Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Uppenbarelseboken kapitel 14. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Uppenbarelseboken kapitel 14

De 144 000 på Sions berg (Upp 14:1–5)

Översättning

    Så fick jag åter se en syn. Där stod Lammet på Sions berg, tillsammans med de etthundra fyrtiofyra tusen som hade hans och hans Faders namn skrivna på sina pannor. Jag hörde ett ljud från himmelen, starkt som dånet av stora vatten och mullret av ett mäktigt tordön. Det jag hörde lät som när harpospelare spelar på sina harpor. De sjöng en ny sång inför tronen och inför de fyra väsendena och prästerna. Den sången kunde ingen lära sig utom de etthundra fyrtiofyra tusen, de som var friköpta från jorden. Det är de som inte fläckat sig i synd med kvinnor. De har förblivit rena. Det är de som följer Lammet vart det än går. De är friköpta ur människosläktet som ett förstlingsoffer åt Gud och Lammet. I deras mun fanns aldrig någon lögn. De är utan fel och lyte.

Kommentar

Uppenbarelsebokens 14:e kapitel innehåller en rad olösta gåtor, och en utläggare känner sig manad till större försiktighet än någonsin. Det gäller redan den första scenen, den fjärde av de syner, som Johannes nu skildrar i en följd. Vad är det han ser? Var ligger Sions berg? I himmelen eller på jorden? Utläggarna är djupt oeniga. Kanske står vi inför det djupa mysteriet att Kyrkan finns på en gäng i himmelen och på jorden. Guds folk finns på båda sidorna om tidens gräns och fastän åtskilda firar de sin gudstjänst tillsammans.

Vilken är den nya sången? Johannes säger det inte. Vi gör nog bäst i att sluta att fråga. Det är nog att veta, att himmelen är full av lovsång, mäktig som dånet av stora vatten, full av all den skönhet som vår jordiska musik ibland kan efterlikna. Det är en ny sång, som aldrig kan uttömma sina möjligheter till skönhet och glädje. Den kan läras också av människor, men bara om de har tagit emot Guds insegel. Det finns de som förblir tondöva, utan möjlighet att uppfatta den lovsång som ändå hör med till tillvarons innersta väsen.

Vilka är de 144 000? Måste det inte vara desamma som vi förut hörde blev tecknade med Guds insegel? Men hur kan de då skildras så som Johannes gör här? Är det bara män som har blivit tecknade? Har de alla levat i celibat? Ordagrant heter det att de ”icke orenat sig med kvinnor”. Menas det att sexuallivet i sig självt är något orent? Sådana tankar fanns i fornkyrkan, redan vid den tid då Johannes skrev, men de avvisas i Nya Testamentet. Menar Johannes bara, att de inte levat i otukt? Ordagrant heter det att ”de är jungfrur”. Ordet jungfru kunde också användas om män. Betyder det här att leva i celibat eller har det en överförd betydelse? Ända sen Gamla Testamentets tid visste man ju att Guds folk var hans brud som skulle tillhöra honom allena. Paulus talar om Kyrkan som en brud, trolovad med Kristus för att ställas fram för honom som en ren jungfru (2 Kor 11:2). Enligt den goda regeln att ”Skrift skall tolkas med Skrift” är det kanske bäst att förstå orden i den andan.

”Förstlingsoffret” var det första av den nya skörden, som vigdes åt Gud. På samma sätt är de 144 000 den första delen av en ofantlig skörd. Vad som offrades skulle vara felfritt. Den tanken ligger bakom orden ”utan fel och lyte”. Det betyder inte att de har varit syndfria. De som alla andra måste ha ”tvått sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod”.

Det sista utropet (Upp 14:6–13)

Översättning

    Så fick jag se en annan syn: en ängel som flög högst uppe under himlavalvet med ett evigt evangelium som han skulle förkunna för dem som bor på jorden, för alla länder och stammar och tungomål och folk. Han ropade med hög röst: Frukta Gud och ge honom äran, ty nu är stunden inne för hans dom. Hylla honom som skapat himmelen och jorden och havet och vattenkällorna. Ännu en andra ängel följde honom och sade: Fallet, fallet är det stora Babylon, det som gav alla folk att dricka av sin otukts vredesvin! Ännu en tredje ängel följde dem och ropade med hög röst: Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller hand, så skall han få dricka av Guds vredes vin outspätt, tillrett i hans förgrymmelses bägare. Och han skall plågas med eld och svavel inför heliga änglar och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter, och de får ingen ro varken dag eller natt, de som tillber vilddjuret och dess bild, de som tar emot märket med dess namn. Här behövs ståndaktighet hos de heliga, de som håller fast vid Guds bud och vid tron på Jesus. Då hörde jag en röst från himmelen säga: Skriv! Saliga är de döda som dör i Herren härefter. Ja, säger Anden: de skall få vila sig från all sin möda, ty deras gärningar följer dem.

Kommentar

Nästa syn – den femte – för oss till de sista ögonblicken före det evigt oåterkalleliga avgörandet. Det kommer ett tredubbelt bud från himmelen. Det första är en sista kallelse att komma med, innan det är definitivt för sent. Också här hopar sig frågorna. Varför kallas detta ett evangelium? Det är ju fråga om enkel lydnad för Gud. Evangeliet får väl tänkas ligga i att detta erbjudande kommer ännu i världens sista minut. Men varför kallas det då ett ”evigt” evangelium?

Det andra budskapet är den skakande nyheten, att Babylon har fallit. Här möter oss för första gången i Uppenbarelseboken ”Babylon” som namnet på ”den stora staden”, Världsstaden, den självhärliga och gudsfientliga kulturen, människoriket som vill vara sig självt nog. Vi får inte höra när eller hur det har fallit. Det kommer senare. Vi rör oss på gränsen mellan tid och evighet, där nuet flyter samman med forntid och framtid.

Det tredje budskapet riktar sig till dem som tror. Vi måste läsa det just som ett ord till de kristna i de sju församlingarna, som nu står inför hotet om en svår förföljelse. Var och en får räkna med att bli angiven, häktad, befalld att förneka Kristus och offra åt kejsaren, kanske under tortyr, för att sen bli plågsamt och skymfligt avrättad, kanske på arenan, under jublet av tusentals åskådare som fröjdar sig åt att se de kristna slitas sönder av vilddjuren. Frestelsen att avfalla måste vara ofantlig. Det är till sådana budskapet riktar sig. Det vill klargöra hur dåraktigt och ödesdigert det ändå skulle vara att försöka rädda livet. Den som tar vilddjurets märke på sig, han slipper visserligen arenan, men det kommer en dag då han skall stå inför Kristus och alla hans änglar. Den som förnekat honom, kommer att få sin dom ”inför heliga änglar och inför Lammet”. Vad domen innebär skildras med förfärande ord. Det är fråga om bilder. Eld och svavel hade förstört Sodom och Gomorra. Men själva saken finns i allt sitt allvar redan i Jesu ord om den stora domen. Det finns de som ”skall gå bort till evigt straff”.

Man får alltså minnas att dessa ord inte är avsedda för dem som inte tror. Gud kallar genom evangelium. Ingen kan skrämmas till himmelen. De är riktade till dem som står inför förföljelsen och kan vänta sig det värsta som kan hända honom på jorden. Då kan han ha hjälp av att höra dem.

Till slut kommer ett särskilt budskap till dem som ännu kommer att dö ”i Herren”, alltså i tron på Jesus, innan de har fått se honom komma som segrare. De får höra att de är saliga. Åter kan vi komma med våra frågor. Var inte de saliga som förut dog i Herren? Varför är just dessa saliga? Kanske för att de slipper den sista stora vedermödan? Vad betyder det att de får vila sig? Finns det inga uppgifter i himmelen? Och hur kan deras gärningar följa dem? Är det för gärningarnas skull de blir saliga?

Alla sådana frågor bottnar i ett oriktigt sätt att läsa. Vad vi här får är inte en tidlös lära utan ett trösteord till människor i den yttersta nöd. När förföljelsen bryter lös, skall var och en veta att döden för honom rakt in i vilan hos Jesus. För ”mödan” används ett ord som betyder slit och släp och plåga. Det kommer för alltid att vara slut. Men gärningarna följer med, de som man gjorde av kärlek till sin Herre Kristus. De är inte någon grund för frälsningen. Den grunden är långt bättre. Den finns på Golgata. Men att ha fått tjäna är och förblir något att tacka för. Kanske det skall visa sig, att det bar mera frukt än man själv visste om eller fick se. De gärningarna får på något vis en fortsättning. Mödan är slut, men inte den tjänst som är en ständigt ny glädje.

I detta stycke talas det två gånger om vredens vin. Bilden är gammaltestamentlig (Jes 51:17, Jer 25:15). Babylon lät folken dricka sin otukts vin, sin liderlighets och sin gudlöshets vin, och de drack det gärna. Men då drack de samtidigt Guds vredes vin. De skulle märka det då stunden var inne, den stund som de tre änglarna nu gav till känna.

Skörden är fullmogen (Upp 14:14–20)

Översättning

    Åter fick jag se en syn. Där var en vit sky, och på skyn satt någon som liknade en människoson. På huvudet hade han en gyllene krans och i handen en nyvässad skära. Och en annan ängel trädde ut ur templet och ropade med mäktig röst till honom som satt på skyn: Låt din skära svingas och samla in! Skördetiden har kommit och markens gröda står fullmogen. Då svingade han som satt på skyn sin skära över jorden, och jorden blev avmejad. Ännu en annan ängel trädde ut ur templet i himmelen, också han med en nyvässad skåra, och det trädde fram ännu en ängel från altaret, den som hade makt över elden, och ropade med hög röst till honom som höll den nyvässade skäran: Svinga din vassa skära och skörda klasarna på världens vinträd. Dess druvor har ju mognat! Då svingade ängeln sin skära över jorden och skar ned druvorna från jordens vinträd och kastade dem i Guds vredes stora vinpress. Och man trampade vinpressen utanför staden, och det flöt blod ur pressen, så högt som till hästarnas betsel, så långt bort som ett tusen sexhundra stadier.

Kommentar

Så följer en ny syn med nya gåtor. Vem är den ”som liknade en människoson”? Bilden är hämtad från Daniel (7:13), och vi tänker omedelbart på Kristus. Men hur kunde då den andra ängeln tala till honom som han gjorde? Och varför heter det att det trädde fram ”en annan ängel”? Man kan visserligen översätta ”en annan, en ängel” (så som man översätter Luk 23:32 ”två andra, två missdådare” där det ordagrant står ”två andra missdådare”). Men i fortsättningen återkommer samma uttryck två gånger, och där måste det betyda ”en annan ängel”.

Vi får låta frågan falla, så mycket hellre som svaret inte har någon betydelse. Vad synen säger är ju, att skörden på jorden nu äntligen är mogen. Gud har inte mer att vänta på. Nu får skäran gå. (”Lien” är en missvisande översättning. Liar fanns inte på den tiden, och en lie i en vingård är en orimlighet.) Skördetiden har kommit, den som Jesus talar om i liknelsen om ogräset bland vetet. Nu sänder husbonden ut sina tjänare (Matt 13:39 f). Även bilden av vingården var välkänd för alla, både som en bild av Israel och av Kyrkan. Här talas det emellertid om ”världens vingård”. Det gäller hela mänskligheten. Och mognaden är inte en mognad för Guds rike, utan för domen. Gud har väntat länge nog, nu skärs klasarna ner och kastas i Guds vredes stora vinpress. Här kommer åter en svårtydd bild. Vad betyder det att pressen finns ”utanför staden”? Vad betyder de 1 600 stadierna? De motsvarar ungefär 30 mil. Det kan anses motsvara avståndet från Palestinas yttersta nordspets till dess sydgräns, och man har spekulerat över vad det heliga landet kan spela för roll i dessa yttersta händelser. Men troligen är talet lika symboliskt som de 144 000. 4 brukar anses vara denna världens tal. 10 står för det hela. Kvadrerar man nu de båda talen och multiplicerar de tal man då får med varandra, blir resultatet 1 600. Det kunde alltså betyda hela den gamla världen. Men alla sådana spekulationer är osäkra. Själva bilden är åskådlig och klar: ur vinpressen strömmar druvornas röda blod. Det blir till en flod, det svämmar över, det stiger meterhögt och breder ut sig över marken så långt ögat når. Men vad syftar det på? En fruktansvärd blodsutgjutelse när vredens druvor har mognat och Gud låter människorna skörda frukten av sin gränslösa egennytta, sitt missbruk av förnuftet, sitt förakt för de lagar som Skaparen skrivit i deras hjärtan? Vi anar det men kan inte vara säkra.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Uppenbarelseboken

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk