Översättning

    När så Lammet bröt det sjunde inseglet, blev det alldeles tyst i himmelen för kanske en halvtimme. Och jag fick se de sju änglar som står inför Gud. Åt dem gavs det sju basuner.

Så kom en annan ängel och ställde sig vid altaret med ett gyllene rökelsekar i handen. Åt honom gavs en mängd rökelse som han skulle lägga till alla de heligas böner på det gyllene altaret framför tronen. Och ett moln av rökelse som förenats med de heligas böner steg upp inför Gud ur ängelns hand. Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det med eldsglöd från altaret som han kastade mot jorden, och det åskade och dundrade och blixtrade och jorden skalv. De sju änglarna med de sju basunerna gjorde sig redo att blåsa i sina basuner.

Kommentar

När det sjätte inseglet bröts, såg Johannes hur den gamla världen började lossna i sina fogar, så som hans Herre sagt att den skulle göra. Sedan hörde han hur de 144 000 blivit tecknade och hur den sista stora förföljelsen hade börjat.

Nu bryts det sista inseglet. Den eviga lovsången tystnar. Hela himmelen tiger i andlös spänning. Men till att börja med händer ingenting. Så får Johannes – som det sker i en vision – en ny bild i blickfältet: de sju änglarna som står inför tronen. Det är sju bestämda änglar, väl kända för alla judar. Vi brukar kalla dem ärkeänglar. I Lukasevangeliet möter vi en av dem: ”Gabriel som står inför Gud” (1:19). Nu får de var sin basun.

Därmed börjar en ny serie syner. Återigen är det fråga om sju stycken, av vilka de fyra första tydligt hänger samman. Det är uppenbart att de alla hör med till slutakten i världsdramat. Men samtidigt bär de drag av sådant som hänt tidigare i historien och som upprepas ständigt på nytt. Det beror på att de krafter som här släpps lösa har varit verksamma ända sen syndafallets dag. Skillnaden är att Gud hittills har hållit dem tillbaka. Nu får de härja fritt.

Inledningen till denna nya följd av förfärliga händelser är en scen framför det himmelska högaltaret. En ängel träder fram med ett rökelsekar, tar emot så mycket rökelse det kan rymma och blandar den rökelsen med de kristnas böner, så att allt stiger upp till Gud. Sen fyller han sitt rökelsekar på nytt, men nu med eldsglöd från altaret – det altare, under vilket martyrerna vilar i väntan på att Gud till slut skall ta makten och sätta en gräns för ondskan. Meningen kan knappast vara mer än en: Nu har Gud hört ropet från de lidande på jorden, de som ropar: Kom, Herre Jesus, tillkomma ditt rike, låt ditt namn hållas heligt och din vilja ske! Nu skall Gud skipa rätt. Länge nog har han dröjt med att gripa in. Han har inte velat att någon skall förgås. Han har väntat på att åtminstone några ännu skall vända sig till bättring. Nu finns ingenting mer att vänta på. Ängeln fyller sin rökelseskål med eld från altaret och låter det regna ner på jorden. Åskan mullrar, blixtarna fräser, marken skakas. Domens dag är inne. De sju änglarna står redo med sina basuner.

Översättning

    Den förste stötte i basunen. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och det slungades mot jorden. En tredjedel av jorden brann upp. En tredjedel av skogarna brann upp. Allt det gröna gräset brann upp.

Så stötte den andre ängeln i sin basun. Då slungades någonting som liknade ett stort berg av brinnande eld ned i havet. En tredjedel av havet blev till blod. En tredjedel av alla levande varelser i havet förgicks, och en tredjedel av skeppen förintades.

Så stötte den tredje ängeln i sin basun. Då föll en stor stjärna från himmelen, flammande som en fackla. Den föll över tredjedelen av floderna och över källsprången. Namnet på den stjärnan är Malört. En tredjedel av vattnet förvandlades till Malört, och många människor dog av det vattnet därför att det blivit förgiftat.

Så stötte den fjärde ängeln i sin basun. Då drabbades solen och månen och stjärnorna till en tredjedel, så att de förmörkades till en tredjedel och dagen förlorade tredjedelen av sitt ljus och natten likaså.

Kommentar

När de fyra första inseglen bröts, följde sådana olyckor som många gånger förr – fast i mindre skala – har hänt i historien. Men nu i slutakten går världen in i en tid, då all tidigare erfarenhet kommer till korta. Allt är på väg mot sin upplösning, också tid och rum, och det är meningslöst att fråga, hur sådant skall kunna hända. Sådana frågor förutsätter ju att vi vet, att allt också i framtiden måste ske enligt lagar, som nu råder. Men det är just det som inte kommer att ske enligt vad Jesus säger.

Man har diskuterat om det som här skildras vid de fyra första basunstötarna skall fattas som bilder av något som faktiskt kommer att ske inom ramen för världshistorien eller om det är händelser som spränger ramen för allt som kan hända, så länge den gamla världsordningen består. Förr ansåg man att något sådant inte kunde hända och många ville betrakta det enbart som symboler och bilder. Men alltsedan slutet av andra världskriget har vi fått se, att vi människor med vårt missbrukade förnuft och vår ohjälpliga egoism faktiskt är i stånd att åstadkomma något som bra nära liknar de bilder, som Johannes såg i sin syn. Vi vet att det kan hagla eld från himmelen och att mark, skogar och gräs på hela kontinenter mycket väl kan brännas bort. Vi vet att det kan falla berg av brinnande eld ned över oss och att livet i havet kan förgås och vattnet i floderna bli dödligt farligt att dricka. Vi vet vad luftföroreningarna kan kosta oss. Inte ens solljuset är längre säkrat. Det är inte omöjligt att det är följderna av ett tredje världskrig eller en naturvårdskatastrof (eller båda i förening) som bilderna här antyder. I varje fall säger de: därmed är slutet inte kommet. Mänskligheten kommer att leva vidare. Vad som hände var snarast en sista varning.

Man kan invända att Uppenbarelseboken ser dessa hemsökelser som något som Gud sänder, medan ett tredje världskrig uppenbarligen skulle vara vållat av människor. Men enligt Bibelns sätt att se finns här ingen motsättning. Gud och Satan kämpar om mänskligheten. Satan är Fördärvaren som vill förstöra och plåga. Gud håller sin skapelse vid makt – för att evangelium skall predikas och människor få möjligheten att finna vägen hem till Gud. Men när Gud har gjort vad han kunde för vår frälsning, drar han streck och låter slutet komma. Han drar sin skyddande hand tillbaka och låter ondskan få fritt lopp. Det är det vi får se i fortsättningen.

Översättning

    I min syn fick jag nu höra en örn som flög högst uppe på himmelen under gälla rop: Ve! Ve! Ve dem som bor på jorden! Ve dem vid de tre basunstötar som återstår när de tre änglarna blåser i sina basuner.

Kommentar

När de fyra första basunerna ljudit följer ett mellanspel. Johannes hör en ensam örn skria högst uppe på himmelen. Det är ett trefaldigt verop som går ut över jorden. De tre sista basunerna kommer att inleda hittills okända olyckor för mänskligheten. Hittills har Gud satt en gräns för ondskan för att ge människorna tid till bättring. Nu har de avvisat hans sista varning. De vill inte gå hans väg. Nu får de gå sin egen, utan honom.