Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Ett litet kapell i Syrakusa 3:e sönd efter trettondagen Årg 1 PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jenny Berggren   


 

Det var en sällsam stund i det lilla kapellet i Syrakusa.

En man som jag följt på avstånd i ett par dagar hade tagit på sig sina prästkläder och höll en predikan. Nunnorna nickade och han beskrev någonting alldeles grundläggande och underbart. Problemet var bara att jag bara hade hört italienska talas i två dagar, och i vanliga fall behöver jag mist en vecka för att väcka något av mina gamla språk jag lärt mig i skolan till liv. Med spetsade öron satt jag och lyssnade på prästens predikan. Den röda sammetsklädda stolen knarrade under mig och det ekade i det lilla rummets vita, höga, kala väggar.

 

Jag hade hamnat på Sicilen efter en TV inspelning och efteråt passade jag på att bo på ett kloster i den gamla stensatta, vackra staden. Mitt lilla rum vätte ut mot det stora havet. Jag var ensam och gick i gränderna hela dagarna, bad och tänkte att ibland måste världen bytas ut för att sluta snurra. En tredagarsvistelse på annan ort och i ensamhet är dyrköpt för en småbarnsmamma. Jag sökte Gud och hans röst. Och min egen.

På Syrakusas gator vaktade maffia och gamla goda vänskaper omvartannat. Själsligt var det som att bada i en varm sommarsjö där vissa delar man simmar genom plötsligt blir kalla.

Så var gatorna i Syrakusa; vissa kalla - andra vänskapligt varma.

Klostret var ett hotell, en restaurang och ett spa i ett.

Allt var lite italienskt nedgånget , men rent och prydligt. I foajén fanns en liten korridor med tre dörrar – bagagerum till vänster och två dörrar rätt fram. På ankomstkvällen sökte jag efter toaletten och gick först fel och öppnade en dörr till ett mörkt rum som jag inte gick in i. Toaletten var dörren bredvid. Dagen efter, när solen sken igen, steg jag in igenom den andra dörren och döm om min förvåning!

Hotellet hade många överraskningar men detta var den största: Framför mig silade ett blekt guldaktigt solljus in genom de runda kupolfönstren höst upp i en jättelik kyrksal. Det var som att kliva in i en ny uppfattning. Jag var helt förstummad.

 

På vistelsen åt jag mina luncher i restaurangen och visste snart vem som var pater i Klostret eftersom han åt i samma matsal som jag. Han såg ut som en krass, aningen trött gammal man från en Fellinifilm.

 

Men så satt jag alltså nu här i Kapellet vid den andra dagens slut, efter att först ha passerat  igenom den stora, vackra tomma kyrkan som fanns bakom dörren. Varför var jag här? Prästens ord på mitt anteckningsblock nedtecknades i hast, ömsom på italienska och ömsom på svenska. Han talade prästerligt sakta om att det var som en reflektion, en spegel, och genom den kunde allt annat gott ske och mycket mer än om man inte hade den. Jag förstod inte just ordet, men tänkte att det brukar ge sig, jag brukar förstå av sammanhanget efter ett tag.

Han talade om den frid det gav, och gåvan den är och om den utgivande kärleken, om att vi måste visa den för att andra skall se den. Han talade länge om det bästa som fanns och om hoppet när vi dör. Det riktigt brann av ömhet, kärlek och förståelse i det lilla kapellet genom det han sa, likt som om en härlig vind hade rusat in i det varma rummet. De församlade tog emot hans ord, Guds ord. Jag hade bara ett problem: mina anteckningar var som en fylld mindmapp av vackra, helande saker med ett enda ord i mitten som skulle knyta ihop allt, men jag kunde för mitt liv inte förstå och översätta vad ordet betydde.

 

Efteråt, med medelhavets fuktiga vind insusandes genom mitt hotellrumsfönster och blicken fäst vid mina anteckningar, bad jag en bön att jag skulle få veta vad ordet betydde. Ordet på mitt anteckningsblock var fede, och fede betyder tro.

Varför hade jag inte kunnat räkna ut det? Var det något jag saknade?

 

Dagen efter satte jag mig längst ned i den tomma, stora kyrksalen och tänkte på

den oansenliga dörren som ledde in till detta mysterium av tyst skönhet, den som rymde en dold kyrksal. Jag bad att Gud skulle ge mig tro.

Att få växa vidare från där jag stod i livet. Att de bitar av Gudslivet som blivit till stängda oansenliga dörrar skulle innehålla massor av kyrksalar.

Fede: att tro är en gåva. 

 
Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk