Översättning Då fick jag se ännu ett stort och sällsamt tecken på himmelen: sju änglar med de sju plågor som är de yttersta. Med dem är Guds vrede fullbordad. Och jag fick se något som liknade ett glashav, blandat med eld. Vid glashavet stod de som kommit segrande ur striden med vilddjuret och dess bild och talet som står för dess namn. De hade Guds harpor i sina händer. Och de sjöng Moses, Guds tjänares, sång och Lammets sång. Den löd: Stora och underbara är dina verk, Herre Gud, du Allsvåldige. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung. Vem skulle inte frukta dig, Herre och prisa ditt namn! Du allena är helig, och alla folk skall komma och tillbedja inför dig, ty dina domar har blivit uppenbara i sin rättfärdighet. | Kommentar Den sjätte och sjunde synen – om nu Johannes verkligen fäst någon vikt vid att vi här har ett sjutal – utgör en övergång till de sju vredesskålarna, som skall följa. Först träder de sju änglarna fram. Synen beskrivs inte. Johannes bara konstaterar att med deras sju plågor blir Guds vredesdom fullbordad. Sen växlar scenen och vi står åter inför tronen, så som i den första serien av syner. Åter utbreder sig glashavet framför oss, men nu är det ”blandat med eld”, kanske lysande inifrån, kanske genomdraget av ljusstråk, kanske återspeglande flammorna från den apokalyptiska världsbranden. På stranden står segrarna, som övervunnit satansmakterna på den jord, som nu går under. De sjunger en sång – troligen menas en och samma – som kallas för Moses och Lammets sång. Varför sägs inte, men Moses står för det gamla förbundet och Lammet för det nya, och meningen är nog att allt Guds verk i evighetens ljus ter sig som en stor enhet, en gudomlig harmoni, som omedelbart får lovsången att ljuda. Stora och underbara är Guds verk – och rättfärdiga. Här, i domens stund, jublar Guds folk just över hans rättfärdighet. Alla Guds vägar är rätta. Kanske har vi här svaret på frågan, hur någon skall kunna glädjas i himmelen, när någon annan har gått förlorad. Svaret blir, att Gud allena är helig. När man till slut ser Gud, sådan han verkligen är, det verkligt goda, det enda riktiga, och ser hur fullkomligt oförenligt hans väsen är med allt själviskt och orent, då fattar man varför Gud gjorde som han gjorde – och häpnar över att han ville betala ett så högt pris för att frälsa oss. Den stora frågan blir till slut inte hur Gud kan döma någon, utan hur han har kunnat vänta så länge med att döma.
|
