Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk
Istället bubblar en glädjepsalm. Påskdagen markusserien PDF Skriv ut E-post
Skrivet av Jenny Berggren   

  

 

Jag får Corona. Vännen får Corona.

Döden står helt plötsligt som spön i backen medan vårens krokusar lyser emot oss i aprils tidiga ljus.

 

Min blick går till Gud som till slut övervinner min tröga själ. Jag böjer mig fällknivslikt vid altaret hemma och börjar be: ”Ske din vilja och om din vilja är att jag inte klarar det här – Låt mig höra din röst, tala till mig så skall jag göra det du vill, för jag vill lyda dig”.

- Och som ett slag! en gammal körlåt börjar klinga i mig: Anders Nybergs ”Himmelen inom”. Han använder en gammal Gregoriansk hymn för att tonsätta mötet mellan Den Uppståndne och Maria i trädgårdsgraven. Genialiskt. ”Kristus är sannerligen uppstånden.”

Istället för ångest bubblar alltså en Gregoriansk glädjepsalm djupt inom mig.

 

Har jag tre dagar kvar i livet?

Kommer mina tre lunginflammationer bakåt göra mig extra känslig?

Nu är det inte så spännande för er att läsa hur det gick i och med att denna text blir ett facit, men jag hade ett annat facit för några veckor sedan och det är om det jag vill berätta här.

 

Jag blir sjukare, blir hemma och familjerna informeras.

Gud följer mig tätare än någon levande själ.

Jag fladdrar, som alltid, likt den vingliga människosjäl jag nu en gång fötts till. Gud står kvar. Hymnen blir mitt ljus i mörkret; fördärvets grop, den djupa dyn av andetag, låg syresättning och lotto på natten; kommer jag vakna och ha svårt att andas? Är detta en av mina sista nätter med min älskade familj välsignat omgivande mig? Kommer jag kunna ringa 112 om jag inte ens kan vakna för att syresättningen är för dålig?

När oron ökar märker jag tydligt:

Sången stiger som om Gud höjde regeln på en av mina konserter; den blir starkare och börjar strax utveckla vackra kristaller av erfarenhet mitt i djupet av stum ledsenhet för att kanske behöva lämna livet.

 

Det står mer saker på min själs agenda - ett evigt liv - och jag faller in och sjunger med i det som mitt hjärta hör. Jag kommer ihåg hur jag som ung spårvagnsburen tjej tyckte att hymnens taktart var lika logisk som vagnens krängande. Anders Nyberg har dessutom skrivit in ett musikaliskt möte mitt i hymnen: Maria möter sin Mästare vid graven; han ropar hennes namn och hon hans. Deras dialog är lika självklar som kort. Maria uppstår alltså också när hennes när Mästaren säger hennes namn, hon får liv av honom som nyss har övervunnit döden.

Nu är det kanske dags att mitt namn blir kallat, jag som skall uppstå. Jag skulle ju inte bli sjuk sa alla.


Sången från ungdomstiden ekar kvar och byter karaktär allt eftersom mitt liv mognar. Nu vet jag vad ett till exempel bröllop innebär, oändliga dag!

 

Bland hushållsbestyr på sjuksparlåga hostar jag så att jag befarar att revbenen snart skall knäckas, allt gör ont, men ur mitt inre bubblar ändå den sällsamma glädjesången: ”Kristus är sannerligen uppstånden”.

 

Jag är, tillsammans med alla i kyrkan som tror, Kristi brud. Lite tidstypiskt har just denna beteckning blivit bortrövad till en extrem vrångbild. Men sanningen är att det är Guds församling som liknas vid bruden och Gud är brudgummen, så långt borde vi alla vara med. Äktenskap mellan dem innebär att de är förbundna med varandra.

 

Jag tittar på olika förbund. Kan det första förbundet som slöts på Mose tid lära oss något om hur det skall bli idag på påskdagen och i himmelen? Då, efter flykten från Egypten, var de många hundra tusen människor i öknen som dagligen förlitade sig på Gud för att få mat och vatten. Deras ledare Mose, Aron och 70 utvalda präster gick upp på Guds berg Sinai och där åt och drack de tillsammans med Gud för att bekräfta förbundet. De berättar att golvet var som safirer. Vilken måltid det måste ha varit!

Framför oss står den uppståndne Jesus idag med ett festkoncept som är helt ojämförbart med allt annat. Kan vi ha fest med Gud fastän vi har krämpor, ensamhet, rädslor för döden, restriktioner och tomhetens ok fyllt med ekonomiska bekymmer?

Ja, och den festen är vi kallade till.

Gå som Maria till graven och hör hur Gud ropar ditt namn.

 

 

I Skärtorsdagens gammaltestamentliga text läser vi om det första förbundet, testamentet. Där hälsar Mose att de skall förbereda sig för ”i övermorgon”, för då skall Gud själv stiga ned på Sinai berg i hela folkets åsyn. Jämför att

Jesus sagt att han skulle vara död i tre dagar, sen skulle de alltså ses igen ”i övermorgon”.

 

Med Den Helige Ande verkandes här och nu torde väl det klargöra både tid och plats för oss – för mig.

 

Fram till dagen på Sinai berg hade Gud talat med sitt folk genom Mose, men nu skulle de äntligen ses! Tänk om man kunde läsa evangeliet enligt Gud om denna dag! Hur han äntligen skall visa sig för sitt älskade människosläkte! De har ju inte sett honom sedan syndafallet. Och så mycket som Gud älskar, lika mycket längtar han efter oss.

 

I texterna kring andra Moseboken berättas hur folket upprepade gånger säger till Gud: ”Allt vad Herren har sagt skall vi göra” - det vill säga ett bekräftande, ett brudens ”I do” i amerikanska filmer. På vårt ”Ja” agerar Gud, och går ett steg närmare människan: Han visade sig alltså för dem, och eftersom han är så helig smälte berget han stod på vilket förfärade folket när de förstod hans helighet. De hade ändå sett den molnstod och eldstod som gick för dem i Öknen, så de hade övat på helighetsuppenbarelser.


Gud ger dem stället ett annat sätt att vara tillsammans i gemenskapsoffret och i och med lagen eller glädjeförhållningarna

(Ja, så man kan översätta ordet lagen och tio Guds bud om man talar hebreiska och har otroligt många ord för Tack! Jämför eskimåernas tretton ord för snö...)

 

När han ger dem lagen på stentavlorna svarar de tillbaka: ”Tala till oss så skall vi lyda”. Folket säger helt enkelt ”Ja”!

 

Vad säger jag?

 

Gud vill göra det lätt för oss att leva i världen men inte av den. Han vill att vi skall känna igen oss i himmelen och i den boning som finns beredd där för oss, för mig. Och han vill också att vi även skall känna igen oss i den gammaltestamentliga texten:

Mellan det första och andra förbundet finns ett samspel. När Mose och Gud kikar närmare på hur lagen skall utformas mer i detalj kommer detta fram:

De har en idé om hur man skall betala för en förstörd egendom. Nu är ju slaveri aningen långt från vår tankevärld, men ändå värt att titta närmare på:

Man skall böta 30 siklar silver för en träl som blivit ihjälstångad av en oxe, och oxen skall dö. Alltså: den tjänare som dör på grund av att ett ondskans horn har borrat sig in i deras kropp skall ersättas med 30 silverpenningar, just den summa Judas fick för Jesus, som också blev genomborrad. Och den som dödat (oxen, en kastrerad tjur) och orsakat det onda skall dö. Det vill också säga att när Jesus dör på korset blir döden dödsdömd.

 

Gemenskapsoffret: Då kastades hälften av offerblodet från två tjurar (felfria – inte kastrerade) på altaret (symbol för Guds närvaro) och resten på de tolv stenpelare som skulle föreställa Guds utvalda folk. De var ju så många och indelade på Israels tolv stammar var det så  samhörighet mellan Gud och enskild människa manifesterades.

 

Nu stänker ingen blod på mig, och jag har 38.2 i feber. Jag hade gärna varit med om en överjordisk Gudsmanifestation för att slippa vara sjuk. Slippa se mina barns ängsliga ögon då de oförmögna att hjälpa mig dröjer sig kvar i dörröppningen till mitt rum om natten då mina hostattacker väcker dem.

 

Men inom mig klingar sången, och jag vänder mitt ansikte från sjukdomens tvivel och faror, och går som om jag vore vidrörd dit klangen leder mig in till Guds ljus och hoppet att vad som än händer så fortsätter livet.

Möter jag min brudgum snart?

Han som tvättar mina fötter och ger mig evigt liv och samhörighet med honom. Djupt inom mig är jag inte rädd längre. Det bara går inte. Döden och rädslan har mist sin udd. Jag jublar och hostar och mår pyton samtidigt. Detta är mitt facit: Vi är skapade till att älska. Gud är kärlek och när den kärleken får fylla oss rinner den över till vår nästa och tillbaka till Gud. Sen får vi alla ses och fira Lammets måltid i himmelen. Himmelriket är mitt ibland oss. Telefonen ringer.

 

 

Vännen har fått covid. Vet han om dig Gud? Vet han om att han strax kan få vara med dig i din himmel och inte behöver vara rädd? Eller att han kan få samma närhet genom att tro på dig här i livet?

Min bön för honom följer mig dag efter dag och blir till slut till en uppenbarelse: en speciell bön med förtecknet ”genom hans sår bliva vi helade”. Och Kristus skickar tro till vännen och familjen runt om honom. Än en gång ber jag Jesus att ta straffet på sig och byta plats med döden vid respiratorns susande ljud. Och Gud svarar genom att ge liv åt en tro som var död, en insikt som nyss inte fanns.

 

En dag till i osäkerhetens väntan.

Jag sjunger fortfarande sången och hostan avtar sakta. Nya förbundet är här och verkar i oss. Jag ber fortfarande för min vän, han är mycket sjuk. Och du som läser: Be du med! Vi verkar i Jesus och Jesus verkar i oss, sammanlänkade genom Guds nåd på Korset. Jesus tog allt bröd när han delade det vid det första nattvardsbordet, något som inte skulle göras förrän en hel måltid äntligen skulle ätas igen. Man bröt alltid brödet och la undan lite under den judiska påskmåltiden, men det gjorde alltså inte Jesus denna Getsemanebådande kväll: han tog hela.

Den fullkomliga måltiden är alltså i med Jesu offer här. Eller som han sa: Det är fullbordat.

 

Jag vill gå på festen. Den som är nu i Påskens glädje 2021 och den som kommer i Himmelen en dag.

Här nu - och där då - vill jag prata med Gud, tacka, ta emot, bli helad, älska tillbaka, upprättas. Han hjälper oss med att göra oss fina. Han tvättar oss rena med Lammets blod så att vi blir vita som snö, han klär oss i rättfärdighetens mantel. Vi får gå in till bröllopsmåltiden genom att blunda och be om Den Helige Ande. Och golvet skall vara som av safirer, för det sa de 70 prästerna om kalaset på Sinai berg. Om golvet är safirer vad är då inte väggarna? Och hur underbar inte maten? De 70 och vi skådar Gud och äter och dricker tillsammans med honom. 

 

Och Jesus förbereder ett bord för oss: Samma händer som skapade allting håller nu genomborrade tillbaka Evas äppelbärande hand. Han lyfter upp en dödens kalk, tömmer den i botten och erbjuder oss sig själv som är liv och kärlek och det i överflöd och i evighet. Vad svarar vi? Allt vad Herren sagt vill vi göra. I do.

Och glädjeförhållningen är fullständig.

 

Vi är kallade till fest och kalaset börjar nu.

 

Partymix:

Lyft upp din blick och se

https://www.youtube.com/watch?v=QTlkwG1Jl44

Kristus är sannerligen uppstånden (läres bäst på spårvagn)

https://www.youtube.com/watch?v=ajlLRXQmrs0

 

 
Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk