Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
MOTGÅNGENS MENING Kapitel 2 - Liten troslära PDF Skriv ut E-post


Det kan gå inflation i ord. Så är det med ordet tro. Det är så vanligt i kristna sammanhang så att vi lätt tappar bort dess betydelse. Man kan säga "Jag tror på Gud" och mena att det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången. Tro blir då ungefär att gissa eller ana. Men när Skriften talar om tro, menar den något annat och mera.

Tro är tillit, inte bara försanthållande. Jag kan hålla för sant att Gud en gång skapade världen utan att det berör mitt vardagsliv det ringaste. Jag kan också stämma in i vartenda ord i trosbekännelsen med hjärna och mun utan att hjärtat är med. Detta är inte tro. Tro är att lita på Gud även om jag inte förstår varför han gör som han gör. Tron ger oss visshet om det vi inte kan se (Hebr 11:1). Det är därför Jesus säger "Saliga de som inte har sett men ändå tror" (Joh 20:29).

Tro kan vara som att kasta sig ut i mörkret och lita på att där finns en famn som tar emot. Jag har inte kunnat se efter i förväg. Jag har inga garantier. Men jag vågar språnget ändå, eftersom jag vet något om Gud.

 

Din tro har hjälpt dig

Det är denna praktiska tro som Jesus så ofta talar om. Han ger inte mycket undervisning om hur tron uppstår, växer och utvecklas hos en människa. Men han kan säga "Var inte rädd, tro bara!" (Mark 5:36).

Bara? Detta säger han till en man vars dotter just har dött. Folk kommer till mannen och talar om att nu är det för sent, nu finns det inget hopp mer. Då är det lättare sagt än gjort: "Tro bara!" Men Jesus vet att just nu, när allt mänskligt hopp är ute, just nu har tron sina allra bästa förutsättningar:

— Våga språnget! Jag lovar att jag tar emot, men veta kan du inte förrän du har hoppat.

Det är därför ingen kan fundera och resonera sig fram till tron. Man kan inte heller lära sig simma på teoretisk väg. Man måste i vattnet. Det är klart att man kan få mer mod av att se andra simma. Det är också bra om andra talar om hur de gör. En demonstration kan vara till hjälp. Men någonstans kommer man ändå till den punkt där man själv måste i vattnet. En eller annan kallsup får man ta. Det tar tid att lära sig, och första gången kommer man inte så långt. Men det finns inget annat sätt.

Predikningar och vittnesbörd behövs alltså. Men ingenting kan ersätta trons praktik.

"Din tro har hjälpt dig", säger Jesus flera gånger till olika människor (Mark 5:34, 10:52, Luk 7:50, 17:19). Vilken tro? Vad har de gjort? Ja, inte har de tagit någon sorts teologisk examen. De har inte ens fått någon utförligare undervisning av Jesus. Till apostlarna, som däremot hade fått ordentlig undervisning, kunde Jesus säga "Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?" (Mark 4:40).

Samtidigt kommer en massa vanliga olärda människor fram till Jesus och får beröm för sin stora tro. Flera av dem har antagligen aldrig sett Jesus förr. Det måste vara fråga om tro vid första ögonkastet. Vad är deras hemlighet?

Först är det deras desperata behov. En blind, en spetälsk, en kvinna med blödningar. De har redan prövat alla andra möjligheter. Jesus är deras enda hopp.

Sedan är det deras beslutsamhet. Kvinnan som tränger sig fram och rör vid hans mantel, den blinde som på sitt sätt tränger sig fram med sina högljudda rop.

Mer är det inte. Jesus pejlar inte deras djupaste själsliv för att finna dolda andliga kvaliteter. När han säger att deras tro har hjälpt dem, betyder det inte att det var tron som åstadkom undret. Vad han menar är att deras tro har hjälpt dem fram till honom som åstadkom undret. De kastade sig i, och vattnet bar. De vågade språnget, och Herren tog emot.

 

Bön i tro

Jesu tydligaste undervisning om tro är denna:

Ni skall tro på Gud. Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så. Därför säger jag er: tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så.

Mark 11:22-24

Ur denna koncentrerade undervisning kan vi dra ut några punkter.

1. Jag skall tro på Gud, inte på mig själv eller på min egen tro.

2. Tron känner inga "rimliga gränser", eftersom inte Gud gör det. Min bön i tro kan förflytta berg, eftersom Gud kan det.

3. Jag skall inte ha några förbehåll när jag ber. Jag behöver inte säga "...om det är din vilja, Gud.", för Gud vet faktiskt själv vad som är hans vilja. Min sak är att tillkännage min vilja, "att det skall bli som jag säger"

4. Jag får göra mig en trosbild av det jag ber om som om jag redan hade det. Jag kan till och med börja tacka innan jag har sett svaret.

Anm Jag har citerat Mark 11:22-24 enligt NT 1981. De flesta äldre handskrifter har emellertid ett annat tempus i v 24: "tro att ni har fått allt det ni ber om." Jfr 1917 års övers: "tron att det är eder givet". På denna, som det förefaller, riktigare översättning bygger jag punkt 4 ovan.

I denna Jesu trosundervisning instämmer apostlarna. Paulus säger att vi skall tala om alla våra önskningar för Gud och tacka honom redan i förväg (Fil 4:6). Johannes vittnar om att den som tror på Guds sons namn får vad han än ber om (1 Joh 5:13-15). Och Jakob påminner om att man skall be i tro utan att tvivla, annars kan man inte vänta sig något av Herren (Jakob 1:5-8).

Jakob ger oss också en konkret tillämpning när det gäller bön för sjuka:

Är någon av er sjuk, skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat, skall han få förlåtelse. Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade.

Jakob 5:14-16

Deras bön i tro — där har vi det igen. Här finns en tydlig anvisning för församlingslivet, och den måste vi ta på allvar. Sjuka finns ibland oss. "De äldste", dvs församlingsledningen, finns. Olja finns. Syndaförlåtelse finns. Bön finns. Men — finns tro?

Vi har lärt oss att tro är att våga språnget. Att be utan förbehåll. Tron uppstår och fördjupas när den praktiseras.

Men tänk om ingenting händer? Har vi satt allt på ett kort så tappar vi ju ansiktet totalt i så fall. Om helandet uteblir kan den sjuka människan dra slutsatsen att det är något fel på hennes tro, och då får hon det bara ännu värre än förut.

Ja, dessa tankar känner jag själv igen. Jag har tänkt dem tusen gånger, men de blir inte bättre för det.

Man kan inte ta ett språng ut mot avgrunden och samtidigt hålla sig fast i en gren med ena handen. Bön i tro är att låta alla förbehåll fara.

Jag kommer alltid att minnas hur det kändes första gången jag smorde en sjuk med olja. Den sjuka hade enligt läkarna femtio procents chans att överleva.

Hon låg medvetslös, men det fanns flera människor omkring henne, så jag kunde inte smussla med oljan. Och inte kunde jag dröja i detta kritiska läge. Jag fick våga språnget — och Herren var där och tog emot. Den sjuka kom tillbaka till livet och blev fullkomligt frisk. Efteråt kan man tänka: hade inte Herren kunnat bota henne ändå, utan min bön? Nog hade han det, men han vill nu en gång handla som svar på bön. Han vill göra oss till sina medarbetare. Det är det som är meningen med att vi finns här på jorden.

Och han vill stärka vår tro. Ingen tackar för en gåva som han aldrig upptäcker. Och ingen vågar i längden gå vidare på en väg kantad med idel misslyckanden. Herren behövde kanske inte min bön den gången — men han önskade den för min skull, för den sjukas skull, för hennes anhörigas skull. I varje helande ligger ju också ett vittnesbörd om Herrens makt och kärlek.

Språnget hade lyckats. Herren hade ingripit och helat. Vilken slutsats skulle jag nu dra av detta? Var jag en helbrägdagörare? Hade jag trons gåva mer än andra?

Går vi tillbaka till texten hos Jakob, så står där inte ett ord om några speciella gåvor. Det han beskriver är en normal församlingstjänst. Jag förstod det så, att det var Herren som helade, inte jag. Det var helandet som var gåvan, inte min förmåga. När Paulus skriver om Andens gåvor, säger han att Anden fördelar sina gåvor på var och en så som han själv vill (1 Kor 12:11). Det betyder att det är församlingen som är gåvomottagaren. I dag kan det bli jag som får vara redskapet, i morgon du.

 

Bön om tro

Men om nu inte tron räcker till? Det var ju i tro man skulle be. Vad gör jag om jag inte kan tro?

Enligt Skriften är tro inte något man kan utan något man får. Inte en prestation utan en gåva:

Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig.

Ef 2:8-9

Paulus nämner också tron bland Andens gåvor i 1 Kor 12:9.

Nu har man ibland velat skilja mellan den saliggörande tron och den undergörande tron och menat att den förra är för alla, medan den senare är en speciell nådegåva för några få. Jag har emellertid svårt att se en artskillnad mellan två olika slags tro. Snarare är det fråga om en gradskillnad, ett växande i tron. Längs hela skalan från "saliggörande" till "undergörande" är och förblir tron en gåva. Inser vi inte detta, hamnar vi lätt i föreställningar om första-klassens-kristna med trons nådegåva och andra-klassens-kristna som "bara" har den saliggörande tron. Men vad Paulus talar om i 1 Kor 12 är inte personliga kvaliteter utan gåvor till församlingen.

Alltså behöver vi aldrig förebrå oss själva för att vi saknar tro. Vad man inte har kan man få. Och skall man få något så måste man be. Här har vi det igen: praktiken är viktigare än teorin. Sitt inte och gräm dig över att din tro är för liten. Gör något åt det: be!

När vi i vår församling skall be för sjuka enligt Jakob 5, förbereder vi oss alltid genom att be om tro. Det står ju att "deras bön i tro skall rädda den sjuke" . Är vi inte säkra på att vi kan be i tro, så får vi be om tro. Vi kommer aldrig så långt på trons väg att vi inte behöver be om mer tro.

Med en bild kan man säga att tron är som tomma händer. Att hålla fram de tomma händerna är vår sak, att fylla dem är Guds sak. Men sanningen är den att vi inte ens klarar vår sak utan hjälp. Fastän vi inte märker det, fylls våra händer hela tiden av sådant som vi håller upp inför Gud. Det kan vara vår duktighet: Jag skall klara av det! Det kan vara vår ödmjukhet: Jag är fattig, syndig människa... Det kan vara får fromhet: Herre, du ser att jag vill höra dig till.

Allt detta är nog bra, men det blir alldeles fel när vi bär fram det som ett slags skäl för att Gud skall höra våra böner. För med honom är det så att han vill höra våra böner av bara nåd. Inga som helst kvalifikationer gäller — de är tvärtom i vägen.

Händerna måste vara tomma. Ju mer vi har i dem, desto mindre av Guds gåvor kan de rymma. Så vår första bön måste vara denna: Gud, töm mina händer så att jag kan ta emot.

Att be om större tro är alltså att be om alltmer fullständigt tömda händer. Denna Guds soptömning kan ta tid, och under tiden får vi be i förhållande till den mottaglighet vi har fått. Ett säkert sätt att bli besviken är att be för stora böner för tidigt. Inte för stora för Gud — för honom är allting möjligt — men för stora för oss. Det är inte bara att ta i med en riktigt stor bön och sedan hoppas att tron ska växa med uppgiften. Få har tillräckligt tömda händer för att be: Låt det från i morgon bli fred i hela världen — men kanske kan vi börja lite enklare: Hjälp mig att bli sams med min granne. Tron är som sagt inte en prestation utan en gåva, men ingenting säger att Gud skulle ge hela gåvan på en gång.

När det gäller tro är det inte bara frågan om ett antingen—eller: antingen har jag tro eller också inte. Det är också frågan om ett mer-och-mer. Alltså ett växande. "Ge oss större tro!" sa lärjungarna till Jesus en gång (Luk 17:5), och det är en bra bön. Det finaste som kan sägas om kristna är: "er tro växer ständigt" (2 Thess 1:3).

 

Trons växthus

När något skall växa är jordmån och väderförhållanden viktiga. Perfekta betingelser kan man få i ett växthus, där man alltid håller rätt temperatur och fuktighet. Den kristna trons växthus är församlingen. Där kan vi växa tillsammans. De av oss som är klängväxter hittar lätt någon starkare granne att klänga på. Dopets vatten ger rätt fuktighet för ett helt liv. Näring får vi ur Herrens ord och vid hans bord. Kommer det in ogräs och hindrar växten, så rensas det bort genom förlåtelsen.

Dessutom kommer den store trädgårds-Mästaren med sina gröna fingrar och pysslar om varje planta personligen. Ibland ser han att växten måste beskäras för att ta sig. Då kan det göra ont. Ibland kan jag missuppfatta saken och tro att Mästaren vill mig illa. Ibland väntar jag så ivrigt på hans besök att jag tror han har glömt mig. Ibland tycker jag att jag vet bättre än han vilken näring jag behöver. Men alltid får jag efteråt ångra mig och ge honom rätt. Han visste vad han gjorde. Fast somliga saker kan jag nog inte begripa förrän jag har vuxit färdigt och blivit skördad och omplanterad i själva Paradisets lustgård, där jag blir städsegrön.

Det är klart att det går att växa utanför växthuset också. Det finns stackars små vindpinade växter som föredrar att klara sig ute, och inte heller dessa blir utan Mästarens vård. Men varför skulle vi göra det svårare för oss än nödvändigt? Vi har ju så mycket gratis i växthuset (gratis är latin och betyder av nåd).

Här kommer motgångens mening in: beskärningen är viktig. Utan den skulle jag kanske bli stor och lång, men förvuxen och tanig. Därför kan jag tacka Gud för motgången. Jag behövde den för att hålla mig ödmjuk och förstå att jag inte klarar mig själv. Tag behövde den också för mina medmänniskors skull. När jag möter drabbade människor är det bra att själv veta hur det är. Jag tror inte att Gud ville de sjukdomar och sorger som jag har fått gå igenom, men jag kan se hur han har använt dem för att dra mig närmare honom. Det är det jag tackar för.

Det är klart att jag prisar Gud för varje ja han har sagt till mina böner, men jag är också tacksam för ett och annat nej. Han är inte en släpphänt farbror som säger ja till vad som helst. Det finns kärlek också bakom varje nej. Ibland kan jag själv inse att han har haft goda skäl. Ändå ber jag vidare, eftersom han har sagt att han vill det. Han låter mig stärkas av varje medgång och lära av varje motgång.

Och hela tiden är min bön densamma: Herre, ge mig större tro! Det vill säga: Töm mig så att jag ser mitt verkliga behov!

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk