Översättning Sedan såg jag en syn. Jag fick se en dörr till himmelen stå öppen, och jag hörde samma röst som förut, den som ljudit i mina öron som en basun. Den sade: Stig hit upp, så skall jag visa dig vad som kommer att ske. I samma stund kom Anden över mig. Och se — där stod en tron i himmelen, och jag såg Honom som satt på tronen. Han som satt där tycktes mig vara som ädelsten, som jaspis och karneol, och runt tronen lyste en båge av ljus som liknade smaragd. I en ring kring tronen stod det tjugofyra troner, och på de tronerna satt tjugofyra präster, klädda i vita kläder och med kronor av guld på sina huvuden. Och från tronen kom blixtar, dunder och tordön. Framför tronen brann sju flammande facklor. Det är Guds sju andar. Framför tronen låg liksom ett hav av glas, klart som kristall. Runt omkring den, mitt för var sida, stod fyra väsenden, fullbesatta med ögon på både bröst och rygg. Det första väsendet liknade ett lejon, det andra väsendet liknade en oxe, det tredje väsendet hade ansikte som en människa, och det fjärde liknade en örn med utbredda vingar. | Kommentar Här går en gränslinje genom Uppenbarelseboken. Johannes har lyssnat och skrivit ned sju budskap som rör den tid som redan är inne. Nu ser han, den ena synen efter den andra, och de synerna rör något som skall komma. Det börjar med att han ser himmelen öppen. Förlåten dras undan. Den mäktiga stämman som han hört förut befaller honom att stiga upp. Han blir bortryckt. Hur vet han tydligen inte själv. I nästa stund är han inför Guds tron. Och här tryter orden för honom. Han använder ideligen uttryck som säger att han inte har annat än ungefärliga bilder att tillgripa. Mest återhållsam är han när han skall beskriva Gud själv. Han talar bara om ”Honom som sitter på tronen”. Han ger en vag antydan om något som var som ädelsten, som jaspis och karneol. I sina försök att skildra den himmelska världen griper Johannes ofta till ädelstenar. Tyvärr vet vi alltför litet om vad man i antiken menade med de olika namnen, även om det är samma namn som förekommer ännu i dag. Men det är tydligt att det i Guds skapelse, som ju är ”full av hans härlighet”, inte finns något som Johannes fann bättre lämpat att skildra den himmelska världen än ädelstenarna. Vi anar att det har att göra med glansen, djupet i färgerna, det liksom självlysande, den konstfulla strukturen. Men det blir ändå bara antydningar. Vi står inför något som egentligen inte kan beskrivas, därför att det inte har någon verklig motsvarighet på jorden. Jaspis kan ha många färger, karneolen är vanligen röd. Men vad Johannes tyckte sig se får vi försöka gissa. I varje fall var det ett samspel av färger, ty runt tronen lyste en ljuskrets – ungefär vad vi skulle ha kallat en mandorla – med smaragdens gröna färg. Utförligare blir Johannes när han skildrar vad som tilldrog sig runt tronen. Där firades gudstjänst – om vi nu åter får försöka peka på den närmaste motsvarigheten på jorden. I naturens rike var det ädelstenarna som bäst ger en aning om himmelen. I människolivet är det gudstjänsten. Vi kommer att få se det gång på gång i fortsättningen. Det är ingen tvekan om att Johannes har känt igen gudstjänsten så som den firades i urkyrkan, när han stod inför Guds tron. Vid denna tid hade den börjat få en form som den skulle behålla i århundraden. Den leddes av biskopen. Vi har redan sett att sändebreven förutsätter att det finns en ansvarig ledare för varje församling. Vid sin sida hade han presbytererna. Vid gudstjänsten tog de plats i en halvcirkel med biskopen i sin mitt, så som de äldsta kyrkobyggnaderna ännu visar. Ordet ”presbyterer” fortlever ännu hos oss i formen ”präster”. Från början betydde det ”äldste” eller ”åldringar”. Hos judarna var det namnet på styresmännen för en lokal menighet. Hos de kristna övertog man det som benämning på det kollegium som ledde församlingen och hade hand både om förkunnelse, undervisning och församlingsstyrelse. Från början tycks presbytererna inte alla ha varit vad vi kallar präster. Men ungefär samtidigt som biskopen fick ledningen blev de det. Här i Uppenbarelseboken befinner vi oss mitt i denna övergång, och när Johannes här använder ordet ”presbyterer” menar han med all sannolikhet något som man bäst kan återge med ”präster”. Men vilka är de? Saliga människor eller himmelska väsen? Sådana frågor kan man inte besvara, när Johannes inte gör det själv. Han konstruerar inte fint uttänkta djupsinnigheter. Han beskriver vad han sett. Frågar vi alltså varför de var tjugofyra stycken, kan vi bara gissa att det hänger samman med de tolv stammarna och de tolv apostlarna. Tolvtalet var grundläggande både för det gamla Israel och för det nya, för Guds folk i det gamla förbundet och hans kyrka i det nya. Kanske är de tjugofyra inför Guds ansikte just representanter för hela hans menighet, Guds Israel i alla tider. Blixtarna och åskmullret är en påminnelse om Allmakten, det drag i Guds väsen som omedelbart sätter allt annat på plats. Glashavet som liksom en mängd andra drag i bilden har sin förebild hos profeterna – skall kanske antyda, att medan den himmelska världen är alldeles fördold för oss, så ligger vår värld helt öppen för den som blickar ned från himmelen. Detsamma säger de sällsamma ögonen, som bars av de fyra väsendena. Dessa ”väsenden” har motsvarigheter hos Hesekiel och Daniel, men det gör dem inte mindre gåtfulla. Vi får ta dem som uppenbarelser av en värld, där allting är annorlunda. Vi kan tolka dem allegoriskt – som man gjort när man låtit dem stå för de fyra evangelisterna – men vi skall inte tro, att vi vet vad de ”betyder”. Bara ett är säkert: De tjänar och lovar Gud, som allt annat i den himmelska världen. På något vis är kanske också deras många ögon ett verktyg åt hans anseende öga. Ingen på jorden är bortglömd. Alltid är det något öga i himmelen som följer oss.
|
