Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Uppenbarelseboken kapitel 22. Övers och komm: Bo Giertz PDF Skriv ut E-post

Uppenbarelseboken kapitel 22

Den nya skapelsen (Upp 22:1–5)

Översättning

    Han visade mig en flod med livets vatten, glittrande som bergkristall. Den flyter fram från Guds och Lammets tron, mitt i den breda gatan. På ömse sidor om floden står livets träd, som ger tolv skördar och bär sin frukt var månad på nytt, och vars löv är en läkedom för folken. Någon fördömelse kommer aldrig mer att finnas. Guds och Lammets tron skall stå där, hans tjänare kommer att hålla gudstjänst till hans ära, de skall se hans ansikte och hans namn skall stå skrivet på deras pannor. Någon natt skall inte finnas mer, och man skall inte mer behöva skenet av en lampa eller solens ljus, utan Herren Gud skall ge dem ljus och de skall regera i evigheternas evigheter.

Kommentar

Han som satt på tronen hade sagt: Se, jag gör allting nytt. I begynnelsen hade han skapat himmel och jord. Nu skapade han på nytt, och Johannes fick se det nya, om också bara glimtvis. Åter var det något som han skymtat redan hos profeterna. De hade talat om den underbara flod som Gud en gång skulle låta välla fram. Varje jude hade många gånger sjungit psalmen om ”den ström vars flöden giva glädje åt Guds stad”, den stad, om vilken det kunde sägas att ”Gud bor därinne” (Psalt 46:5 f). Och nu fick Johannes se den floden, där den flöt fram genom Guds stad, glittrande klar, omgiven av träd. Och träden (eller trädet: båda tolkningarna är möjliga) var samma underbara livets träd som en gång stått mitt i Edens lustgård, det som ingen sett och ingen fått äta av sen syndafallets dag. Nu fanns här åter liv och läkedom. Därför skall det aldrig mera höras någon klagan. Aldrig mera skall Gud behöva uttala en dom över sina barn. De skall se hans ansikte, bära hans namn på sina pannor, fira gudstjänst till hans ära och tjäna honom. Och den tjänsten skall de uppleva som en fullkomlig frihet, en lycklig förmåga att obehindrat göra vad de vill. Att ”tjäna” kan därför också kallas att ”regera”.

Det fasta ordet (Upp 22:6–10)

Översättning

    Han sade till mig: Dessa ord är vissa och sanna. Den Herre, som är profeternas Gud och styr deras andar, han har sänt sin ängel för att visa sina tjänare vad som kommer att ske. Se, jag kommer snart! Salig den som håller fast vid profetians ord i denna bok.

Och det var jag, Johannes, som fick se och höra detta. Och när jag hört och sett, föll jag ned för att tillbedja framför fötterna på ängeln som visat mig detta. Då sade han: Låt bli. Jag är bara en medtjänare till dig och till dina bröder profeterna och till dem som tar vara på orden i denna bok. Gud skall du tillbedja. Och han sade till mig: Försegla inte de profetians ord som står i denna bok, ty tiden är nära.

Kommentar

Skriv! Dessa ord är vissa och sanna.

Så hade han sagt, som satt på tronen, och det upprepar nu ängeln som talar till Johannes. Först att dessa ord är vissa och sanna, och sedan varför de skall skrivas ned och sändas vidare. Budskapet kommer ju från Gud. Det är han som talar genom profeterna. Han är ”profeternas andars Gud” som det ordagrant heter. Det är han som inspirerar dem. Och nu har han talat på samma sätt till Johannes. Vi får höra detsamma, som sades redan i inledningen i första kapitlet. Han har sänt sin ängel för att visa sina tjänare vad som snart skall ske.

Sedan följer en plötslig växling, så att det inte längre är ängeln som talar, utan Kristus själv. Det kan ju inte gärna vara någon annan än han som säger: Se, jag kommer snart! Den växlingen var nog helt naturlig för Johannes. Ängeln kom ju från Kristus. Vad han sade var Kristi ord. Kristus talade hela tiden genom honom. Ängeln var bara redskapet. Johannes ville – som en gång förut – tillbedja redskapet, men blev återigen tillrättavisad. Och i det sammanhanget sägs det något mycket viktigt: Johannes och alla de andra profeterna och var och en som troget bär fram detta budskap, är ett redskap av samma slag. Dessa ord är vissa och sanna, vem som än uttalar dem. Det är fråga om ett ord som blivit nedskrivet för att bevaras och föras vidare. Därför hade Johannes fått befallningen: Skriv! och därför får han nu befallning att inte gömma undan vad han skrivit. Daniel hade en gång fått befallning att gömma den syn han sett, eftersom den syftade på en avlägsen framtid (Dan 8:26). Men detta som Johannes hade fått se och höra, det var ett budskap också till samtiden, liksom till var och en som skulle läsa denna bok.

Begynnelsen och änden (Upp 22:11–13)

Översättning

    Den som gör orätt får göra det, ännu en liten tid. Den som älskar smutsen får smutsa ner sig, ännu en liten tid. Den rättfärdige får öva sin rättfärdighet och den helige får helga sig, ännu en liten tid. Se, jag kommer snart, och min lön har jag med mig för att vedergälla var och en efter hans gärningar. Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden.

Kommentar

Det är gjort. Jag är A och O.

Det var den femte punkten i det som blev sagt från tronen. Det temat tas nu upp på nytt, fast tolkningen delvis är osäker. En del är fullt klart. Orden om A och O, begynnelsen och änden, återvänder ordagrant. Tillägget ”den förste och den siste” säger i sak detsamma. Här är det Kristus som talar. Han är den som omsluter tid och evighet. Han är ”född av Fadern före all tid”, som det heter i trosbekännelsen. Han är evigheternas konung, slutmålet för allt skapat. Allt har blivit skapat genom honom och till honom (Kol 1:16). Det är det verket som nu är slutfört och som orden ”Det är gjort” syftar på. Både skapelsen och frälsningen har nått sitt mål. På korset kunde Jesus säga ”Det är fullbordat”. Den första milstolpen var nådd. Nu står vi vid den sista. Det betyder att ingenting mera kan göras, när det gäller frälsningen. Alla har hamnat där de hörde hemma. Det är. möjligt att det är detta, som åsyftas med orden att var och en får fortsätta med det han gjort, ont eller gott. Det hör med till den nya skapelseakten att var och en får den gestalt som tillkommer honom. Själva verbformerna (aoristus imperativ) är desamma som i skapelseberättelsen i Första Mosebok. Det som här översatts ”ännu en liten tid” kan också återges ”alltjämt”, för all framtid.

Men i dessa ord kan också ligga en annan betydelse. Scenen håller åter på att förändras. Johannes har stått på gränsen till en ny värld och fått se in i den nya tidsåldern, den som kommer efter den nya skapelsen. Men nu riktas blicken återigen mot den värld där vi lever. Johannes påminns om att han skall vända tillbaka. Han får ett budskap med sig. Det började redan med befallningen att inte försegla profetians ord eftersom tiden var nära. Ännu varar alltså tiden – men den är kort! Och det skall de alla veta – både de som lever i utsvävningar och de som helgar sig. Orden kan alltså fattas så som de har översatts här.

Löftet står fast (Upp 22:14)

Översättning

    Saliga de som tvår sina kläder. De skall få rätt att äta av livets träd och gå in genom portarna till staden.

Kommentar

Alla sändebreven slutade med ett löfte till den som trodde och förblev trogen. Samma löfte upprepades av honom som satt på tronen (21:7). Här återvänder det ännu en gång, som en bekräftelse av det allra väsentligaste. Vad det gäller är att få sina kläder tvådda i Lammets blod. Det gäller frälsningen genom tron på honom som dött för oss. Detta är det enda villkoret för att få komma in i staden. Men det villkoret är oeftergivligt. Det finns utsagt också i ”lilla Bibeln” (Joh 3:16). Gud utgav sin Son för att var och en som tror på honom icke skall förgås utan ha evigt liv. Det är just vad Johannes säger här: Han skall få rätt att äta av livets träd – den rätt som gick förlorad vid syndafallet, då människorna drevs bort från livsträdet och portarna stängdes (1 Mos 3:22 f).

Domen står också fast (Upp 22:15)

Översättning

    Men utestängda är hundarna och trollkarlarna, de otuktiga och mördarna och avgudadyrkarna och var och en som älskar lögnen och far med lögn.

Jag, Jesus, har sänt min ängel för att vittna för er om detta i församlingarna. Jag är telningen av Davids ätt, den klara morgonstjärnan.

Kommentar

Det sjunde och sista som sades av honom som satt på tronen innehöll den ofrånkomliga domen över dem som valt det onda. Här upprepas den domen. Första gången började den med ”de fega och otrogna”. Fegheten nämns alltså först bland de synder som drar en människa i fördärvet. Vad som sen följer framstår nog för många kristna som betydligt värre. Men Johannes levde mitt uppe i en sållningstid. När det kostar något att stå fast vid Kristi ord, då visar det sig vilken dödssynd fegheten kan vara.

I stället för de fega, otrogna och skändliga talas här om ”hundarna”. Judarna kunde använda det ordet om hedningarna, och även Jesus gör det i samtalet med den kananeiska kvinnan (Matt 15:26). Paulus använder det om de judar som förvanskade evangeliet (Fil 3:2). Här har det nog ungefär samma betydelse som ”de otrogna”.

Bland de utestängda nämns i båda fallen lögnarna. Lögn är i Bibeln inte bara ett osant påstående, något som inte stämmer med fakta. Sanningen är nämligen något mer än fakta. Den är en del av Guds väsen. Den är hans goda mening, hans avsikt med skapelsen. Därför kan man ”göra sanningen”. Man kan ”vara av sanningen”. Lögnen däremot är en ond makt, som förvrider och förvanskar Guds goda mening med allting. Djävulen är lögnens fader. I grundtexten talas om den som ”gör lögn”, vilket här översatts med ”fara med lögn”, fast det uttrycket inte rymmer lika mycket som grundtextens.

Slutackord (Upp 22:16–17)

Översättning

    Och Anden och bruden säger: Kom! Och du som hör det, säg: Kom! och du som törstar, kom! Den som vill, får taga livets vatten för intet.

Kommentar

Så har Johannes tolkat den sista satsen i denna symfoni, som är uppbyggd kring det heliga sjutalet. Nu ljuder finalen. Den för honom från den nya världens morgon ner i den gamla världens aftonskymning, där förföljelsen ännu är en verklighet och livet stor på spel. Kristus talar nu direkt till de människor, som skall nås av hans budskap genom Johannes. Det skall läsas upp ”för er – i församlingarna”. Men det är Kristi vittnesbörd, som han sänt genom sin ängel. Det kommer från honom som är ”telningen”, den utlovade (Jes 11:1), och den klara morgonstjärnan, som bebådar en ny dag.

Vi är alltså tillbaka i de sju församlingarna. Detta skall läsas upp för dem, det skall höras av dem som ännu står i den svåra kampen. Och svaret från Bruden, Kyrkan, kan inte bli något annat än det som hon lärt av Anden. Det blir ett längtansfullt rop ur brinnande hjärtan: Kom! Var och en som lyssnar, skall instämma i det ropet: Kom, Herre Jesus! Det gäller alla dem som hör det, i alla folk och alla kommande dagar, så länge den gamla världen med sin kamp och vånda finns kvar. Ännu lever vi i nådens tid. Ännu finns livets vatten att hämta för intet. Så länge bruden ännu väntar sin brudgum, står dörrarna öppna till bröllopssalen. Så länge Kyrkan kan säga ”Kom Herre Jesus”, så länge kan hon också säga: Kom du som törstar. Här finns livets vatten. Samma vatten som flyter kristallklart i en bred flod genom det nya Jerusalem, det kan man få dricka redan nu, här på jorden. Det finns i dopkällan, i välsignelsens kalk och i det Ord, som är likt regnet som faller från himmelen och gör jorden fruktsam och bärande.

Låt Ordet stå! (Upp 22:18–19)

Översättning

    Jag betygar för var och en som hör de profetians ord som står i denna bok: Om någon lägger något till dem, skall Gud på honom lägga de plågor som det står skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de profetians ord som står i denna bok, skall Gud ta ifrån honom hans andel i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok.

Kommentar

Budskapet är nu färdigt. Det skall sändas ut i världen. Det skall läsas upp i församlingarna och nå adressater, som Johannes inte kunde veta något om. Nu får det en hälsning med sig på vägen, en varning till alla dem som skall föra det vidare. Ingenting får läggas till och ingenting får tas därifrån. Detta är ju ”Guds ord och vittnesbördet från Jesus Kristus” som det hette redan från början (1:2). Budskapet från Gud får inte behandlas som människoord. Människors ord är tidsbundna. Senare tider kan ändra, stryka och lägga till med hjälp av sitt förnuft och sina ökade kunskaper. Men Kristi ord kan inte ändras. De skall bestå när himmel och jord förgås.

Dessa ord är alltså profetiska. Det som utmärker profetian är att den inte har kommit till genom någon människas vilja utan därigenom att människor drevs av den helige Ande och talade vad som gavs dem från Gud (2 Petr 1:21). Men – som det heter på samma ställe – ingen profetia kan heller utläggas av någon människas egen kraft. Också till den saken behövs Anden. Det profetiska ordet kan inte användas som en telefonkatalog eller en uppslagsbok om Sveriges fåglar. Respekten för Ordet, just sådant det står, innebär också respekt för dess gåtor och hemligheter. Inte heller dem får man ta bort. Och man får inte lägga till egna svar, när Ordet inte svarar på alla våra frågor.

Straffdomen över den som lägger till eller tar bort gäller – som allt annat straff – den som gör det i trots och otro. För våra misstag och felgrepp finns det lyckligtvis alltid förlåtelse, om det mitt i missgreppen finns en hjärtats tro på Jesus. Men misstagen i fråga om Ordet kan bli mera ödesdigra än andra, därför att de så lätt kan påverka vår tro.

När Johannes sände detta budskap från sin landsflykt, kunde han inte ana att hans skrift skulle komma att stå som den sista boken i den Heliga Skrift. Där står den nu, och vi tror att det har skett genom Guds styrelse. Det betyder att maningen att låta Ordet stå som det står – den som Johannes fick från sin Herre Jesus – har kommit att avsluta vår Bibel och står där som en maning för alla tider till alla som får en bibel i sin hand.

Sluthälsningar (Upp 22:20–21)

Översättning

    Han som betygar detta säger: Ja, jag kommer snart.

Amen. Kom, Herre Jesus!

Herrens Jesu nåd vare med er alla.

Kommentar

Så har budskapet gått ut. Det når fram till dem som skulle höra det kanske en församling på mindre Asiens kust, kanske en ensam bibelläsare i vår tid. Nu finns bara tre korta ord att tillägga.

Det första kommer från Herren Kristus: Se, jag kommer snart.

Det andra är församlingens svar. Vi kan nästan höra dem stämma in, de förföljda i Efesus, Smyrna och Filadelfia, med ett ljudligt ”Amen!” så som de var vana att göra vid gudstjänsten. Ett Amen som sen följs av deras bön: Kom, Herre Jesus! Det var den bön som ända sen begynnelsen hade följt evangeliet, alltifrån den första pingsten, genom alla förföljelser, ut längs vägarna där apostlarna drog fram. Även bland grekerna i Korint löd den alltjämt i den form den fått bland judarna i den allra äldsta församlingen: Marana ta! Du vår Herre, kom! (1 Kor 16:22)

Därmed är budskapet framfört. Johannes som fått sända det, påminner oss att det faktiskt blivit sänt som ett brev. Alltså slutar han det med den hälsning, som brukade avsluta ett brev, när en kristen skrev till andra kristna. Han önskar dem att Herrens Jesu nåd skall vara med dem. Om den nåden vittnar också de syner han nu fått se. Ingen önskan och inga ord kunde bättre sammanfatta innehållet i den bok, där de i dag står som de allra sista.


  Copyrightregler:

Bo Giertz är upphovsman till såväl översättning som kommentar,
Nedladdning och utskrift av såväl översättning som kommentar får endast ske för personligt bruk,
All övrig användning av såväl översättning som kommentar måste godkännas av rättsinnehavarna samt
Stiftelsen bibelskolan.com åtar sig att förmedla eventuella förfrågningar om vidare användning av översättning och/eller kommentar till rättsinnehavarna.

 

REGISTER:

Nya Testamentet

Uppenbarelseboken - (Kommer när hela är publicerad)

 
< Föregående

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk