Översättning

    En av de sju änglarna med de sju skålarna kom nu fram till mig och sade: Kom, jag skall visa dig hur den stora skökan får sin dom, hon som tronar vid de stora vattnen och som jordens konungar har drivit otukt med. Det är med hennes otukts vin som jordens inbyggare berusat sig.

I anden förde han mig ut i öknen. Där fick jag se en kvinna som red på ett scharlakansrött vilddjur med hädiska namn på hela sin kropp och med sju huvuden och tio horn. Kvinnan var höljd i kläder av purpur och scharlakan, skimrande av guld och ädelsten och pärlor. I sin hand höll hon en gyllene bägare, fylld av skändligheter och av allt orent hon i sin otukt funnit på. På hennes panna stod det namn skrivet som var hennes väsens hemlighet: Det stora Babylon, modern till jordens alla skökor och skändligheter. Jag såg att kvinnan druckit sig rusig av de heligas blod och av blodet från Jesu vittnen.

Kommentar

En av de sju änglarna som tömt vredens skålar tar Johannes med sig för att låta honom få se hur domen nu går över ”den stora skökan”. Och Johannes får se, vad ängeln menar. Det är fråga om en ny inkarnation av den gudsfientliga världsmakten, något vi skulle kalla det sekulariserade överflödssamhället med dess statussymboler och prylar, dess lyx och dess sexdyrkan.

Johannes förs ut i öknen. I öknen hade Israel fått sin lag och trätt in i förbundet med Gud. Där hade det levat nära Gud, direkt ur Guds hand. Sen kom frestelserna i det rika landet, som flöt av mjölk och honung, landet med vinberg och baalsbilder. Öknen var den rätta platsen att se med oförvillade ögon på den stora skökan. I stillheten inför Gud verkar hon skrämmande och motbjudande, där hon kommer ridande på det sjuhövdade vilddjuret, som Johannes inte hade svårt att känna igen. Han hade redan sett det stiga upp ur avgrunden för att ta väldet över människorna och upprätta den demoniska staten, den som skulle sätta sig i Guds ställe och kräva total underkastelse under sin absoluta makt. Det är den som nu bär upp den stora skökan. Hon sitter där i sina granna färger, överhöljd med smycken, berusad. Och på pannan bär hon – som Roms skökor brukade göra – sitt namn. Hon är Det Stora Babylon.

Vad var Babylon? En gång hade det varit en världsstad och ett mäktigt välde, som hade krossat Juda rike och fört folket i fångenskap. Nu var det ödelagt, men namnet Babylon hade för länge sedan för alla som läste Skriften blivit det samlande namnet på Satansriket i alla dess yttringar, också de politiska. Vid denna tid var det många som såg på Rom som den plats där det tydligast trädde i dagen.

I sin hand höll skökan tecknet på sin makt: guldbägaren ur vilken folken drack sig rusiga. Vinet i den hade två ingredienser: otukt och avguderi. ”Skändligheter” (eller ”styggelser”) var judarnas namn på det avguderi de fått kämpa så hårt med, de kananeiska fruktbarhetsriterna med deras baalsbilder och aseror, deras vilda fester och utsvävningar. Nu mötte dem samma anda i den hellenistiska kulturen med dess dyrkan av sexualiteten. Avguderi och otukt hörde ihop. Avfall från Herren var andligt äktenskapsbrott. Guds folk var ju hans brud och fick inte tillhöra någon annan. Men den andliga otukten hade i praktiken också med sig den kroppsliga, sådant som livet nu en gång var i antiken.

Skökan red på vilddjuret. Hon hade det gott i Antikrists rike. Det fanns en intressegemenskap mellan dem. Den som lever för att få ut mesta möjliga njutning av sitt liv måste uppleva evangeliet som ett hot, något som man vill slippa se och höra. Därför ligger alltid Kristushatet på lur i det rike, som är enbart av denna världen, och det kan när som helst slå ut i blodig förföljelse. Där finns ett behov av att tysta evangeliet. Det känns skönt när det äntligen kan dödförklaras. Kvinnan var rusig av martyrernas blod.

Det grekiska ord som här översatts med ”vittne” är just ”martyr”. Från sin grundbetydelse av ”vittne” var det redan här på väg att bli liktydigt med blodsvittne, martyr.

Översättning

    Jag såg på henne med gränslös häpnad. Då sade ängeln till mig: Varför blir du så häpen? Jag skall säga dig hemligheten med kvinnan och med vilddjuret som bär henne och som har de sju huvudena och de tio hornen. Vilddjuret du såg, det var, det är icke nu, men det kommer att stiga upp ur avgrunden och går sin undergång till mötes. De som bor på jorden kommer att falla i förundran, alla som inte haft sina namn skrivna i livets bok sen världens grund blev lagd, när de ser att vilddjuret var och inte är men ändå kommer åter.

Här gäller det att ha förstånd, men också visdom. De sju huvudena är sju berg på vilka kvinnan tronar, och samtidigt sju kungar. Fem har fallit, en finns nu, en annan har ännu inte kommit, och när han kommer blir det för en kort tid. Vilddjuret som var men icke är, är självt den åttonde men hör till de sju och går sin undergång till mötes. Och de tio hornen som du såg är tio kungar som ännu inte fått sin kungamakt. Men de skall ta makten som kungar i samma stund som vilddjuret. De är alla likasinnade, och de ger vilddjuret den makt och myndighet de har. De kommer att föra krig mot Lammet, men Lammet är herrarnas Herre och konungarnas Konung, och därför skall det besegra dem, och den segern skall delas av de kallade och utvalda och trogna som följer honom.

Vidare sade han till mig: Vattnen som du sett är folk och människomassor, länder och tungomål. Och de tio hornen som du såg och vilddjuret, de kommer att hata skökan och göra henne utblottad och naken och äta hennes kött och bränna upp henne i eld. Ty Gud leder deras hjärtan så att de utför hans planer och alla är likasinnade och ger sin makt åt vilddjuret, intill dess att Guds ord har gått i uppfyllelse. Och kvinnan du såg är den stora staden som har kunglig makt över jordens kungar.

Kommentar

Nu följer något som är ovanligt i Uppenbarelseboken: en muntlig kommentar till den syn, som Johannes fått se. Han får veta ”hemligheten” med den. Det grekiska ordet är ”musterion”. Det är inte fråga om en gåta, som kan lösas med hjälp av skarpsinne och erfarenhet, utan om hemligheter av samma slag som ”Kristi hemlighet”, alltså något som Gud uppenbarar för de sina, något som de aldrig själva kunnat tänka ut. När vi får höra vad som är hemligheten med syner som dessa, betyder det inte att vi får veta vad de ”egentligen betyder”. Så tänker man sig ofta saken: man har fått se en bild som egentligen föreställer något annat, och nu får man veta vad den ”verkligen” föreställer. Men så är det inte med Guds hemligheter. Visserligen kan det vara fråga om ”symboler”. Men symbolen rymmer en verklighet. Denna verklighet kan visserligen också uttryckas med andra ord eller bilder, men dessa kan aldrig ersätta symbolerna. Vad vi får som ”förklaring” är aldrig uttömmande. Den säger detsamma som bilden, synen, symbolen, fast på ett annat sätt. Den ger oss kanske en motsvarighet till den verklighet, som symbolen talar om. Eller den belyser den från en ny sida. Skökans hemlighet är alltså inte den, att det någonstans finns någon person eller stad eller stat, som hon föreställer. Snarare är det fråga om ”hennes väsens hemlighet” (så som ordet här har återgivits i vers 5). Hemligheten är den att hon – just som hon visar sig – uppenbarar en verklighet som man sedan kan känna igen både i historien och i sin omgivning.

Därför heter det att det behövs ”förstånd men också visdom” för att förstå denna hemlighet (eller ”förstånd som har visdom” som det ordagrant står). Förståndet är vårt naturliga förnuft med dess iakttagelseförmåga och logik. Det räcker inte. Det behövs ”visdom”, varmed Bibeln menar en gåva från Gud som gör att man kan förstå vad han menar, när han uppenbarar sina hemligheter.

Om vilddjuret får vi nu veta att dess sju huvuden är (inte betyder!) sju berg och samtidigt sju kungar. De sju bergen för genast tanken till Roms sju kullar och det är säkert meningen. Det heter ju att skökan, det stora Babylon, tronar på de sju bergen. Värre är det med de sju kungarna. Man har försökt visa att det rör sig om romerska kejsare, men räkningen vill inte gå ihop. Detta skall nämligen vara skrivet under kejsar Domitianus, som var den åttonde, nionde eller elfte av cesarerna, beroende på hur man räknar. Här sägs klart att Johannes nu lever under den sjätte. Det skulle vara kejsar Galba (år 68-69) eller möjligen Vespasianus (år 69-79), återigen beroende på hur man räknar. Svårigheten är så uppenbar, att man under den liberala teologiens glansdagar inte såg sig någon annan råd än att anta att Uppenbarelseboken är hopskriven efter olika förlagor, av vilka en kommit till år 69, och att detta blivit så oskickligt gjort att oförenliga uppgifter kommit att stå alldeles intill varandra. Det är en högst godtycklig metod att komma tillrätta med en text, som man har svårt att förstå. Svårigheterna beror ju vanligen på att man läser texten med moderna glasögon, som inte passar till den.

Vi står här inför en gåta, som vi inte kan lösa. Vi kan trösta oss med att det kunde inte heller uttolkarna i fornkyrkan. Vi får konstatera att texten själv säger, att det rör sig om något som kommer att ske. Och vi kan på goda grunder försöka förstå den utifrån det symbolspråk som Gamla Testamentet använder och som genast säger oss, att denna text – även om den också har något att säga om konkreta historiska gestalter och platser – först och främst vill säga något om vilddjuret och dess rike.

Huvuden och berg och kungar är nämligen alltsammans symboler för makt. Om huvudet stor för viljan och auktoriteten, så är bergen symbolen för maktens bestående fundament. Sjutalet är det gudomliga, väsentliga, fulländade. Vilddjurets sju huvuden – liksom drakens – betyder alltså anspråket på gudomlig makt. Här kommer Makten, Fundamentet, Konungen.

Det gåtfulla talet om den som var, som icke är men som skall komma men gå i fördärvet, har man försökt tillämpa på kejsar Nero, som somliga trodde skulle komma tillbaka. Det är möjligt att Johannes har räknat med att Antikrist skulle, manifestera sig på det viset. Men det väsentliga, vilddjurets verkliga väsen, är något annat. Det är att framstå som en motfrälsare, en demonisk och falsk kopia av Kristus, som tros vara död men skall komma igen. Johannes använder samma verb som ingår i ordet för Kristi återkomst, hans parusi, när han talar om hur vilddjuret ”kommer åter”. Så långt sträcker sig eftarapningen. Vilddjuret skall säga som Kristus (1:17): Jag var död, men se, jag lever. Men så kommer ett tillägg, det avgörande: han går sin undergång till mötes. Men Kristus kunde säga: Jag lever i evigheternas evighet.

Vilddjuret har alltså redan framträtt. Nu döljer det sig, men det kommer att framträda på nytt. Vi anar åtminstone hur det tar sig uttryck i världshistorien. Vilddjuret med sitt rike kan träda fram åtminstone aningsvis – i konkreta gestalter och bestämda skeden. Sen tycks det åter vara borta. Men det kommer tillbaka, kanske tydligare än någonsin. Och en gång kommer det på allvar för att upprätta sin totalitära, demoniska superstat. För ögonblicket kan det vara dolt och till och med dödförklarat. Det hör till de stora ironierna i det tjugonde seklet, det grymmaste och mest blodbesudlade i historien, att det då inom vida kretsar av kristenheten blev på modet att säga, att djävulen är en myt.

De tio hornen som är tio konungar hör uppenbart framtiden till. De kan nog bara förstås som en antydan om att Antikrist i sitt rike får en total anslutning av de makthavande på jorden och att det blir en total likriktning. Det är denna totala världsmakt som startar den sista stora förföljelsen och som till slut lider nederlag när Kristus kommer. Men innan dess kommer ett sällsamt mellanspel: vilddjuret och dess vasaller vänder sig mot den stora skökan. Hon hade trott att hon satt i trygghet under vilddjurets skydd. Nu blir hon i stället utplundrad. Det är slut med rikedomen, välfärden och det liv som fick sin mening genom njutningen.

Och i allt detta ligger en Guds dom. Alla de onda makterna har till slut fått gå hans ärenden och själva utföra den dom, som måste komma när man lydde dem.

De tio vasallerna kom till makten ”i samma stund som vilddjuret”. Man kunde också översätta: De får makt tillsammans med vilddjuret för en enda timme. Det måste i så fall betyda: för en kort tid.

Man bör lägga märke till att vilddjuret samtidigt kan sägas vara ett av de huvuden som det bär. Det är inte brist på logik, utan uttryck för att vilddjuret är en andlig makt med världsomspännande dimensioner, som kan ta gestalt i olika människor och händelser på olika tider. Därför kan man möta den i växlande gestalter, vilka ändå är samma andas barn. När vi kommer ett steg högre upp i ”spiralen”, kan vi tycka att vi för första gången möter vilddjuret på allvar. Men samtidigt kan vi blicka tillbaka på riken och diktatorer, där det manifesterade sig i det förgångna. Vilddjuret har många huvuden. Det är en del av dess hemlighet.