Översättning En av de sju änglar som hållit de sju skålarna, fyllda med de sju sista plågorna, kom nu fram till mig och sade: Kom så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru. Och i anden förde han mig upp på toppen av ett stort berg, och visade mig den heliga staden Jerusalem, som sänktes ned ur himmelen, från Gud, full av Guds härlighet. Ljuset som lyste över den var som den dyrbaraste ädelsten, som kristallklar jaspis. Den hade en skyhög ringmur med tolv portar. Vid portarna stod tolv änglar, och över dem satt inskrifter med namnen på Israels barns tolv stammar. Mot öster vette tre portar, mot norr tre, mot söder tre och mot väster tre. Muren hade tolv fundament, och på dem stod tolv namn, namnen på Lammets tolv apostlar. Han som talade med mig hade en mätstång av guld för att mäta staden med dess portar och dess mur. Staden hade formen av en fyrkant, lika lång som bred. Med stången mätte han upp den till 12.000 stadier. Längden och bredden och höjden var lika. Han mätte också dess mur, som var 144 alnar efter människomått som också är änglars. Muren var uppförd av jaspis och staden var av rent guld, likt klaraste kristall. Fundamenten under stadsmuren var prydda med all slags ädelsten: det första fundamentet var jaspis, det andra safir, det tredje kalcedon, det fjärde smaragd, det femte sardonyx, det sjätte karneol, det sjunde krysolit, det åttonde beryll, det nionde topas, det tionde krysopras, det elfte hyacint, det tolfte ametist. De tolv portarna bestod av tolv pärlor. Var och en var gjord av en enda pärla. Den breda gatan genom staden var av rent guld, genomskinligt som kristall. | Kommentar Åter är det en ängel som tar Johannes med sig. Det kan ha varit densamme som i anden förde honom ut i öknen för att visa honom den stora skökan och straffdomen över henne. Nu förs han i stället upp på ett högt berg för att se skökans motsats, Lammets brud, i all den skönhet hon fått av sin brudgum. Det som ena ögonblicket kallas för en brud, framställs i nästa som en stad. Bådadera är symboler för en verklighet, som vi inte kan skildra utan att använda just de bilderna. I Bibeln ligger de närmare varandra än i vår vardagsvärld. Jerusalem var ju ”dottern Sion”, den som Gud utvalt till sin brud, den trogna staden som ändå blev en sköka (Jes 1:21). De båda bilderna kompletterar varandra. Kyrkan är å ena sidan Kristi brud, som han älskar och vakar över (Ef 5:27). Samtidigt är hon hans tempel, med murar som omsluter och skyddar den älskade. Det är detta som Johannes nu skildrar. Bilden av Guds stad är full av detaljer som finns också hos profeterna i Gamla Testamentet. Men – här som annars – behöver det inte betyda, att Johannes har ”hämtat dem” där. Han har snarare känt igen dem. Han har förstått att detsamma som han nu fick se, det hade redan profeterna skymtat. Men han har något nytt att tillägga. Det nya Jerusalem kommer ned ur himmelen. Det tillhör en annan värld. Därför kan det inte heller beskrivas på ett sätt som blir åskådligt för oss som bara har sett den gamla världen. Redan ”ljuset som lyste över den” är ett mysterium. Johannes använder ett ord som egentligen betyder en ljuskälla eller en himlakropp. Men längre fram säger han att staden varken hade sol eller måne. Den var upplyst av Guds egen härlighet. Och kanske är det något sådant han syftar på här. Johannes letar efter ord för att beskriva detta sällsamma och betagande ljus. Vi har svårt att förstå vad han menar. Någon ”kristallklar jaspis” finns inte på jorden – såvida nu inte ”jaspis” på den tiden betydde något annat än i dag. Johannes ser framför sig en väldig ringmur. Med visionärens intuition uppfattar han att den har tolv portar, som vetter åt de fyra väderstrecken. De bevakas av tolv änglar och bär de tolv stammarnas namn. Också det nya Israel består av tolv stammar. Också i den nya världen vittnar de om vad Gud gjorde för att frälsa den värld som nu är förgången. Stadens uppbyggnad är full av symbolik. Den öppnar sig åt alla håll. ”Människor skall komma från öster och väster, från norr och från söder” och bli bordsgäster vid Lammets bröllop. Portarna står öppna. Det finns frälsning för alla. Men de bevakas av änglar som vet vad som krävs av bröllopsgästerna: att ha gjort sina kläder vita i Lammets blod. Muren har tolv fundament. ”Grundstenar” är nog inte den bästa översättningen. Dessa fundament är ju fullt synliga, ungefär som de förstärkande plintar och strävpelare som på den tiden kunde behövas för att bära upp och stötta en stadsmur. De bär apostlarnas namn. Kyrkan är byggd på apostlarnas grundval. Det säger också Paulus (Ef 2:20). Den grund som lades i den apostoliska tiden är lagd för alltid och kan aldrig ändras. Den består också i det nya Jerusalem. Att Johannes talar om apostlarna på detta sätt brukar anföras som bevis för att han inte själv kan vara en apostel. Det skulle innebära självförhävelse, menar man. Så helt säkert är det nu inte. Apostlarna visste att de inte blivit utvalda därför att de var märkvärdigare än andra. De var Kristi vittnen och representanter, skyldiga att föra vidare vad de lärt av honom. Så skulle de lägga en grund, som inte kunde rubbas. Det var deras plikt att göra klart, hur oföränderlig den var. Med sin gyllene mätstång mäter nu ängeln upp staden. Det är – som när Johannes själv fick mäta templet (11:1) – en symbolisk handling. Detta är Guds stad, grundad av honom, uppmätt åt hans folk. Varje rumsbredd mark är Guds, överskyggad av hans hand. Själva mätningen tycks ske på ett ögonblick fast det rör sig om väldiga mått. Så är det när Gud mäter, han ”som mäter upp havens vatten i sin hand och märker ut himmelens vidd med sina utspända fingrar” (Jes 40:12). Själva måtten är förbryllande. En sådan stad kan vi inte föreställa oss. Den beskrivs ju som en kub, lika stor i alla tre dimensionerna (ungefär 230 mil eller så långt som från Stockholm till Wien). Vi anar att våra vanliga dimensioner har upphört att gälla. Vi får försöka se med andra ögon, ögon som tränats genom förebilderna i det gamla förbundet. I templet var det allra heligaste en sådan kub (1 Kon 6:20). Där var Gud närvarande på jorden. Här i det nya Jerusalem har alla fått gå in i det allra heligaste, i en obruten gemenskap med Gud och med varandra. Det är kanske det första vi skall tänka på, när vi ställs inför denna sällsamma bild. Och därnäst skall vi höra klangen i det heliga tolvtalet. Det går igen i de 12 000 stadierna och de 144 alnarna. Vi har mött det förr: i de 144 000, som tecknades med Guds insegel, 12 000 ur var och en av Israels tolv stammar. Det möter oss i skapelsen i de tolv månaderna, och i frälsningshistorien i de tolv patriarkerna, de tolv stammarna och de tolv apostlarna. Guds arkitektur har sin egen harmoni. Den har ett mönster som skymtar fram i hans verk på jorden likaväl som i det nya Jerusalem. Men försöker vi omsätta dessa siffror i en byggnadsritning på ett papper står vi redlösa. Vad var det som mättes på muren? Höjden eller tjockleken? Vilket vi än räknar med, får vi inte de 144 alnarna (ungefär 66 meter) att passa ihop med stadens dimensioner. Vi skulle gärna ha velat fråga Johannes vad han egentligen menar. Troligen skulle han svara med något ungefär lika svårbegripligt. Sådant fattar ingen av oss förrän vi – som Johannes – har det framför oss och kan se allting ”i anden”, med nya ögon. Johannes försöker beskriva stadens skönhet. Redan fundamenten som den vilar på gnistrar av ädelsten. Vi hörde nyss att vart och ett av dessa fundament bar namnet på en av apostlarna. Och så olika som apostlarna var, så olika är ädelstenarna, till färg och struktur. Gud har en outtömlig rikedom i sin skaparglädje, men allt förenas till en enhet i det nya Jerusalem. Redan på jorden fanns dessa tolv ädelstenar förenade till ett konstverk. Det var i ”domsskölden” (2 Mos 28:17 f) som översteprästen bar på sitt bröst, en konstvävnad med tolv infällda stenar, desamma som i det nya Jerusalems murar (med två avvikelser som kan bero på svårigheten att översätta från hebreiska till grekiska). Var sten bar namnet på en av de tolv stammarna, och översteprästen bar dem på sitt hjärta, när han gick ”in i helgedomen för att bringa dem i åminnelse inför Herrens ansikte beständigt”. Så bar han ”Israels barns dom på sitt hjärta inför Herrens ansikte beständigt”. Anar vi inte symboliken? Stammarna var olika, apostlarna var olika, alla är vi olika, men den store översteprästen bar oss alla vid sitt hjärta när han bar vår dom, och i det nya Jerusalem finns det plats för oss alla. Mellan varje fundament öppnar sig en port. Portarna är alla lika. Det finns inga särskilda ingångar reserverade. Varje port är gjord av en enda jättestor pärla. Om Johannes sett ett tecken också i detta är osäkert. Troligen har han bara sett skönheten, alldeles som i den breda gatan av ett genomskinligt guld som inte förekommer på jorden. När Johannes letar efter motsvarigheter på jorden till all denna skönhet, så går hans tankar till det vackraste i Guds skapelse. Det är samma slags skatter som det stora Babylon och den stora skökan hade roffat åt sig och prålade med. I och för sig var dyrbarheterna alltså inte något ont. De var något som vittnade om Guds härlighet – för den som kunde se det och ta det ur hans hand.
|
