Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Gud väntar aktivt - Tredje sönd e tref - Årg 3 PDF Skriv ut E-post

Gud väntar aktivt

I söndagens evangelietext möter vi en förälder, en pappa, och hans två söner i liknelsen om den förlorade sonen. Det finns de som tycker att denna liknelse är svår då Fadern i bibeltexten, som är en bild av Gud, verkar visa att Gud är passivt väntande och att han inte aktivt söker efter sin son som går bort. Då får vi påminna oss om att Jesus i Lukasevangeliet 15 berättar tre liknelser. Förutom den om den förlorade sonen står så berättar Jesus två andra liknelser som hänger ihop – liknelsen om det förlorade fåret och liknelsen om det förlorade myntet. Och i dessa liknelser är Gud inte passiv, utan han är i högsta grad aktivt sökande. Gud beskrivs som en herde som söker det förlorade fåret – och finner det. Gud beskrivs som en kvinna som vänder upp och ner på huset när hon söker ett förlorat silvermynt – och finner det. I bägge dessa liknelser blir det fest och glädje när det förlorade är återfunnet, precis som det blir när den förlorade sonen återvände hem. I Jesus finner vi det yttersta uttrycket för den aktivt sökande Guden, den som söker det förlorade för att återfinna det. Gud är den som aktivt söker, men har är också den som aktivt väntar på oss, han spanade ju efter sonen och såg honom på långt håll.  Den Gud vi tror på söker och väntar på oss idag.

 

När Jesus berättar liknelsen om den förlorade sonen så fick han nog många reaktioner.

 

Den yngre sonen gör något klandervärt. Han ville ha ut sitt arv i förskott, bryter med sin familj och flyttar till ett land i ett liv i utsvävningar och nöjen. Liknelsen väcker nog känslor – då den yngste sonen vanärade sin pappa och i princip önskade livet ur honom.

 

Efter en tid tar pengarna tar slut – vännerna sviker – han är ensam, svälter. Situationen är så illa att han måste ta tjänst som svinaherde – ett skamfyllt jobb för en jude då grisar var orena djur (3 Mos 11). Han har nått den absoluta botten, lägre ansedd än grisarna – han fick inte ens äta sig mätt av deras mat. Där kommer han till besinning och inser att han syndat mot sin fader – och mot Gud. Han dröjde länge innan han erkände detta för sig själv? Varför? Var det stolthet, skam och skuld? Hur lätt är det inte att både stolthet och skam gör att också vi gömmer oss för Gud, oss själva och vår medmänniska. Men nyckeln till befrielse hos den yngre sonen låg i att han såg sin situation, svalde stoltheten, och vände om för att be sin fader om förlåtelse för att han syndat mot honom och Gud. Ibland måste man nå botten för att komma till denna insikt. Samma sak kan även gälla dig och mig.  

 

När sonen närmar sig hemmet så ser fadern honom redan på långt håll. Då gör fadern något som var ovärdigt för ett familjeöverhuvud – han springer sin son till mötes och omfamnar honom. För sonen är det en oväntad reaktion, men fadern återupprättar honom och klär av honom förnedringen och klär honom istället med fadershusets härlighet – den finaste klädnaden och en ring på fingret. Glädjen blir enorm och man ställer till med stor fest, den son som var förlorad var nu återfunnen och hemma igen.

Detta sker också med oss när vi vänder oss till Gud vår himmelske Fader. Paulus skriver att Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:26-28). Genom dopet tron har Gud iklätt oss fadershusets härlighet – Jesus Kristus och hans rättfärdighet.

 

De som är föräldrar kan säkert identifiera sig med fadern i liknelsen. Den oro och smärta han måste känt när hans yngste son bröt med familjen. Ibland kan man som förälder vara tvungen att fatta beslutet att släppa kontrollen över sina barn, även om man ser att de val de gör i livet inte är bra för dem. Skulle man som förälder i det läget lägga sig i så skulle man troligtvis riskera att göra mer skada än nytta. Kärleken tvingar inte, men den väntar. Gud gör samma sak med oss – han har skapat oss med förmåga att göra ont eller gott – att antingen vända oss mot Gud eller från honom – att ta emot Guds kärlek eller förkasta den. Men genom Jesus Kristus är Gud aktiv när han söker oss – och han är aktiv när han väntar på att vi ska vända om till honom, och när vi närmar oss honom så springer han oss till mötes för att upprätta oss och ge oss nytt liv.                                                                                                                                       

Mikael Nilsson, kyrkoherde

Traryd-Hinneryds pastorat

 
Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk