Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Uppenbarelseboken kapitel 12. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Uppenbarelseboken kapitel 12

Kvinnan och draken (Upp 12:1–6)

Översättning

    Då visade sig ett märkligt tecken på himmelen: en kvinna som hade solen till dräkt och månen under sina fötter och på sitt huvud en krans av tolv stjärnor. Hon var havande och ropade i födslovånda och barnsnöd.

Då visade sig ett annat tecken på himmelen. Där stod en väldig drake, eldröd, med sju huvuden och tio horn och sju diadem på sina huvud. Med sin stjärt svepte han ned en tredjedel av himmelens stjärnor och slungade dem till jorden. Draken ställde sig mitt framför kvinnan som skulle föda för att sluka hennes barn så snart det blivit fött. Så födde hon sitt barn, en gosse som skulle bli en herde för alla folk och styra dem med järnspira. Och hennes barn blev bortryckt till Gud och fick sin plats på hans tron. Men kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en tillflyktsort som Gud berett henne så att hon får sitt uppehälle under ett tusen tvåhundrasextio dagar.

Kommentar

Johannes ser en syn på himmelen. Han vet att det är ett ”tecken”, något som måste tolkas, en symbol. Det är ett himmelskt väsen, en kvinna som höljer sig i solens ljus som i en mantel och står på månskären och bär en krans av tolv stjärnor på huvudet. Tolv var Israels stammar, och Johannes anade kanske att kvinnan var Guds brud, den utkorade som blivit utvald bland alla jordens folk. Kvinnan skulle föda och ropade i sin barnsnöd. Kanske tänkte Johannes ett ögonblick på Maria, Herrens moder. Gossebarnet som föddes var ju uppenbarligen Jesus, den utlovade som skulle styra alla folk med järnspira (Psalt 2:9). Men när han sen såg henne fly ut i öknen och såg hur draken förföljde alla hennes andra barn, måste han ha förstått att det inte var Maria, utan Guds brud, hon som först kallades dottern Sion och sedan blev Guds kyrka. Vad han fick se var Brudens, Gudsfolkets, Kyrkans historia, sedd ur evighetens synvinkel, reducerad till några få avgörande händelser. Det rör sig om en strid på liv och död mellan kvinnan och den stora draken, den strid som förutsades redan i berättelsen om syndafallet, striden mellan ormen och kvinnans säd. Motspelaren i dramat är den gamle ormen, detta monster över alla monster, med sju huvuden och tio horn och kungliga diadem på sina huvuden – alltsammans tecken på makt, styrka och anspråk – aggressivt brandröd, med en makt att förgöra och fördärva som han utövar suveränt och överlägset, var han går fram, nästan i förbigående. Så sveper han till himmelens stjärnor med sin stjärt och en tredjedel av dem rasar ner på jorden – en kusligt målande bild för dem som visste, att han själv var en fallen ängel, den fallna morgonstjärnan, och att han dragit med sig en stor hop av Guds änglar i fallet.

Draken fattar nu posto för att uppsluka kvinnans barn, så snart det kommit till världen. Messias skulle ju födas av bruden, framgå ur Guds folk som en jude bland andra, en människa som kunde frestas och dödas. Allt det försökte draken. Men han misslyckades. Johannes ser bara utgången, slutresultatet (det övriga visste både han och hans åhörare). Sonen rycktes upp till Gud och fick sin plats vid Guds sida. Och sedan följer det nya: Bruden, kyrkan räddas ut i öknen – så som Israel räddades ur Egypten – och skyddas där under en bestämd tid, som åter betecknas med det apokalyptiska talet (1 260 = 42 = 3½).

Mikael och draken (Upp 12:7–9)

Översättning

    Nu bröt det ut ett krig i himmelen. Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken, och draken och hans änglar tog upp striden, men de kunde inte hålla stånd, och det fanns nu inte längre någon plats för dem i himmelen. Den stora draken blev nedstörtad, den gamle ormen, han som kallas Djävul och Satan, han som förleder hela världen. Han blev nedstörtad till jorden och hans änglar med honom.

Kommentar

Åter följer en syn, som låter oss se hur historien kan te sig ur himmelens synvinkel. Vi befinner oss bortom tiden och blickar tillbaka på det som redan skett på jorden. Guds son blev född i Guds folk. Satan tog upp striden på jorden och förlorade den. Det fick avgörande konsekvenser för det som skedde i himmelen. Mikael och hans änglar tar upp striden med honom och hans anhängare. Mikael – som Gabriel – räknades till de sju ärkeänglarna som står inför Gud. I Gamla Testamentet möter vi honom som Guds folks väldige förkämpe och försvarare (Dan 12:1).

Att Satan faktiskt haft en plats i himmelen är klart utsagt i Gamla Testamentet. Han var ju en av ”Guds söner”, ett av de himmelska väsen som Gud skapat. Först nu förlorar han slutgiltigt den plats han var skapad att inneha. Men det sammanhanget blir klart först genom den lovsång som nu följer.

Lovsången över segern (Upp 12:10–12)

Översättning

    Och jag hörde en mäktig röst i himmelen som sade: Nu har vår Gud vunnit seger. Kraften och väldet är hans, och hans Smorde har makten. Ty nu är vara bröders åklagare nedstörtad, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De övervann honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv så högt, att de drog sig undan döden. Så jubla då, ni himlar och ni som bor i dem, men ve dig, du jord och du hav: djävulen har stigit ned till er i stor vrede, väl vetande att hans tid är kort.

Kommentar

Återigen hör Johannes himmelska röster utan att veta vem de tillhör. Det kan vara änglar, det kan vara de räddade människorna i den stora skaran. I varje fall talar de om syndiga människor som ”våra bröder”. Och här får vi nu höra vad Satan gjorde i himmelen. Han var ”våra bröders åklagare”, rastlöst verksam med sina anklagelser. Vi möter en av de djupaste orsakerna till hela frälsningsdramat. Satan hade rätt på en punkt. Vi var verkligen brottsliga inför Gud. Vi hade kränkt alla de lagar, som inte får kränkas. Vi hade ingen rätt att komma in i Guds himmel. Vi passade inte där. Släpptes vi in skulle Satan själv följa med. Det var han som hade rätt till oss.

På det problemet fanns det bara en lösning. Gud kunde inte ändra den lag, som var uttrycket för hans eget väsen. Men han kunde ta konsekvenserna av lagbrottet på sig själv. Så fick Kristus ta alla världens synder på sig och lida och dö för dem. Genom detta försoningens under förlorade Satan sina möjligheter att uppträda som åklagare. Det var hans avgörande nederlag. Nu kastas han ut ur himmelen. Det är samma faktum som Jesus redan under sin livstid talade om: Nu skulle Satan kastas ut (Joh 12:31, jmf Luk 10:18).

Lovsången säger hur det kunde ske. Han blev övervunnen ”i kraft av Lammets blod”, genom Jesu offerdöd, och genom ”vittnesbördets ord”, alltså evangeliet om Frälsaren Jesus. Det vittnesbördet hade segrarna gjort till sitt. De hade trott det. Endast så kunde de slå vapnen ur händerna på Åklagaren.

Satan har alltså blivit nedstörtad till jorden. Där kan han fortsätta kampen. Men han vet att hans tid är kort. Därför gör han som Hitler och många andra diktatorer gjort när deras makt började vackla. Han totalmobiliserar sina resurser, skrapar samman sina reserver, går fram allt mera hänsynslöst och kastar till slut masken. Det är detta som kommer att prägla historiens yttersta slutskede. Och här ljuder åter från himmelen ett ”Ve”, det tredje och sista. Det ljuder över jord och hav och gäller hela slutakten i dramat.

Ökenkyrkans tid (Upp 12:13–18)

Översättning

    Men när draken såg att han var nedstörtad till jorden, började han förfölja kvinnan som fött gossebarnet. Då gavs åt kvinnan den stora örnens vingar, så att hon kunde flyga ut i öknen, till den plats där hon får sitt uppehälle i en tid och två tider och hälften av en tid, dold för ormens blickar. Men ormen spydde ut en flod av vatten ur sitt gap efter kvinnan för att dränka henne. Då kom jorden kvinnan till hjälp. Den öppnade sin mun och sög upp floden som draken spydde ut ur sin mun. Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att föra krig mot återstoden av hennes barn, mot dem som håller Guds bud och äger vittnesbördet om Jesus. Han tog sin plats på stranden vid havet.

Kommentar

Draken har alltså blivit nedstörtad. Hans vrede går nu ut över kvinnan, Guds brud, Kyrkan. Men kvinnan får ”den stora örnens vingar”. Bilden var omedelbart begriplig för den som kunde sitt Gamla Testamente. Vid Sinai hade ju Gud sagt till sitt räddade folk: Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnevingar och fört er till mig (2 Mos 19:4). På något vis kommer Gud att bära sin brud på örnevingar till det beskydd, som bara han känner. Hur det skall ske, kan ingen veta i dag. Men så mycket kan vi förstå, att Kyrkan i världens sista dagar blir en förföljd katakombkyrka, som får gå under jorden. Men den kommer att bestå. Det betyder inte att alla de som förblir kristna kommer att undgå död och martyrium. Döden kommer att hota var och en som ”håller Guds bud och äger vittnesbördet om Jesus” – alldeles så som det var under förföljelserna i romarriket.

Återigen möter vi det hemlighetsfulla talet, som väl får räknas till de ord, som inte skall förstås förrän deras tid är inne. Inte heller går det att översätta berättelsen om den dödsbringande floden ur drakens gap till vanlig tidningssvenska. Vi anar att förföljelsen kommer att innebära något av en syndaflod som tycks bestämd att skölja bort alla spår av kristendomen från jorden, men att Gud på något vis kommer att låta den rinna bort i sanden.

Att draken ställde sig på stranden är bara en hotfull antydan om att hans resurser inte är uttömda. Han väntar på någon som skall komma.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Uppenbarelseboken

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk