Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Uppenbarelseboken kapitel 9. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Uppenbarelseboken kapitel 9

Den femte basunen (Upp 9:1–12)

Översättning

    Så stötte den femte ängeln i sin basun. Då såg jag en stjärna som fallit från himmelen till jorden. Åt den gavs nyckeln till avgrundens brunn. När den öppnade brunnen till avgrunden steg det upp rök ur den, lik röken ur en stor ugn, och solen och luften förmörkades av röken från brunnen. Ur röken kom det fram gräshoppor som spred sig över marken. Åt dem gavs samma makt som finns hos skorpionerna på jorden. De fick befallning att inte skada gräset på marken och inte något av grönskan eller något träd, utan bara de människor som inte var tecknade med Guds insegel på sina pannor. De fick inte lov att döda dem, men de skulle plåga dem i fem månader. Och plågan som de vållade var som plågan av en skorpion när den stinger en människa. I de dagarna kommer människorna att söka döden, men de skall inte finna den. De kommer att längta efter att få dö, men döden skall fly från dem.

Till utseendet påminde gräshopporna om hästar, rustade för krig. På huvudet bar de ett slags kransar som såg ut att vara av guld. Deras ansikten liknade människoansikten, de hade hår som liknade kvinnohår, deras tänder var som lejonens, och deras bröst var som harnesk av järn. Rasslet av deras vingar var som dånet av vagnar och hästspann när de jagar fram i striden. De hade stjärtar med gadd som skorpioner. I dem fanns den makt de hade att plåga människorna i fem månader. Som konung över sig hade de avgrundens ängel, han som på hebreiska kallas Abaddon och på grekiska heter Apollyon.

Det Ve som kommer först har nu gått till ända. Men märk det följs av ännu två.

Kommentar

Den femte basunstöten ljuder. Åter får Johannes sin blick riktad på en gestalt, som han inte förut lagt märke till: ”en stjärna som fallit från himmelen till jorden”. För en bibelkunnig jude som Johannes var det klart vem han såg. Om den stjärnan hade profeten Jesaja talat (14:12 f). En gång var han ”den strålande morgonstjärnan”, skapad av Gud. Men det var han som tänkte i sitt hjärta: Jag vill stiga upp till himmelen, där vill jag ställa min tron. Jag vill göra mig lik den Högste. Den profetian lästes på Jesu tid – och tydligen av Jesus själv – som en berättelse om Satans uppror mot Gud, det stora avfallet som blev orsaken till allt ont i tillvaron. Det var den ”stjärnan” som nu fick nyckeln till avgrunden.

Hittills hade Gud hållit de värsta avgrundsmakterna fängslade. Det är en tanke som vi möter också på andra ställen i Nya Testamentet (2 Petr 2:4). Hur och var och när kan vi inte säga annat än med de bilder som Bibeln använder. Men bilden här är tydlig nog. Nu släpps avgrundsmakterna lösa. Och därmed sprängs ramen för allt som vi kan föreställa oss med hjälp av vår alldagliga erfarenhet. Vi möter en värld som är helt annorlunda, en fantastisk och mardrömslik värld. Det skulle behövas en stor konstnär i surrealistisk anda för att måla bilden av avgrundsröken som väller fram och föder härskaror av plågoandar, varelser som kunde vara hämtade från en tavla av Hieronymus Bosch. Johannes försöker skildra dem med hjälp av bilder från sin omvärld. Han har tydligen sett dem ytterst konkret och vet hur de såg ut. Men vem kan riktigt beskriva vad ingen av oss förut har sett?

Som så ofta är bilden fylld av reminiscenser från Gamla Testamentet. Där finns ju förebilderna också till det som skall komma, när Gud griper in i ändens tid. Johannes har varit djupt förtrogen med dem. Här ser vi hur väl han kände profeten Joel, som givit oss en skakande skildring av den hemsökelse som gräshoppssvärmarna hade vållat hans folk. Han hade sett att den hemsökelsen kom från Gud och att förhärjarna utförde Guds straffdom men samtidigt var en varning och en kallelse till bättring. När Johannes ser sin syn förstår han att detta som profeten skildrade – en konkret händelse för många hundra år sedan – samtidigt var en förebild (en ”tupos” som man sade i urkyrkan) till det som skulle komma att ske. Men uppfyllelsen i ändens tid blir ändå något annat, långt mera ödesdigert och allomfattande.

Men också här finns kallelsen till bättring. Plågoandarna fick inte döda sina offer. Och de fick en bestämd tid utmätt för sin makt. Ännu hade domen inte fallit oåterkalleligt.

Det tjänar inte mycket till att fråga om ”avgrundens ängel”, Apollyon – det betyder Fördärvaren – är identisk med Satan och hur i så fall Satan kunde släppa honom lös (om det nu är meningen att Fördärvaren dittills varit bunden). En vision svarar inte på sådana frågor. Vad som är klart är att det är samma anda och samma onda vilja som är verksam. Att Satan har ett rike och tjänare som gör hans vilja är ju en tanke, som vi åter och åter får bekräftad av Jesus.

Vad Johannes säger om det som sker när världen faller sönder har flera gånger visat sig vara en upprepning och en kulmen av det som inträffat förut. Kanske är det så också här. Gång på gång har människor – ibland i naiv välmening – lättat på locket och släppt avgrundsmakterna lösa. Man har givit pornografin fritt fram och rivit ner dammar som höll kriminaliteten tillbaka, och man har fått möta demoniska makter som man knappast trodde fanns.

Den sjätte basunen (Upp 9:13–19)

Översättning

    Så stötte den sjätte ängeln i sin basun. Då hörde jag en röst som kom från de fyra hornen på det gyllene altaret inför Guds ansikte. Den sade till den sjätte ängeln, den som höll i basunen: Lös de fyra änglarna som hålls bundna vid den stora floden Eufrat. Och de fyra änglarna löstes, de som just för denna timme på denna dag i denna månad och detta år hållits redo för att dräpa en tredjedel av mänskligheten. Och ryttarhärarna kom i tiotusental av tiotusenden och dubbelt därtill. Jag fick höra att så många var de. Och hästarna som jag såg i min syn och männen som red på dem tedde sig så här: Deras harnesk var eldröda, mörkblå och svavelgula. Hästarna hade huvuden som lejon, och från deras gap strömmade det ut eld och rök och svavel. Av de tre plågorna dödades en tredjedel av mänskligheten: av elden och röken och svavlet som strömmade ut ur deras gap. Makten hos hästarna låg nämligen i deras gap, men också i deras svansar, ty svansarna var som ormar med flera huvuden och med dem vållade de fördärv.

Kommentar

Den sjätte basunen ljuder, och Johannes hör åter en röst, utan att riktigt veta vem som talar. Den tycks komma från de fyra hornen, som reser sig från altarets fyra hörn, alldeles som hornen på det altare som Moses fick befallning att göra. Altaret, templet, rökelsen och lovsångerna på jorden var ju till för att ge en aning om himmelen. Hur svårt det än är för Johannes att beskriva, hur det går till inför Guds ansikte, så är det tydligt att av allt han har upplevt på jorden är det gudstjänsten som kommer himmelen närmast.

Att rösten från altaret talade på Guds vägnar var självklart för Johannes. Det var alltså Gud som gav befallning att de fyra olycksänglarna vid floden Eufrat skulle lösas. Eufrat var Babels flod, och Babel hade i Israel blivit symbolen för satansriket och allt ont. För människorna på Johannes tid hade namnet Eufrat en olycksbådande klang. Där gick rikets östgräns. På andra sidan låg parternas rike, den enda statsbildning som upplevdes som ett ständigt hot och som med sina ryttarhärar gång på gång hade krossat Roms legioner. Vad Johannes såg var alltså det gamla hotet från öster, men nu uppförstorat till dimensioner som sprängde alla mänskliga mått. Men även denna eruption av fördärvsmakterna stod under Guds kontroll. Just så skulle det ske. Året, dagen och timmen var redan bestämda.

För den halvt sekulariserade kristendom, som är så vanlig bland oss, är det en chockerande tanke, att Gud skulle kunna låta sådant ske. Att Gud är god betyder för många människor att han skall skydda oss från följderna av våra synder. Man lever efter sina egna planer och för sina egna mål, utan att på allvar fråga efter Guds vilja. Vad man väntar av honom är att han skall se till, att det inte blir några oförutsedda streck i räkningen. Bibeln ger oss en annan bild. Gud vill ha gemenskap med sina barn. Därför kallar han oss till sig. När vi vägrar att komma, kan han ändå fortsätta att ge oss sitt beskydd. Han ger oss ytterligare tid och möjlighet till omvändelse. På det viset handlar han också i stort med mänskligheten. Men Jesus och hela Nya Testamentet säger oss, att det är satt en gräns för den tid då Gud trots allt fortsätter att kalla på dem som inte vill komma. Det kommer en tid då det inte finns mera att vinna. Då upphör Guds skydd över de obotfärdiga. Människorna får ta konsekvenserna av sitt eget val. De blir offer för makter som de själva frambesvurit.

Johannes betonar att han bara kan återge de bilder som han själv fått se. Ryttarskarorna som stormar fram är oräkneliga. Han får höra att det rör sig om svindlande tal. Den grekiska formen (egentligen ”tiotusendens tjugotusenden”) visar att det inte är fråga om exakta siffror. Och skildringen av ondskans härar visar att det rör sig om bilder, skrämmande och fantastiska bilder av en verklighet, som vi har lika svårt att föreställa oss som antikens människor skulle haft att fatta skildringen av ett nutida stridsvagnsslag.

Den sista varningen avvisas (Upp 9:20–21)

Översättning

    Men återstoden av människorna — de som inte dödades av dessa plågor — vände inte om från de gudar de själva gjort sig. De slutade inte att tillbedja de onda andarna och sina beläten av guld och silver och koppar och sten och trä, de som varken kan se eller höra eller gå. Inte heller omvände de sig från sina mord och sin svartkonst, inte heller från sin otukt och sina stölder.

Kommentar

Den sjätte basunen har ljudit och den andra serien av svåra hemsökelser går mot sitt slut. In i det sista har nådens dörr hållits öppen. Men det visar sig att de obotfärdiga inte på något vis vill tänka om. De fortsätter precis som förut, först och främst på det religiösa området. De dyrkar sina egna gudar, som de själva är upphov till – modernt uttryckt: sin kultur, sin levnadsstandard, sin sexualitet, sig själva. Det är gudar som inte kan hjälpa, och bakom dem står – nu som då – de onda andarna, som gör att man sätter det skapade (som i och för sig var gott) i Skaparens ställe. Och som det går med religionen, så blir det med moralen: också där fortsätter man som förut med samma förakt för Gud och hans bud.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Uppenbarelseboken

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk