Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
MOTGÅNGENS MENING Kapitel 1 - Det är en fiende som har varit framme PDF Skriv ut E-post


Utan motgångar kan ingen av oss vandra genom livet. Nog har vi en känsla av att somliga blir hårdare prövade än andra, men vi kan aldrig veta säkert. Lidande kan nämligen inte mätas eller jämföras.

Det går alltså inte att säga om en psykisk depression är svårare än en kroppslig smärta. Inte om det är svårare för en mor att mista sitt barn än för ett barn att mista sin mor. Inte om känslan av gudsövergivenhet är värre än mänsklig ensamhet. Vi har bara våra egna erfarenheter att jämföra med — och inte ens dem kan vi lita på, eftersom tiden fördunklar våra minnen.

Det enda vi kan säga säkert är att det som gör ont verkligen är något ont. "Det är en fiende som har varit framme", säger Jesus i liknelsen om ogräset bland vetet (Matt 13:24-30). Det ondas upphovsman är djävulen, och honom skall vi alltid kämpa emot. Visserligen har vi inte makt att avskaffa lidandet, men vi kan genom bön ställa oss på Herrens sida i kampen mot det onda.

 

Kan motgång komma från Gud?

Innan vi tar upp kampen måste vi se till att vi inte strider mot Gud själv. Kan det i något fall vara möjligt att det är Gud som sänder lidande i vår väg? I så fall givetvis i de bästa avsikter, men ändå? Vi kan dra oss till minnes ett bibelord som detta: 

Det är jag som danar ljuset och skapar mörkret, 
jag som ger lyckan och skapar olyckan.

Jes 45: 7

Här verkar det ju som om Herren sände både lycka och olycka med samma varma hand. Det går dessutom att finna fler ställen med liknande innebörd i Gamla testamentet. Hur skall vi förstå detta? En gammal god princip är att Skrift skall med Skrift tolkas. Går vi då vidare till Nya testamentet, så finner vi inte ett enda påstående att Gud skulle sända olyckor och lidanden. Som kontrast till jesajastället ovan kan vi ta följande ord:

Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.

Jakob 1:17

Enligt Jakob är Gud inte "stundomsinnad", som det heter på skånska, alltså inte sådan att han ibland är på gott humör och ibland på dåligt, ibland ger det som är gott och ibland det som är ont. Det sker ingen förändring hos Gud. Han är oföränderligt god. Eller, som aposteln Johannes säger, "Gud är ljus och inget mörker finns i honom" (1 Joh 1:5).

Det är en befrielse att få ta till sig den tanken. Vi slipper alltså att ha med en lynnig Gud att göra. Vi kan alltid lita fullkomligt på honom. Vi kan be "Ske din vilja" utan att behöva känna vårt inre resa sig i protest, för vi vet att Guds vilja alltid är god.

Går vi till evangeliernas berättelser om Jesu liv, finner vi samma oföränderliga godhet. Varje gång Jesus möter människor som är sjuka eller har sorg, är han redo att hela och hjälpa. Det finns inte ett enda undantag. Aldrig någonsin säger han till en människa:

— Det är Guds vilja att du skall prövas, så därför botar jag inte dig.

Detta är vad Nya testamentet lär oss om Guds förhållande till det onda. Men hur kommer vi då till rätta med Jesajas vittnesbörd om Gud som skapar olyckan? När vi nu kan se det i Nya testamentets ljus, ter det sig lite annorlunda. Vad Gud har skapat är det ondas möjlighet. Detta är rentav en förutsättning för att det goda skall vara möjligt. Gud vill inte någons olycka, men han ställer oss i ett val mellan ljus och mörker, lycka och olycka. Därför att mörker och olycka finns, vet vi vad ljus och lycka är. Men om dem som hör Jesus Kristus till heter det:

Ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör inte natten eller mörkret.

           1 Thess 5:5

 

Hur kan Gud tillåta?

Människan har alltid ställt frågor. Vad? Hur? När? Vem? Så kan man fråga av nyfikenhet eller vänligt intresse. Men människans mest desperata och förtvivlade fråga är Varför? Ibland står detta ord ensamt under en dödsannons, nästan som ett skrik.

Även när nöden inte är personligt akut återkommer samma fråga. Hur kan Gud tillåta? brukar det heta. Och så nämner man krig, katastrofer, orättvisor och lidanden. För många är denna eviga fråga det stora hindret för tron på en personlig Gud.

Den som inte vill skylla det onda som händer på Gud kan skylla på ödet. Det som sker, det sker. Ödet ville det. Eller som jag faktiskt en gång hörde en ung mamma säga:

— Det gör inget om mitt barn leker på gatan, för skall det hända något så händer det, och skall det inte hända något så händer det inte i alla fall.

Mot en sådan ödestro står den kristna tron på en personlig Gud. Det som styr våra liv är inte ett blint öde utan en Gud som har omsorg om varje människa. Till hans omsorg hör också att han ger människan ett ansvar och en möjlighet att påverka det som sker, på gott och ont. För många olyckor har människan sig själv att skylla, det kan man nog med någon eftertanke inse. Men det finns också motgångar som tycks drabba oförskyllt. Det är på detta område de verkligt svåra frågorna uppstår.

Motgångar kommer inte från Gud. Att sända dem med vett och vilja skulle strida mot hans väsen, som är kärlek. Däremot kan Gud ibland tillåta att olyckor händer oss. Detta påstående behöver inget bibelord som stöd, det räcker med erfarenheten. Vi ser ju att olyckor faktiskt händer, fastän vi tror att Gud hade makt att förhindra dem: alltså tillåter han det onda att ske.

Och ingen kan påstå att motgången bara drabbar dem som mer än andra förtjänar det. Solen går ju upp över både onda och goda, och det regnar över både rättfärdiga och orättfärdiga (Matt 5:45). Inte en sparv faller till marken utan att vår Fader vet om det Matt 10:29). Han vet om det och låter det ändå ske.

 

Varför?

I Jobs bok kallas djävulen för Åklagaren. De båda första kapitlen i boken berättar om hur Åklagaren formligen ber om Guds tillstånd att sända olyckor över Job för att få honom att tvivla på Gud. Och Gud tillåter olyckorna. Job förlorar både sina barn, sin rikedom och sin hälsa. Varför? Den frågan brottas Job med hela boken igenom, och hans lidande för honom ända till tvivlets yttersta rand. Till sist kommer så svaret: Herren har tillåtit alla dessa prövningar för att Job skulle lära ödmjukhet.

Det svaret räcker en god bit också för oss. Det kan lära oss att se en mening i det svåra som drabbar oss. Skulle vi gå oprövade genom hela livet, så skulle vi nog bli odrägligt självsäkra. Det är genom motgångar vi lär oss mest. Jag har själv lagt märke till att de mest helgonlika människorna vanligen är de mycket hårt prövade.


Ta djävulen på allvar

Av det föregående kan det synas som om olyckor och lidanden utan vidare borde ses som välsignelser från Gud. Men hur rimmar detta med Guds oföränderliga godhet och Jesu envetna kamp mot sjukdom och död? För att få klarhet i detta måste vi hålla fast att motgången inte är sänd av Gud, endast tillåten av honom. De sjukdomar Jesus mötte hos människor var givetvis också tillåtna av Gud. Men när Jesus botade sjuka, var det inte Gud han utmanade utan djävulen. Om en av de sjuka sade han att Satan hade hållit henne bunden i arton år (Luk 13:16), och nu äntligen skulle hon bli fri.

Att Gud tillåter motgången utesluter således inte art han vill befria från den. Hela Jesu liv på jorden kan ses som en enda segerrik kamp mot djävulen. Den onde skall inte få binda människor, utan han skall själv bindas för att människor skall kunna befrias (Matt 12:29). När Gud tillåter det onda, så gör han det så att säga med befrielsen i sikte.

Nu är vi kallade att fortsätta kampen mot det onda på Jesu uttryckliga uppdrag:

Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva.

Matt 10:8

Vi ser det onda runt omkring oss, och vi vet att det är en fiende — inte bara till oss utan till Gud — som har varit framme. Den fienden måste vi bekämpa i Jesu namn. 

 

Ta Gud på allvar

Vad djävulen siktar på är att åstadkomma uppgivenhet hos oss.

— Det går inte, du kan inte, du vågar inte, du har för svag tro, säger han.

Hur vi än svarar på det, så blir det fel. Samtycker vi, så är uppgivenheten genast där. Om vi säger "Det som sker, det sker" eller, lite frommare, "Ske din vilja", det kan vara detsamma. Hur vi än uttrycker saken, så kvarstår det faktum att vi har givit upp. Vi kan inte påverka Gud, vi vågar inte ens försöka.

Men om vi opponerar oss mot djävulens frestelse, blir det inte bättre.

- Jag kan visst! Jag vågar! Min tro kan försätta berg!

Säger vi så, har vi i stället fallit i det andra diket. Den sortens "framgångsteologi" är inte biblisk. Den tar faktiskt inte Gud på allvar. Tvärtom verkar det då som om vi kunde manipulera Gud och göra oss själva till herrar.

För Gud är allting möjligt, också det som är omöjligt för människor. Det måste vi räkna med. Därför är ingen bön lönlös. Gud kan vilja låta hur stora under som helst ske som svar på våra böner. Och likväl är det fortfarande Gud som är Gud. Och bön är ingenting annat än bön.

Vad det gäller är att hålla sig på den smala vägen mitt emellan två diken. Det ena diket är att tro Gud om för litet. Det andra diket är att tro oss själva om för mycket

Fienden vill få oss att misströsta. Gud vill få oss att förtrösta. Och en rätt förtröstan kan utvinna lovsång ur varje ja och välsignelser ur varje nej.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk