Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Uppenbarelseboken kapitel 16. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Uppenbarelseboken kapitel 16

De tre första vredesskålarna (Upp 16:2–7)

Översättning

    Den första ängeln gick bort och tömde sin skål över jorden. Då slog det upp svåra, elakartade bölder på de människor som bar vilddjurets märke och tillbad dess bild.

Så tömde den andra sin skål i havet. Då blev det till blod, som blodet av ett lik, och allt liv som fanns i havet förgicks.

Så tömde den tredje sin skål i floderna och källsprången, och de förvandlades till blod. Då hörde jag vattnens ängel säga: Rättvis är du när du dömer så, du som är och som var, du Helige. De har spillt de heligas blod och profeternas. Nu har du givit dem blod att dricka. Det är de värda. Och jag hörde altaret säga: Ja, Herre Gud, du Allsvåldige, sanna och rättvisa är dina domar.

Kommentar

För tredje gången börjar en serie syner, som Johannes klart markerar som ett sjutal. Vi har stigit ännu ett stycke uppåt i ”spiralen”. Det som sker har en viss likhet med det som redan skett. Likheten med de sju basunerna är bitvis påfallande. Och det finns likheter i världshistorien, ända tillbaka till de plågor som drabbade Egypten på Moses tid. Men samtidigt är det fråga om något helt nytt. När basunerna ljöd, drabbades en tredjedel av världen. I olyckan låg en varning, en kallelse till omvändelse, en möjlighet till frälsning. Nu drabbas alla. Världen har valt vilddjuret. Gud väntar inte längre utan gör upp räkenskapen med ondskan. De sju vredesskålarna är en del av hans dom.

Vi befinner oss alltså i en värld som går under, och det som sker kan inte beskrivas med hjälp av sådant som sker i dag. Det går inte att översätta dessa syner till normalprosa. Ingen tysk hade år 1930 kunnat föreställa sig hur det skulle se ut i hans land femton år senare under Tredje Rikets sista dagar. Och då var det ändå bara fråga om en historisk katastrof – visserligen en som bättre än någon tidigare kan hjälpa oss ana hur det blir under världens sista dagar, när Vilddjurets rike går under.

Här är alltså fråga om katastrofer, som djupast innebär att Skaparen slutar upp att hålla sin skapelse vid makt. Han drar tillbaka det skydd han givit de trotsiga och otacksamma. De får uppleva vad det är att vara utan Gud. Det gäller kroppens vävnader lika väl som havets vatten och källsprången i marken. Allt blir fördärvat, varigt och sårigt, giftigt och vidrigt. Och från den utsiktspunkt där vi nu står, visar det sig vara något följdriktigt och ofrånkomligt, något som sanningen och rättvisan kräver.

Vad som menas med ”vattnens ängel” kan vi inte veta. Vi har tidigare hört om änglar som har makt över vindarna (7:1) och över elden (14:18), och vi kan åtminstone ana, att Guds tjänare i den himmelska världen har sina uppgifter också i vår värld och i det som dagligen sker omkring oss. Att altaret talade innebär kanske inte mera än vad Johannes tidigare sagt: han hörde en röst som kom från de fyra hornen på altaret (9:13).

Förhärdelse och undergång (Upp 16:8–21)

Översättning

    Så tömde den fjärde sin skål över solen, och solen fick makt att bränna människorna med eld. Och människorna brändes av den svåra hettan, och de smädade Guds namn, hans som hade makt över dessa plågor, men de omvände sig inte så att de gav honom äran.

Så tömde den femte sin skål över vilddjurets tron. Då försänktes dess rike i mörker, och människor bet sig i tungan av smärta och smädade himmelens Gud för sina plågors och sina bölders skull. Men de omvände sig inte från sina gärningar.

Så tömde den sjätte ängeln sin skål över den stora floden Eufrat. Då torkade dess vatten bort, så att där blev öppen väg för österns konungar. Och jag såg något komma ut ur munnen på draken och på vilddjuret och på den falske profeten: tre orena andar, som liknade paddor. De är ondskefulla andar som kan göra under och som beger sig ut i all världen, till konungarna där, för att samla dem till striden på Guds den Allsvåldiges stora dag. — Se, jag kommer som en tjuv. Salig är den som vakar och aktar sina kläder, så att han inte behöver gå naken och man får se hans skam. — Och de samlade dem till den plats som på hebreiska heter Harmageddon.

Så tömde den sjunde sin skål ut i rymden. Då hördes en mäktig röst från templet och tronen som sade: Det är gjort. Och det kom blixtar, dunder och tordön, och det blev en stor jordbävning, vars like inte inträffat sen människan blev till på jorden — så våldsam var den. Då rämnade den stora staden i tre delar, och folkens städer störtade samman. Och Gud hade det stora Babylon i minne och räckte det bägaren med sin stränga vredes vin. Alla öar flydde undan och bergen syntes inte mer, och stora centnertunga hagel föll ned ur himmelen på människorna. Och människorna smädade Gud för hagelplågans skull, ty den plågan var fruktansvärd.

Kommentar

Vid den fjärde vredesskålen går den totala förhärdelsen i dagen. Solen sveder människorna med en olidlig hetta. Då börjar de smäda Gud. De hädar, de förbannar och hånar honom – allt ligger i det grekiska ord, som Johannes använder. De vet trots allt att han finns. De gör som så många moderna människor: de säger att han inte finns, de lever som om han inte funnes, men när de drabbas av olyckor förebrår de Gud att han kan vara så grym.

När så den femte skålen töms över vilddjurets tron – redan det ett bevis på Guds suveräna makt – kommer katastrofen för hela det rike, hela den tillvaro som människorna gjort sig med hjälp av Guds gåvor och i trots mot Gud själv. Ljuset slocknar. Hela systemet går i baklås. Den totalitära staten fungerar inte längre, trots terror och tvång. Livet blir odrägligt. Det är i nattens långa, mörka timmar som vi känner smärtorna värst. Så sitter nu vilddjursstaten i mörkret, och människorna biter sina tungor av smärta. Men ingen gör bättring. Man ger Gud skulden för alltsammans.

Den sjätte skålen tar bort det sista skyddet mot kaos. Vi har redan sett att den stora floden Eufrat var gränsen mot öster. Här står den som symbol för det sista skyddet mot krig och förstörelse. Nu är den borta. Vägen ligger öppen för våldets alla makter. Vilddjuret som anar, att dess dagar är räknade, handlar som Hitler och bådar upp allt som kan bådas upp, kastar in det i striden och drar det med sig i fördärvet. Johannes ser det i en bild som inte är lätt att glömma. Det kommer ut paddor ur munnen på ondskans triumvirat: draken (Satan), vilddjuret (hans jordiska ställföreträdare) och den falske profeten (vilddjurets propagandaminister). Paddorna ger sig ut i världen till alla dem som har makten och bådar upp dem till den sista striden. Det är en kuslig bild också av propagandan, långt före massmedias tid.

Harmagedon betyder Megiddos berg. Megiddo ligger på en kulle vid foten av Karmel, där den stora slätten börjar. Här ligger urgamla slagfält, där härar i årtusenden dragit fram och drabbat samman. Kanske skall det namnet nämnas på nytt, när världen upplever det sista, totalt förödande utbrottet av krigets vansinne. Kanske står det bara som symbol för en bloddränkt mark.

Det lilla utropet som avbryter skildringen (i vers 15) är typiskt för den urkristna profetian. Vi får tänka oss att gudstjänsten, både predikan, profeterandet och bönerna, på det viset kunde avbrytas av profetiska inpass. Eftersom de kom från Herren, skulle de ha fri väg till församlingen, oberoende av den ordning man annars följde. (Att detta kunde ha vissa problem med sig och att det fick skapas en viss ordning också för den fria profetian, kan vi se av de anvisningar Paulus ger i 1 Kor 14:29 f.)

Den sista vredesskålen betyder slutet. En röst – som måste vara Guds egen – säger: Det är gjort. På korset kunde Kristus säga: Det är fullbordat. Gud hade gjort vad som kunde göras för att öppna frälsningens möjlighet för alla. Nu har Gud gjort vad som återstod: Han har bjudit alla sin frälsning. Han har väntat så länge det fanns något att vänta på. Nu har han dragit streck och gjort upp räkningen med ondskan. Här är slutpunkten av det drama som började när Gud sade sitt ”Varde!”. Tiden är inne för en ny skapelse.

Den gamla skapelsen störtar samman. Den stora staden, det stora Babylon, människornas stolta skapelse, den gudlösa kulturen, står nu som en ruin. Från himmelen regnar centnertunga hagel över den. Johannes kunde inte veta, vilket regn av förstörelse människorna med hjälp av sitt missbrukade förnuft en gång skulle ösa ned över sina stora städer. Vi förstår ibland hans syner bättre än han själv. Och ändå kan vi inte mer än ana vad det handlar om.

Det hör med till bilden, att människorna själva får vara med om att utföra Guds domar. Jordens makthavare bådades upp av vilddjuret till det sista förödande kriget. Och just i sin egennytta blev de redskap för Guds rättvisa. Kanske kommer de att ha sin hand med också på annat vis, när de sista plågorna kommer över vilddjurets rike.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Uppenbarelseboken

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk