Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Uppenbarelseboken kapitel 19. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Uppenbarelseboken kapitel 19

Segerjublet i himmelen (Upp 19:1–5)

Översättning

    Sedan hörde jag som ett mäktigt brus från en stor skara i himmelen som sjöng: Halleluja! Segern och äran och makten tillhör vår Gud. Sanna och rättvisa är hans domar. Han har dömt den stora skökan som fördärvade jordens folk med sin otukt. Av hennes hand har han utkrävt sina tjänares blod. Och åter sade de: Halleluja! — Och röken från henne stiger upp i evigheternas evigheter.

Då föll de tjugofyra prästerna och de fyra väsendena ned och tillbad Gud, honom som sitter på tronen, och sade: Amen, halleluja! Och från tronen kom en röst som sade: Sjung till vår Guds ära, alla ni hans tjänare, ni som fruktar honom, både stora och små!

Kommentar

Tystnaden har brett sig över det fallna Babylon. Men från himmelen hör Johannes ett sällsamt brus. Han kan inte riktigt beskriva det. Men han uppfattar orden. Det är ett mäktigt Halleluja, psaltarpsalmernas mest koncentrerade uttryck för jublet inför Guds ansikte. Att det användes i den urkristna gudstjänsten är säkert, men underligt nog möter vi det inte i Nya Testamentet utom i detta kapitel hos Johannes. Vem som egentligen sjunger vet Johannes inte. Men han ser hur de himmelska liturgerna inför Guds tron bekräftar lovsången med sitt Halleluja och sitt Amen. Och lovsången rör sig åter kring detta, att Gud nu – äntligen! – skipat rättvisa och visat sin makt. Människor undrar hur Gud kan tillåta så mycket ont. De finner på de märkligaste teorier för att försvara honom, även den att han i själva verket inte är allsmäktig. De himmelska härskarorna vet bättre. Men även de tycks ha undrat, hur han kunde dröja så länge med att sätta en gräns för ondskan. Han hade ju suverän makt att krossa allt ont. Men de onda människorna var honom så kära att han dröjde till det yttersta med sin dom, så länge att även hans tjänare stod undrande. Men nu har den dagen kommit, som bara Gud kunde bestämma, den då det inte finns något mer att vinna med att dröja. Nu stiger röken från den stora staden, den rök som på jorden väckte förfäran och klagan över förlorade pengar. l himmelen ser man den som beviset på att Gud är både allsmäktig och rättfärdig.

Lammets bröllop (Upp 19:6–8)

Översättning

    Och jag hörde vad som liknade bruset av stora skaror och dånet av väldiga vatten och mullret av mäktiga tordön: Halleluja! Nu har Herren vår Gud, den Allsvåldige, tagit makten. Låt oss fröjdas och jubla och ge honom äran! Nu är tiden inne för Lammets bröllop, och bruden har gjort sig redo och har fått kläda sig i bländvitt linne. — Det linnet är de heligas rättfärdiga gärningar.

Kommentar

Åter brusar lovsången från de okända skarorna. Nu är den mäktig som dånet från bränningarna och åskans muller. Åter är det ett jublande Halleluja över att Gud har tagit makten. Men det är något mera: jublet över att tiden är inne för Lammets bröllop. Bruden gör sig redo. Bruden är redan i Gamla Testamentet Guds folk, som har Herren till sin rätta brudgum. Jesus kallade sig själv för brudgummen, och Paulus säger oss att hans brud är Kyrkan. I hoppet har hon sett framåt mot denna stund. Troheten har kostat henne förföljelse och smälek. Nu skall bröllopet stå.

Det är alltså Kyrkan som är Kristi brud. De enskilda kristna är bröllopsgäster, bjudna till Lammets bröllop.

Bruden är motsatsen till den stora skökan. Kontrasten är slående: skökan färggrann och glittrande av juveler, bruden klädd i rent vitt. ”Det blev henne givet” att kläda sig så, heter det ordagrant. Man har diskuterat om ”rättfärdiga gärningar” verkligen är den rätta översättningen av det ord som Johannes använder för att förklara vad den vita dräkten betyder. Vanligen betyder det ordet ett bud, en rättslig föreskrift. Det kan också betyda en rättfärdig gärning. I Romarbrevet (5:16) använder Paulus det om Guds rättfärdiggörande dom, men det är ett undantag. Det ligger ingenting orimligt i att Johannes här menar de kristnas rättfärdiga gärningar. Han har ju förut sagt, att det är en Guds gåva, en nåd, att bruden får bära den dräkten. Den stora skaran inför tronen hade tvått sina kläder i Lammets blod. Men den som har gjort det, vill också bevara sin dräkt ren och genom förlåtelsen är det möjligt. Kristus vill ställa fram Kyrkan som sin brud ”strålande… helig och obefläckad” (Ef 5:27).

Ordet från Gud själv (Upp 19:9–10)

Översättning

    Och han sade till mig: Skriv! Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid. Och han sade: Dessa ord är sanna, de är Guds. Då föll jag ned för hans fötter och ville tillbedja honom, men han sade till mig: Låt bli! Jag är bara en medtjänare till dig och till dina bröder, de som äger vittnesbördet om Jesus. Gud skall du tillbedja. — Men vittnesbördet om Jesus är Anden i profetian.

Kommentar

Ända sen början av kapitel 17 har Johannes fått lyssna och ta emot talade ord snarare än syner. Det finns de som menar att vi här åter har ett sjutal, sju budskap om Babylon och skökan, deras undergång och deras motsats: bruden. Nu kommer en sammanfattning. Någon – samma ängel som talade från början (17:1)? – befaller Johannes att skriva ned vad han nu hör: en saligprisning av gästerna vid Lammets bröllop. Sen följer en utsaga om ”dessa ord”, sannolikt alla dessa ord som Johannes fått höra ända sen han fördes ut i öknen och fick se skökan på vilddjuret. Det är Gud som nu har talat. Johannes är djupt skakad och faller ned för att tillbedja. Han blir tillrättavisad. De som frambär orden från Gud är bara tjänare. Johannes är själv en sådan tjänare, liksom alla de som har ”vittnesbördet om Jesus”. Ordagrant heter det ”Jesu vittnesbörd”. Det kan i grekiskan betyda både vittnesbördet från Jesus, det som han frambär, och vittnesbördet om Jesus, det som handlar om honom. Här får vi räkna med båda betydelserna. Det är detta som är Anden i profetian. Profetian är ju andeinspirerad, och Anden vittnar om Jesus (Joh 15:26). Profetians innersta hemlighet är att den gör Jesus levande och att Jesus själv talar där genom sin Ande.

Kristus drar ut till strid (Upp 19:11–16)

Översättning

    Så fick jag se hur himmelen stod öppen, och ut ur den kom en vit häst. Han som red på den hette Trofast och Sannfärdig, ty hans domar och hans krig är rättfärdiga. Hans ögon var som eldslågor, på huvudet hade han en flerdubbel krona, och han bar en inskrift med ett namn som ingen vet mer än han själv. Han var höljd i en mantel som doppats i blod, och hans namn var Guds ord. På vita hästar följde honom härskarorna i himmelen, klädda i rent, vitt linne.

Från hans mun utgår ett skarpslipat svärd, med vilket han skall slå folken. Det är han som skall styra dem med järnspira och trampa Guds, den Allsvåldiges stränga vredes vinpress. På hans mantel och vid hans höft står ett namn skrivet: Konungarnas konung och herrarnas Herre.

Kommentar

Åter ser Johannes himmelen öppen – ett säkert tecken på att något stort kommer att hända och att vi kan vänta oss en ny serie av syner. Vi förs in i en ny cykel, på ännu ett nytt plan, där vi får se vad vi redan sett, men i ett nytt ljus som blottar mera av händelsernas verkliga innebörd, samtidigt som nya ting uppenbaras för oss.

Johannes ser en vit häst med en ryttare. Genast märker han att det är något annat än den ryttare han såg när det första inseglet bröts (6:2). Då var det Lammet som bröt inseglet. Nu är det Lammet, Kristus, som rider ut. Han är alltjämt Lammet som blev slaktat, och hans mantel är dränkt i blod – väl hans eget blod, fast somliga vill se det som fiendernas och åberopar en profetia hos Jesaja (63:1 f). Nu kommer han som konungarnas Konung, i sin gudomliga makt. Vi glömmer ibland att Kristus, som dött för alla, också är den åt vilken all dom har blivit överlåten (Joh 5:22). Han är satt till fall eller upprättelse. Den värld som inte velat ta emot honom som frälsare, får nu möta honom som ryttaren på den vita hästen.

Fyra gånger nämns hans namn i denna vision. Först får han heta Trofast och Sannfärdig. Han gör som han lovat och det blir som han sagt. Därnäst talas det om det namn som ingen av oss vet. Sonens djupaste väsen är en hemlighet som ingen utom Fadern känner. Men i sändebrevet till Filadelfia (3:12) hörde vi löftet att den som vinner seger själv kommer att få bära sin Herres nya namn. Det tredje namnet är ”Guds Ord”. Det används här i samma betydelse som i Johannesprologen. Kristus är Ordet. Och det fjärde namnet säger vad som nu skall bli uppenbart: att den korsfäste, den av världen förkastade, verkligen var alla herrars Herre.

”Härskarorna i himmelen” tänker vi oss gärna som änglar. Men förut (17:14) hörde vi att han som är herrarnas Herre och konungarnas Konung kommer att besegra vilddjuret och dess vasallkungar, och att segern skall delas av ”de kallade och utvalda och trogna som följer honom”. Det är möjligt att det är de som nu har blivit ”härskarorna i himmelen”.

Fienden är förlorad (Upp 19:17–21)

Översättning

    Så fick jag se en ängel som stod i solen. Han ropade med ljudlig röst till alla fåglarna som kretsade högt uppe på himmelen: Skynda er, kom hit till Guds stora gästabud, så får ni äta köttet av kungar och härförare och hjältar och hästar och ryttare och allt slags folk, fria och slavar, både stora och små. Då såg jag vilddjuret och jordens konungar och deras härar, som samlats för att kämpa mot ryttaren på hästen och mot hans här. Men vilddjuret blev fasttaget, och tillsammans med honom den falske profeten, han som gjort underverken i vilddjurets namn, de som förledde alla dem som tog på sig vilddjurets märke och tillbad dess bild. Levande kastades de båda två i eldsjön, den som brinner av svavel, och de övriga dödades av ryttaren på hästen med det svärd, som gick ut från hans mun. Och alla fåglarna åt sig mätta på deras kött.

Kommentar

En ängel som står i solen är åter en sådan bild som man bara kan se i en vision. Vi kan kanske försöka föreställa oss hur det bländande ljuset från solen – högt uppe på himmelen där nere i södern! – formar sig till gestalten av en himmelsk härold. Så ljuder hans rop, overkligt och skrämmande, riktat till gamarna som kretsar däruppe. Det finns förebilder hos profeterna. Rovfåglar och gamar över ett slagfält var en bild som många sett med egna ögon. Hos profeterna blev det bilden av fördärvet och undergången som skulle drabba Guds fiender. Här kallar nu ängeln på dödens och fördärvets synliga följeslagare. Och han gör det innan striden har börjat. Utgången är given. När nu vilddjuret med alla sina vasaller grupperar sina arméer är de redan vigda till undergång. Någon verklig strid behövs inte. ”Härskarorna i himmelen” ingriper aldrig. Fienden faller för det svärd, som Johannes såg redan vid det första mötet med den Uppståndne, det som utgår från hans läppar. Liksom Skaparen i begynnelsen ”sade, och det vart, bjöd, och det stod där” (Ps 33:6), så fäller nu Allmaktens ord alla dem till marken som försöker trotsa det. Men först har ledarna gripits, vilddjuret och den falske profeten, vilket tydligen är namnet på det andra vilddjuret, det som blev ”propagandaminister” (13:11 f). Och här nämns för första gången – tydligen som en välkänd storhet som inte behöver förklaras – ”eldsjön som brinner av svavel”. Vi får höra mera om den saken i fortsättningen.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Uppenbarelseboken - (Kommer när hela är publicerad)

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk