uppenbarelseboken kapitel 2

Sändebrevet till Efesus (Upp 2:1–7)

Översättning

    Skriv till församlingens ängel i Efesus:

Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin hand, han som vandrar mellan de gyllene sju ljusstakarna. Jag känner dina gärningar och ditt arbete och din ståndaktighet. Jag vet att du inte kan tåla de onda och har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det och har funnit dem lögnaktiga. Och ståndaktighet har du: du har burit mycket för mitt namns skull och du har icke förtröttats. Men det har jag emot dig, att du har övergivit din första kärlek. Tänk nu på hur det var innan du föll och omvänd dig och gör samma gärningar som under din första tid. Om inte, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats, om du inte omvänder dig. Men det berömmet skall du ha, att du hatar nikolaiternas gärningar, som också jag hatar. Har någon öron, så hör vad Anden säger till församlingarna. Den som vinner seger, honom skall jag giva att äta av livets träd, som växer i Guds paradis.

Kommentar

De sju sändebreven som nu följer, är alla formade efter samma mönster. Först kommer en presentation av honom som visat sig för Johannes, med olika drag ur hans bild. Sen följer en karakteristik av församlingen, först beröm och sen kritik (ibland bara det ena). Därpå följer en förmaning och sist kommer uppmaningen att höra vad Anden säger jämte ett löfte till den som vinner seger.

Det första brevet är riktat till Efesus, ”stiftsstaden” med den församling som var den äldsta och förnämsta. Vid denna tid bör den ha bestått i ungefär fyrtio år. Av dem som var med från början lär inte många ha varit i livet. Dess ledare bör enligt traditionen ha varit aposteln Johannes, och här stöter vi genast på ett problem. Om ”ängeln” är Efesus biskop, så kan denne inte ha varit den Johannes som nu skriver ner detta på Patmos. Men det kan inte heller gärna ha varit aposteln Johannes, eftersom det förefaller osannolikt att han skulle ställas på samma plan som de andra församlingsledarna. Det återstår den möjligheten, att aposteln hade en särställning som erkänd ledare inom hela provinsen Asien. Det kan i så fall vara han som nu befinner sig i landsflykt på Patmos. Men det är också tänkbart, att han befinner sig i Efesus eller någon annanstans, och att profeten på Patmos sänder dessa budskap medveten om att Herren Kristus själv här bekräftar vad aposteln redan har försökt säga sina församlingar.

Ett annat problem är om sändebreven i första hand är att uppfatta som budskap till församlingarnas ledare. Att de också riktar sig till församlingarna är i varje fall tydligt. Också det beröm och tadel som ges gäller bådadera.

I inledningen heter det – ordagrant översatt – ”Skriv till församlingens i Efesus ängel”. ”Församlingen” kan också betyda kyrkan. Kyrkan var en och odelbar, men denna ena kyrka framträdde på en viss ort synlig i lokalförsamlingen. Han som nu sänder budskapet håller stjärnorna – församlingarnas ledare – i sin hand. Deras uppgift är ju att vara hans utsträckta högra hand, var på sin ort. Han går omkring bland ljusstakarna. Det betyder: han kommer till sina församlingar, besöker dem och vakar över dem.

Församlingen i Efesus får beröm, bland annat för att dess kyrkotukt har fungerat, både när det gäller livet och läran. De falska apostlar, som det talas om här, hörde naturligtvis inte till de tolv, som alla var döda utom Johannes. Men ”apostel” betydde ”befullmäktigat ombud”, och det kunde man vara också för en församling eller någon annan uppdragsgivare. Att det förekom falska sådana apostlar vet vi av den lilla skriften om ”Apostlarnas lära” (Didaché) som skrevs ett par årtionden senare.

Men det är en sak som fattas i denna goda församling: den första kärleken. Vi kan ana vad som menas om vi läser hur Apostlagärningarna skildrar de första tiderna i församlingens historia (19:10 f). Sådana rika och lyckliga tider beror också på vad församlingen vill och gör. Alltså får den förmaningen att ”göra samma gärningar” på nytt. Vad som menas med ”nikolaiternas gärningar” får vi höra mer om i fortsättningen. Varningsordet om den flyttade ljusstaken är tänkvärt på många sätt. Ljusstaken var ju församlingen. Här ser vi att det väsentliga i en församling är Herren själv som är närvarande i nådens medel, Ordet och sakramenten. Det är ju den ljusstaken som kan flyttas, medan den döda församlingen blir kvar och går sin undergång till mötes, sen Kristus tagit sin hand ifrån den. Det är också tänkvärt att Efesus i dag ligger öde och att där bara finns en obetydlig turkisk småstad utan någon kristen församling men med mäktiga kyrkoruiner.

Sändebrevet till Smyrna (Upp 2:8–11)

Översättning

    Skriv till församlingens ängel i Smyrna:

Så säger han som är den förste och den siste, han som var död men fick liv igen. Jag vet vad du har att utstå och hur fattig du är — fast du ändå är rik. Jag vet hur du smädas av dem, som kallar sig judar men inte är det, utan en Satans synagoga. Frukta inte för det du kommer att få lida. Se — djävulen kommer att kasta några av er i fängelse, för att ni skall sättas på prov, och i tio dagar skall ni lida svårt betryck. Var trofast intill döden, så skall jag skänka dig livets krona. Har någon öron, så hör vad Anden säger till församlingarna. Den som vinner seger, han skall inte lida någon skada av den andra döden.

Kommentar

Åtta mil norr om Efesus låg Smyrna, en stor stad med en ypperlig hamn som framgångsrikt tävlade med Efesus. Här led biskop Polykarpus martyrdöden (omkring år 155) och han bör i sin ungdom ha hört detta sändebrev läsas upp, om han inte rent av fick göra det själv. I varje fall var han biskop här år 115, då Ignatius av Antiokia på väg till sin död på amfiteatern i Rom passerade dessa trakter och skrev ett brev till Polykarpus som finns bevarat.

Brevet till Smyrna är kort. Vi får veta att församlingen lider betryck och är fattig och att judarna hör till dess svurna fiender. Det tycks ha varit likadant två mansåldrar senare, när de bar ved till det bål där Polykarpus brändes. Och församlingen får veta vad den har att vänta. Flera av dem kommer att kastas i fängelse, och det kommer en verkligt svår tid. Men det är satt en gräns för den. Kanske så att förföljelsen upphör. Kanske så att den slutar med döden. Det gäller alltså att vara trogen intill döden. Det kan vara svårt om man blir torterad. Men lidandet skall inte vara längre än att det går att härda ut. Och den som gör det är viss om livets ”krona”. Det grekiska ordet betyder egentligen ”krans”, det slags segerkrans som man fick vid idrottstävlingarna. ”Den andra döden” är den eviga, den som följer på domen.

Sändebrevet till Pergamon (Upp 2:12–17)

Översättning

    Skriv till församlingens ängel i Pergamon:

Så säger han som har det tveeggade och skarpa svärdet. Jag vet var du bor: där som Satan har sin tron. Och ändå håller du fast vid mitt namn. Du förnekade inte din tro på mig, inte ens den gången då Antipas, mitt vittne, den trofaste, blev dräpt i er stad, där som Satan bor. Men något har jag ändå emot dig: du har några hos dig som hyllar Balaams lära, han som lärde Balak att lägga en snara för Israels barn, så att de skulle äta av avgudaoffren och ge sig hän åt otukt. Så har också du några av samma slag, som hyllar nikolaiternas lära. Gör nu bättring. Om inte, skall jag snart komma över dig och bekriga dem med min muns svärd. Har någon öron, så hör vad Anden säger till församlingarna. Den som vinner seger, honom skall jag skänka av det dolda mannat och ge honom en vit sten. På den stenen skall det stå skrivet ett nytt namn, okänt för alla utom för honom som får den.

Kommentar

Pergamon var huvudstad i provinsen Asien. Här residerade den romerske prokonsuln och här byggdes det första tempel som vigdes åt kejsarkulten. Det hade nu stått i över hundra år. Här hade läkekonstens Gud en vitt berömd helgedom, dit pilgrimerna kom i stora skaror för att bli botade. Staden kröntes av ett Zeusaltare, så rikt smyckat med skulpturer, att resterna av dem fyller en sal av jättedimensioner i ett Berlinmuseum. Här fanns också ett av världens finaste bibliotek (från Pergamon kommer ordet pergament). Här var både Roms och hedendomens makt koncentrerad. Att bekänna Kristus måste ha känts ungefär som att missionera i Mekka eller Moskva.

Detta återspeglas i sändebrevet. ”Satans tron” kan syfta på kejsarens altare, som skulle bli orsaken till så många kristnas martyrium. Eller det kan syfta på hela andan i staden. Men församlingen hade visat det mod som behövdes också vid det svåraste provet, den gången då Antipas blev dräpt. Vem han var, vet vi inte, bara att han led martyrdöden. Troligen var det inte fråga om en planmässig förföljelse. I så fall hade han inte blivit den ende. Snarare har det varit fråga om ett upplopp, då massan visade sitt hat mot de kristna. Just därför måste det ha krävts mod att bekänna Kristi namn. Ett klander får emellertid den tappra församlingen: Den har i sin mitt några som ”hyllar nikolaiternas lära”. Vi vet inte mycket om dessa nikolaiter. De tycks ha varit förelöpare till den mäktiga rörelse som under de följande generationerna blev en dödlig fara för kristendomen, den s k gnosticismen. Den ville smälta samman kristendomen med religiösa tankar och stämningar som var gångbara i tiden. I den tidiga form som vi möter här kan den närmast kallas en hyperevangelisk libertinism, alltså en lära som drev den kristna friheten till lösaktighet så att allt till slut blev tillåtet för den ”upplyste” med den rätta kunskapen.

För dem som höll fast vid den apostoliska kristendomen var detta ”Balaams lära”. Balaam är den grekiska formen för Bileam, ett namn som vi känner från Gamla Testamentet. Men här är det inte fråga om att Bileam välsignade Israel fast han var lejd för att förbanna. Det fanns också en berättelse om att han efteråt förmått hedniska kvinnor att locka israeliter till sina offerfester och där fått dem att begå otukt (4 Mos 31:16, läst i ljuset av 25:1 f). Här låg likheten med nikolaiterna. De höll tydligen på en kristens rätt att delta i hedniska offerfester. Men sådana fester slutade gärna med lössläppt sexualitet, en kvarleva av gamla fruktbarhetsriter. Uppenbarligen hade man dålig erfarenhet av frigjordheten. Även Paulus talar om den saken (1 Kor 10:7 f). Löftet till dem som står fast är denna gång att få del av ”det dolda mannat”. Här har vi åter en beröringspunkt med Johannesevangeliet. Där talar Jesus om det sanna mannat (6:31 f) som är brödet från himmelen, han själv. Vad den vita stenen med det nya namnet syftar på är mera ovisst. En vit sten användes av domarna, när de röstade. Den betydde: icke skyldig. Men den närmaste förebilden kan vara en liten tavla i form av en vit sten, som gavs åt segraren i en tävling och bar hans namn. Det är ovisst om det nya namnet är Guds eller mottagarens. I varje fall är meningen, att den som tror äger något som bara han har fått. Frälsningen är personlig, min frälsning kan jag inte skänka bort, den gäller mig och ingen annan.

Sändebrevet till Tyatira (Upp 2:18–29)

Översättning

    Skriv till församlingens ängel i Tyatira:

Så säger Guds Son, han som har ögon som eldslågor och fötter som glödande malm. Jag känner dina gärningar och din kärlek och din tro och din tjänst och din ståndaktighet. Jag vet att dina sista gärningar överträffar dina första. Men jag har det emot dig, att du låter kvinnan Jesabel hållas, hon som påstår att hon är en profet och uppträder som lärare och förleder mina tjänare att bedriva otukt och äta av avgudaoffren. Jag har givit henne tid att omvända sig, men hon vill inte omvända sig från sin otukt. Se, nu lägger jag henne på sjukbädden. Och över dem som bedrivit otukt med henne sänder jag en svår hemsökelse, om de inte vänder om från hennes gärningar. Och över hennes barn skall jag låta döden komma. Så skall alla församlingarna få märka, att jag är den som rannsakar njurar och hjärtan, den som vedergäller envar ibland er efter era gärningar. Men till er andra i Tyatira, ni alla som inte hyllar den läran, ni som inte lärt känna ”Satans djupheter” som de kallar dem, till er säger jag: Jag lägger ingen ny börda på er, bara detta: Håll fast det ni har, till dess att jag kommer. Den som vinner seger och håller fast vid mina gärningar intill änden, honom skall jag ge makt över hedningarna, och han skall styra dem med järnspira. Han skall krossa dem som lerkärl, så som också jag har blivit lovad av min Fader. Och jag skall skänka honom morgonstjärnan. Har någon öron, så hör vad Anden säger till församlingarna.

Kommentar

Tyatira var känt som en industristad. Därifrån kom Lydia, en av de första lärjungarna i Filippi. Hon handlade med purpurtyger, en av de fina produkterna från Tyatiras verkstäder. Staden låg ett stycke in i landet, ungefär tio mil från kusten. Det är tydligt att sändebreven följer i den ordning, som den person måste färdas längs de stora vägarna, som skulle föra Johannes budskap från församling till församling.

Också Tyatira får beröm för sin trohet och sitt nit, som aldrig varit större än nu. Men ändå finns också här ett allvarligt fel, detsamma som i Pergamon. Man har varit för släpphänt och överseende med den falska läran. Tydligen gäller det samma riktning som i Efesus och Pergamon, de s k nikolaiterna. Också här används ett täcknamn, hämtat från Gamla Testamentet. Alla visste ju ändå vem det gällde. Kvinnan ifråga hette säkert inte Jesabel, ty Jesabel är samma namn som Isebel, namnet på Ahabs drottning, feniciskan som införde Baalsdyrkan i Israels rike med allt vad den hade med sig av vilda orgier och avfall från Herren. Denna ”Jesabel” i Tyatira gjorde tydligen anspråk på att vara andebegåvad. Hon uppträdde som profet. I det låg i och för sig inte något oriktigt. Också kvinnor kunde profetera (1 Kor 11:5, Apg 21:9). Profetian var ju ett budskap från Gud, som han kunde ge åt vem han ville. Risken för församlingen var, att någon trädde fram och talade i Guds namn utan att vara kallad av Gud. Och Jesabel var en falsk profet. Att hon ”uppträdde som lärare”, alltså som förkunnare av evangelium inför församlingen, var emot den apostoliska ordningen. Paulus hade direkt förbjudit det i ett brev till Efesus (1 Tim 2:12) som vid den här tiden måste ha varit känt och läst runtomkring i dessa församlingar. Och värst av allt: Vad Jesabel förkunnade ledde människor bort från Kristus. Åter gällde det den falska friheten. Här blev den inte bara tillämpad utan hade också utformats som en lära. Vi får en glimt av den i talet om ”Satans djupheter”. I den senare gnosticismen återkommer något liknande. Eftersom den andligen upplyste var suveränt fri och oåtkomlig för Satan, kunde han tillåta sig de största friheter, också på det sexuella området. Genom att sänka sig ned i sådana ”djupheter” visade man sitt förakt för dem och sitt oberoende.

Nu får man minnas att varje otrohet mot Gud räknades som andligt äktenskapsbrott. Så var det redan i Gamla Testamentet. Gud hade trolovat sig med Israel. Folket var hans brud. Det skulle också Kyrkan vara. Att bryta mot Gud var alltså otukt. Också här kan ordet ”otukt” ha den innebörden. Men samtidigt får man minnas, att den falska friheten – inte minst i samband med offermåltiderna – nästan tvunget ledde till osedlighet. Det var då som nu: en av de stora olikheterna mellan en kristen och en icke-kristen livsföring låg på det sexuella området. För dem som icke var kristna var sexualiteten – som bl a Eusebius; den store kyrkohistorikern på 300-talet har påpekat – ett högsta värde. För de kristna fanns det högre värden som gav regler också för sexualiteten. Så snart den äkta kristendomen sattes ur spel, märktes det på det sexuella området. Så var det också i Tyatira.

Domen blir sträng. För Jesabel själv är nådatiden ute. Hon kommer att läggas på sitt läger i någon svår sjukdom. De som syndat med henne får ännu en möjlighet till bättring, en sista. Vad som menas med ”barnen” är ovisst. Det betyder ofta ”samma andas barn” och skulle i så fall syfta på dem som är lika förhärdade som sin andliga moder.

Så följer förmaningen som lyder: Håll fast det du har. Här behövs inga nyheter, bara den välkända apostoliska ordningen, också i fråga om offermåltider och otukt (Apg 15:28 f). Och löftet till dessa beträngda men trogna kristna är att de en gång skall få dela sin Herres seger över hedningarna. Orden är lånade ur den 2:a psalmen, som var en känd messiansk psalm. Så skulle Messias göra med sina motståndare. Hans bekännare skulle få dela hans seger. Längre bör man nog inte sträcka sig i tillämpningen av detta ord. ”Morgonstjärnan” åter är ett sådant där hemlighetsfullt namn, som längre fram får sin förklaring (22:16).


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Uppenbarelseboken

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk