Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Uppenbarelseboken kapitel 20. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Uppenbarelseboken kapitel 20

Tusenårsriket (Upp 20:1–6)

Översättning

    Jag fick se en ängel stiga ned från himmelen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Han grep draken, den gamle ormen, han som är djävulen och Satan, och fjättrade honom för tusen år och kastade honom i avgrunden och stängde in honom bakom lås och insegel, så att han inte skulle kunna förvilla folken förrän de tusen åren gått till ända. Sen skall han komma lös för en kort tid.

Så såg jag troner. På dem satte de sig, och de fick makt att döma. Där var också de halshuggnas själar, de som givit sina liv för vittnesbördet om Jesus och ordet från Gud. Där var de som inte tillbett vilddjuret, inte heller dess bild, och som inte satt dess märke på sin panna eller hand. De fick liv, och de fick regera med Kristus i tusen år. Återstoden av de döda fick inte liv förrän de tusen åren gått till ända. Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som får del i den första uppståndelsen. Över dem har den andra döden ingen makt, utan de skall vara präster åt Gud och åt Kristus och de skall regera med honom i tusen är.

Kommentar

De sex verser som nu följer har gett upphov till ändlösa diskussioner. Inom lutherdomen har man i allmänhet varit återhållsam vid utläggningen. Det finns bara en tolkning, som uttryckligen nämns och avvisas i våra bekännelseskrifter, och det är den uppfattningen att de fromma före Kristi återkomst skall erövra den världsliga makten och utrota alla gudlösa. Under reformationstiden hade man sett skrämmande exempel på vilka följder den irrläran kunde få. Dess anhängare brukar kallas ”kiliaster” (av det grekiska chilias, som betyder tusen). Men ”kiliasm” kan också användas om andra former av tron på tusenårsriket, fast man då oftare talar om ”millenialism” (av det latinska ordet för tusen: mille). Det har under tidernas lopp funnits otaliga former av millenialism. Under medeltiden var det vanligt att man räknade med att Satan blev bunden och Kristus tog makten när kristendomen segrade i det romerska riket. Det hade redan Augustinus lärt, och reformatorerna höll i allmänhet med honom. Under 1800-talet fick den uppfattningen ny kraft när det en tid såg ut som om de kristna folken skulle behärska världen och – som man hoppades – sprida evangeliet och den kristna kulturen till alla folk. Sen dess har det blivit alltmer uppenbart att Satan visst inte är bunden, och det har blivit allt vanligare att man ser på tusenårsriket som något tillkommande. Men frågar vi hur det kommer att gestalta sig, så är svaren lika många som motsägande.

Orsakerna är uppenbara. Detta ställe är det enda i Bibeln där det direkt talas om ett tusenårsrike. Och Johannes är visionär. Det är inte alltid säkert att en visionär själv förstår de syner han ser. Här antyder Johannes bara vad som har skymtat för hans ögon. Hur såg han de tusen åren? Hur visste han att Satan åter skulle komma lös? Vem talade med honom om den första uppståndelsen och den andra döden? Eller såg han dem? Inföll de tusen åren före eller efter Kristi återkomst? Vilka var de som regerade med Kristus? Alla kristtrogna eller bara de martyrer och bekännare som upplevt den sista svåra förföljelsen? Var regerade de? I himmelen eller på jorden? Johannes säger det inte klart, och utläggarna har givit de mest skiftande svar. Vilket svar man än ger, så påverkar det knappast det kristna trosliv som vi lever i dag. Av allt detta kan vi nog dra den slutsatsen, att här inte finns något entydigt svar att hämta och att det inte är meningen att vi skall leta efter svar på sådana frågor.

Vad är det då Johannes har att säga till oss som lever i dag?

Först att Satan skall bli definitivt besegrad. Jesus säger oss detsamma. Satan störtas ned från himmelen och skall bli utkastad (Luk 10:17, Joh 12:31). Den Starkare har kommit och han skall binda den Starke (Mark 3:27). Striden är redan i gång, den avgörande segern vanns på Golgata. Satan värjer sig med uppbådande av alla sina resurser, men han förlorar till slut slaget – även om han kommer att göra ett sista förtvivlat uppror. Och de som inte sviker i striden, de kommer att få dela Kristi seger och ”regera” med honom. Somliga får ”sitta på troner som domare över Israels tolv stammar” (Luk 22:30). Alla har han gjort ”till ett konungadöme och till präster inför sin Gud och Fader” (Upp 1:6). Att på en gång vara konung och präst betyder att samtidigt styra och tjäna. Det betyder att få del i Kristi seger, hans makt och hans härlighet, och samtidigt vara hans hängivna tjänare, ”ett heligt prästerskap som skall frambära andliga offer” (1 Petr 2:5). Med ”präster” menas här som vanligt offerpräster, som alla har tillträde till det allra heligaste och alla har sin glädje i att frambära ständigt nya offer av tillbedjan, lovsång och tjänst. Om nu denna tjänst får äga rum i ett lyckorike på jorden eller inför hans tron i himmelen, är egentligen en ganska betydelselös fråga. Alldeles som frågan om de tusen åren skall räknas enligt vår tideräkning eller – som så mycket annat i Uppenbarelseboken – är ett symboliskt tal. Den som lever får se.

Johannes talar här om ”den första uppståndelsen” och ställer den i motsats till ”den andra döden”. Tydligen menar han att det finns en andra uppståndelse, den som gäller hela mänskligheten, medan det bara är ett litet antal martyrer och bekännare som får del i den första uppståndelsen. Även hos Paulus finner vi tanken att de döda skall göras levande i en bestämd ordning: först Kristus, sen vid hans tillkommelse de som tillhör honom, och först därefter skall slutet komma (1 Kor 15:23). Också Jesus talar ju om hur det blir när han kommer: den ene tas upp, den andre lämnas kvar. Men här som annars är det omöjligt för oss att upprätta en åtgärdskalender för den yttersta tiden. Den saken har Gud förbehållit sig. När Jesus talar om dessa saker, har han alltid en och samma maning till oss: Håll er beredda. Ni vet inte vilken dag det sker.

Den sista striden (Upp 20:7–10)

Översättning

    Men när de tusen åren gått till ända, skall Satan komma lös ur sitt fängelse och draga ut för att förvilla folken längst bort i världen, Gog och Magog, och båda upp dem till strid, tallösa som havets sand.

Och de drog upp över jordens hela vidd och slog en ring kring de heligas läger och den älskade staden. Men det föll eld från himmelen och förtärde dem. Och djävulen som förledde dem blev kastad i sjön som brinner av eld och svavel, dit också vilddjuret och den falske profeten hade kastats. Där kommer de att plågas dag och natt i evigheternas evigheter.

Kommentar

Gog och Magog är namn som hämtats från profeten Hesekiel (kap 38 och 39). Där är Gog en furste och Magog ett land. Ingendera har kunnat identifieras med någon människa eller något rike som fanns på den tiden. Här hos Johannes är det tydligt att vi har framför oss en profetia som rör den okända framtiden. Gog och Magog har blivit namn på de jordiska makter- stater, statschefer, ideologier- som blir Satans sista resurser i kampen mot Gud. På samma sätt har Israel och Jerusalem blivit symboler för Gudsriket på jorden. ”Den älskade staden”, Herrens stad, har blivit Guds kyrka. Och kyrkan är alltjämt Guds folk som är på vandring mot ett Kanaan, dit man ännu inte hunnit. Därför talas det om de heligas ”läger”, alldeles som under ökenvandringen. Nu är det fråga om den sista lägerplatsen, strax innan man är framme vid målet.

Detta är den sista striden. Somliga har menat att det bara är en ny aspekt på den stora slutuppgörelsen, den som förut kallats striden vid Harmageddon (16:16, jmf 19:19f), men det ser knappast ut som om Johannes tänkt sig saken så. I varje fall är nu Satan slutgiltigt besegrad. Dö kan han tydligen inte, sen han en gång fått sin del av Guds liv, det som är evigt. Men han kastas i eldsjön, den plats där det onda för alltid är isolerat. Han är inte längre Mörkrets furste, inte ondskans herre utan dess offer.

Den stora domen (Upp 20:11–15)

Översättning

    Så fick jag se en stor vit tron och honom som satt på den. Inför hans ansikte flydde jord och himmel och någon plats fanns inte mer för dem. Och jag såg de döda, både stora och små, som stod inför tronen. Böcker slogs upp, också en särskild bok som heter Livets bok, och de döda fick sin dom enligt det som stod skrivet i böckerna, efter sina gärningar. Havet gav igen de döda som fanns där, och döden och dödsriket gav igen de döda som fanns hos dem, och var och en blev dömd efter sina gärningar. Döden och dödsriket kastades i eldsjön. Detta — eldsjön — är den andra döden. Om någon inte stod skriven i Livets bok, blev han kastad i eldsjön.

Kommentar

Så kommer slutscenen. Världshistoriens drama är till ända. Johannes ser ”en stor vit tron och honom som satt på den”. Förut har de orden alltid betytt Guds egen tron, men här menar nog Johannes att han ser det som Jesus talat om i skildringen av Människosonens stora dom över folken, då han skall ”sätta sig på sin härlighets tron”. Att vi alla skall ”träda fram inför Kristi domstol” (2 Kor 5:10), visste alla kristna. Men också Paulus kunde någon gång säga att vi alla skall ”träda fram inför Guds domstol” (Rom 14:10). Det är Guds dom som fälls. Och det är Guds överväldigande makt som uppenbaras här inför Johannes ögon. Vem kan bestå inför Guds åsyn? Himmel och jord flyr undan. De viker bort och försvinner som en dimma, upplösta för alltid. I den värld som nu kommer finns ingen plats för dem. De har kallats fram ur intet och vänder tillbaka dit.

Vad som blir kvar är människorna, de jordevarelser som fick ”evigheten lagd i sina hjärtan” (Pred 3:11). De tycktes vara borta drunknade i havet, förmultnade i jorden, uppslukade av döden och dödsriket. Men nu står de här och skall svara för vad de gjort av det liv som Gud gav dem. Johannes ser hur böcker slås upp- eller kanske snarare rullas upp, eftersom han troligen talar om bokrullar. De böckerna är tecknet på Guds omutligt exakta, outplånligt bevarade kunskap, hans allvetenhet, också om varje enskilt människoliv, för varje sekund som det varat. Domen är alltså redan klar. Det är inte tal om några förhör, lika litet här som i Jesu skildring av Människosonens stora dom. Envar blir dömd efter sina gärningar, vilket – enligt allt vad Nya Testamentet säger oss- betyder hur vi handlade när Gud sökte oss och vi fick möta erbjudandet om hans frälsning. Allt det andra vittnar om denna vår innersta inställning. Och nu visar det sig, att det fanns ”en annan bok”, förd på ett annat vis. Det är ”Livets bok”, den som också kan kallas ”det slaktade Lammets bok” (13:8). Där står namnen på alla dem som tog emot vad Gud ville skänka åt alla, men så många visade ifrån sig: den fullkomliga förlåtelsen genom delaktigheten i Kristi stora försoningsoffer. Det är detta som till slut blir avgörande. ”För dem som är i Kristus Jesus finns ingen fördömelse” (Rom 8:1).

Döden och dödsriket visar sig nu också höra till Guds fiender. På något sätt hänger de samman med Satans uppror. De är plågare som kommer under samma dom som Satan själv. Det är samma tanke som vi finner hos Paulus: Den siste av Kristi fiender som tillintetgörs är döden (1 Kor 15:26).


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Uppenbarelseboken - (Kommer när hela är publicerad)

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk