Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Tjugotredje söndagen efter trefaldighet. Årg 2 - Kan man förlåta vad som helst? PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Josefine C Sävenstrand   
2007-11-06
Den 23 söndagen i trefaldighet är rubriken förlåtelse utan gräns. Evangelietexten i Matt 18 handlar om Guds vilja att förlåta oss och om hur vi är kallade att förlåta varandra som han förlåter oss. Men frågan är: kan man som människa förlåta vad som helst?

Kan man förlåta vad som helst?

Petrus kom fram till Jesus och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig.? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju.” Det måste vara hemskt. Att ha gjort någon illa, att komma till insikt och be om förlåtelse. Kanske på sina bara knän. Förlåt mig! Och då få höra: det du gjort kan jag inte förlåta. Det kan aldrig bli bra mellan oss. För vi är liksom bundna till varandra, offer och förövare. Den som är skyldig och den som har makten att förlåta. Ingen av oss är riktigt fri. Det som har hänt definierar i någon mån våra liv. I bibeln är förlåtelsen ett bud. Vi ska förlåta, står det, så som Gud förlåter oss och det står att när Gud förlåter blir den som är bunden fri.                        

Första steget mot friheten för både offer och förövare tänker jag mig är att sätta ord på sin längtan. Säga jag vill bli fri. Jag vill inte vara ett offer för det som varit och det jag inte kan ändra på. Jag vill inte bära skuld och jag vill inte bära det som andra gjort mot mig. Om man vill kan man formulera sin längtan i en bön. Jesus, du som kan, gör mig fri! Sedan får vi samverka med den helande nåden där den finns och där den möter i sammanhang, människor och goda ord. I processen får vi hjälp både att förlåta oss själva och andra. Gradvis blir det sant: det där som hände där och då definierar inte längre den jag är idag. Jag är ny. Kanske är det först då jag är redo. Redo att svara på bönen om förlåtelse och redo att stå ut med en annans val. Någonting har hänt på djupet av mitt liv. Jag är verkligen fri. 

I Bibeln står om klyftan som uppstått mellan världen och Gud. Mellan oss människor och den som gav oss livet. Det är en klyfta som består av svek, av missade mål, av brist på godhet, hänsyn och nåd. En klyfta som består av otro, likgiltighet och hat. En klyfta mellan det som är gott och det som är ont, det som är rätt och det som är fel. Det är en klyfta som är så djup att den bara kan överbryggas av Gud själv, av kärlek och nåd och i Jesus sträcker Gud ut sina händer över klyftan och han säger kom. Jag vill att det skall vara bra mellan oss. Jag vill att ni skall vara där jag är och ha det jag har. I våra liv blir vi emellanåt plågsamt medvetna om klyftan. Om vår begränsning och om hur bundna vi är av det som är ont.

När det sker ska vi vända blicken mot korset, mot Guds utsträckta händer och det som är tecknet på Guds kärlek och vi skall veta vad det betyder. Nåd och åter nåd. Han säger kom. Här gör jag det bra mellan oss. Här blir du förlåten. Här blir du fri. När man tagit emot frihetens gåva blir man kanske mer benägen att ge den vidare till andra. Åtminstone borde det vara så. 

Så kan man förlåta vad som helst? Ja, om Gud får befria först.

  
Senast uppdaterad ( 2011-01-03 )
 
< Föregående

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk