Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
MOTGÅNGENS MENING Kapitel 5 - Getsemanemönstret PDF Skriv ut E-post

 

Hittills har denna bok mest handlat om hur helandets gåvor ges och utövas. Jag har å andra sidan inte försökt dölja att det också finns problem med helandet. Det är tydligen inte alltid Guds vilja att befria från lidande. Och likväl får vi av Jesus inte bara uppmuntran till att be om helande utan också ett direkt uppdrag att göra det. Skall vi då ibland bekämpa motgången och ibland förlika oss med den? I detta och det följande kapitlet tänker jag visa på ett par mönster som Guds ord ger oss att följa på detta svåra område.

Den första mönsterbilden är Jesu uppträdande i Getsemane. Här kommer vi rakt in i det allra heligaste: Guds sons bönekamp inför Fadern. Hans situation var unik. Målet för hans liv och ämnet för hans bön var världens frälsning. Men vägen dit gick genom den svåraste tänkbara personliga motgång. Därför har vi en hel del att lära i Getsemane just om förhållningssättet till motgång. Graden av Jesu kamp var unik, men arten av kamp är allmängiltig.

Nu slår vi följe med Herren och lärjungarna, då de vandrar ut genom Jerusalems stadsport. Vi går tysta och ser månskenet glittra i den lilla bäcken Kidron. På andra sidan dalen där bäcken rinner bär det brant uppför. Herren går före upp på Olivberget. Petrus, Jakob, Johannes och vi får följa honom den sista biten. Nej, inte riktigt: den allra sista biten in i Getsemane går han ensam. Vi slår oss ner på marken och ser månskenet sila ner genom olivträdens lövverk.

Innan han går vidare ensam har han något att säga:

 

Min själ är bedrövad

Detta är bönens utgångsläge. Lika mörk som natten är hans själ. Där finns inget ljus från Fadern. När han går in i bönkampen vet han att han måste kämpa ensam. Han är Guds son, men han har inte vakat över sin jämlikhet med Gud utan avstått från allt. Han skall kämpa vår kamp. Därför måste han vara som en av oss. Ensam går han för oss in i det tätaste mörkret, bedrövad ända till döds.

Där möter vi honom. I bedrövelsen, i ångesten. När vi måste dit, då är han redan där. För i Getsemane har han för alla tider lämnat kvar sin heliga närvaro. Därför är mörkret ändå inte längre alldeles mörkt. Stigen är upptrampad. Han har inte bara gått in i bedrövelsen, han har gått igenom den. Och vägen igenom heter bön.

Min själ är bedrövad, därför ber jag. Och jag ber i gemenskap med min Frälsare. Sedan Getsemane är varje motgång bebodd av honom.

 

Vaka med mig

Detta är vad han säger till lärjungarna. Han som har all makt i himlen och på jorden, han söker nu stöd hos människor. Han vill att de åtminstone skall hålla sig vakna medan han kämpar sig till blods för dem. I tre års tid har han bett för dem. Nu önskar han att de en enda gång ber för honom.

Skall vi följa getsemanemönstret, så behöver också vi be om förbön. När inte ens Jesus ville kämpa sin bönekamp ensam, så behöver vi inte försöka vara duktigare än han. Vi får gå till församlingen eller till några som vi väljer ut, liksom Jesus valde tre till att vaka med honom i Getsemane. Vi får be några vaka med oss, kämpa med oss och för oss. Somnar de, får vi väcka dem igen, som Jesus gjorde gång på gång. Ensamma skall vi inte behöva be.

 

Låt bägaren gå förbi mig

Här börjar hans bön. Den springer fram direkt ur ångesten. Det är ett rop rakt ut i mörkret: Fader, låt min vilja ske! Rädda mig! Låt min väg gå förbi detta svåra!

Han kan nämligen se allt i förväg. Gisselslagen och spikarna genom händer och fötter kan han redan känna. Men det är inte detta som får hans ångestsvett att bli till blodsdroppar. Det värsta är att han har sett bägaren. Han ser att i den finns all världens synd och ondska. Och denna bägare skall tömmas! Han som aldrig i evighet har haft något att skaffa med synd skall ta allt detta in i sig. Han, den rene, den helige, skall bli gjord till synd.

Om det ändå bara vore fråga om ett oskyldigt lidande, men han kommer att vara skyldig! Vad det gäller är att bära hela världens synd i sin kropp upp på korsets trä. Inte att stå bredvid och hjälpa till, utan att ta över alltsamman. Att bli oskyldigt dömd i andras ställe kunde ju vara ädelt och vackert, men han kommer att vara skyldig, och det kommer inte att vara vackert. Denna bägare med sitt krälande och vämjeliga innehåll är det han ber få slippa. Fader, låt min vilja ske!

Detta är alltså hans första bön. Har han gjort ett misstag? Har han nu blivit ett offer för mänsklig svaghet? Nej, i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning. Hans bön är och förblir ett mönster för vår bön. I hans efterföljd skall vår första bön alltid vara: Fader, låt denna bägare gå förbi mig! Liksom Jesus får vii barnslig förtröstan se upp till vår Fader. Vi vet ju att han vill ge sina barn det allra bästa. Det naturliga är då att tänka att han vill ta bedrövelsen ifrån oss.

Men är det inte självupptaget att be: ske min vilja? Ingalunda — det är den mest naturliga och självklara av alla böner. När ett barn ber sina föräldrar om något, ställer det fram sin vilja inför föräldrarna. Barnet räknar kanske med att det kan bli ett nej, men hoppas ändå oreserverat på ett ja. Jesus har lärt oss att vi får be som barn ber sin far, och Paulus säger att vi skall låta Gud få veta alla våra önskningar (Fil 4:6). "Det skall bli som du vill", sa Jesus till en kvinna som hade bett om helande (Matt 15:28). Vi får räkna med att detta är Guds normala svar på våra böner: det skall bli som du vill. Getsemanemönstret lär oss att alltid utgå från detta i vår bön. Vid sjukdom, lidande, motgång av vilket slag som helst får vi enkelt och barnsligt be: Fader, låt denna bägare gå förbi mig! Låt mig slippa! Låt min vilja ske! Är det möjligt, så kommer Gud att svara: Mitt barn, det skall bli som du vill.

 

Men om inte...

Jesu bön i Getsemane fördjupas. Han går tre gånger in i bön, och bönen förändras så småningom. Han säger: "Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste tömma den..." Han börjar nu se en annan möjlighet. Kanske kommer inte bägaren att gå förbi. Inte kan det vara så att Fadern inte kan — för honom är allting möjligt — men det kan vara så att han inte vill. Det kan finnas högre planer. Om det nu är så att det inte finns någon väg förbi, då måste det finnas en väg igenom. Och då gäller det att finna den vägen.

Här har vi också något att lära. Det handlar nu om undantagsfallet: men om inte... Vi skall inte vara för snabba med att anta att undantagsfallet är tillämpligt. Jesus, som stod i fullkomlig gemenskap med sin Fader, bad ändå gång på gång att få slippa. Vi behöver inte vara modigare än han. Vi får, som han, hålla ut i vår bön om befrielse från motgången tills vi får klarhet.

Vi vet vad Gud förmår, och vi vet vad vi själva önskar. Men om inte, ja, då är det dags för nästa steg.

 

Låt din vilja ske

Det är dit han kämpar sig fram i Getsemane. Kampen är mödosam, och han är absolut ensam. Gång på gång konstaterar han att hans vänner sover. Hos människor finns ingen hjälp, och inte finns det någon hjälp hos Gud. Just nu känns det som om Sonen vore faderlös. Gud tiger. Jesu rop får bara sitt eget eko till svar. Han måste själv ge svaret. Han måste nå fram till den bön som ensam är fast, när allting annat vacklar: Fader, låt din vilja ske, inte min.

Det är då en ängel visar sig och ger honom kraft. Då, inte förr. Inte när kampen rasade som häftigast och kraften behövdes som bäst. Han måste först säga sitt ja till Fadern. Säga det av fullkomligt fri vilja, utan någon som helst hjälp. Det var nödvändigt, för detta ja gällde inte bara honom utan oss. Alla våra nej skulle brytas ner i detta enda och fullkomliga ja.

Låt din vilja ske, inte min. Nu är han igenom. Nu har han valt väg. När vägen förbi var stängd valde han vägen igenom. Och ängeln ger honom kraft att vandra vidare.

Nu har vi fått den sista delen av getsemanemönstret. Vår kamp blir aldrig som hans, men vår väg kan likna hans. Och då bör också vår bön likna hans. Bland de sju böner han uttryckligen har lärt oss att be finns ju också den: "Fader, låt din vilja ske." I Getsemane får den bönen sin djupdimension. Det är inte någon enkel och billig bön. Den kostar blod. Men den bär igenom.

Här måste nu utfärdas en varning för missbruk av bönen "Ske din vilja". Den är varken avsedd som en from suck eller som tröst för ett tigerhjärta.

I vissa fromma kretsar har det gått inflation i denna bön. Man säger ett ödmjukt ske-din-vilja till allt. Ont som gott. Man utgår alltså ifrån att allt som händer är Guds vilja bara för att det händer. Om man var riktigt konsekvent, skulle alla andra böner kunna ersättas av den enda bönen Ske din vilja. Den som ber så kan ju över huvud taget inte ha något eget yrkande. Givetvis har man det ändå, men det anses inte riktigt fromt att visa det. Vid svåra motgångar skall man bara sucka: Ja, Herre, ske din vilja. Gärna också retroaktivt, om det som redan har hänt. Jag vet flera exempel på att man till hem som drabbats av för tidig död sänt kondoleansbuketter med frasen "Ske Guds vilja". Självklart utgående från att cancern eller trafikolyckan var Guds vilja, eftersom den drabbade.

Är det då inte rätt att be "Herre, låt din vilja ske" när man får en svår motgång? Visst kan det vara rätt, men aldrig att be denna bön retroaktivt, som en sorts tröst eller förklaring till det som skett. Det kan mycket väl hända att "det är en fiende som har varit framme", och i fiendens verksamhet skall vi inte söka Guds vilja. Nej, "låt din vilja ske" skall alltid vara en bön som gäller framtiden.

Så var det för Herren i Getsemane. Låt din vilja ske, det var inte ett sätt att säga: OK, jag ger mig, jag hade fel, du vinner som vanligt! Det var inte en passiv bön utan en aktiv, inte en defensiv utan en offensiv: — Fader, jag har sett vägen och jag vill gå den. Tag har valt att böja min vilja in under din. Låt nu din goda vilja ske och hjälp mig igenom!

Precis så är det vi skall be i motgången. Av vilket skäl den än har drabbat mig så kan Herren använda den till mitt bästa. Men om detta skall kunna ske utan bitterhet och uppgivenhet från min sida, då behöver jag lägga min framtid i Guds händer med bönen: Ske din vilja.

Se nu på Getsemane igen. Vad var det som var Guds vilja i det som låg framför Jesus? Att Judas skulle sälja sin Mästare för trettio silvermynt? Att översteprästerna och de skriftlärda skulle röja honom ur vägen? Att Pilatus och de romerska soldaterna skulle verkställa avrättningen? Svaret är att ingen av dessa utförde Guds vilja, tvärtom djävulens. Men Gud vägde in djävulens verk i sin frälsningsplan. Han använde det onda för sitt goda syfte — och därför var det ändå Guds vilja Jesus sade ja till.

Likadant kan det vara för oss. Mycket av det som händer oss är ont, men det hindrar inte att Herren kan använda det för sina goda syften. Det onda behöver vi aldrig acceptera, men Guds väg med oss igenom det onda kan vi lära oss älska.


Att följa mönstret

Vi har nu sett getsemanemönstret i sina fem delar. Jag menar att det är det förnämsta av alla mönster vi kan följa i vår bön, eftersom det kommer från Herren själv och är ett mönster utlagt inte bara i ord utan i handling. Men då är det viktigt att verkligen följa mönstret som det är och inte börja i fel ända.

Det första inslaget i mönstret har vi säkert minst problem med. Att bedrövelse och motgång driver till bön är för en kristen människa alldeles naturligt.

Men redan vid nästa inslag kan svårigheter uppstå. Driften att klara sig själv och inte ligga andra till last ligger djupt i oss. Men då får vi, även om det tar emot, dra oss till minnes hur Jesus gång efter annan har betonat gemenskapsfaktorn i bönen. Vi har sett hur han inte bara talat om bönegemenskap utan också själv velat tillämpa sådan gemenskap vid det mest kritiska tillfället under hans jordeliv. Så när vi kommer i verkliga svårigheter, får vi aldrig skygga för att be andra att vaka och be tillsammans med oss.

Så kommer vi till bönen om att slippa den svåra bägaren. Den bönen får vi aldrig någonsin slarva över. Jesus har med sitt föredöme lärt oss att den bönen skall komma först. Att ta för givet att Gud inte vill hjälpa är otro. Även om doktorn har talat om ett hopplöst fall, så bör vi vet att ingenting är hopplöst för Gud. Han har fullkomlig makt att låta bägaren gå ifrån oss om han vill. Och vi bör i vår bön alltid utgå ifrån att han vill.

Men om inte... Där är bönens vändpunkt. Jag har rätt att be att min vilja skall ske, men om inte, ja, då har Gud något bättre i beredskap. Det är här bönen blir till kamp. Jesu ångestsvett blev till blodsdroppar, och ibland får min bön följa blodspåren. Jag vet att om Gud säger nej till min bön så vill han något ännu bättre — men vad hjälper det när jag inte kan se det? Har jag svårt att komma igenom ett nej från Gud, så behöver det för den skull inte vara fel på min tro. Jesus hade också svårigheter i Getsemane — minst sagt — och detta fastän hans tillit till Fadern var fullkomlig.

Getsemane lär mig att bön inte är ett stillastående utan ett växande. Jesus nöjde sig inte med en enda bön. Han bad tre gånger, och han kom vidare. Bönen fördjupades. Den nådde till sist innanför den stängda dörren med skylten Men Om Inte. Och då kom bönen att se annorlunda ut.

Så kan också min bön växa, fördjupas och förändras, när den behöver göra det.

Det kan hända att jag också får använda mig av den sista delen i mönstret och be: Låt din vilja ske, inte min. Men då måste Herren först låta min bön fördjupas så att den kan nå fram ända dit. Allting blir förstört om jag försöker ta en genväg. Om jag börjar med att be Ske din vilja, då har jag gått utöver det mönster Herren själv har givit. Jag har utgått från att det inte fanns någon möjlighet att påverka Gud. Jag har från början valt bort möjligheten att Gud genom ett under skulle vilja befria mig från den bittra bägaren.

Kanske är jag rädd för att tappa ansiktet. Jag vågar inte be om ett under av rädsla för att min tro skulle lida skada av ett nej. Om jag ber "Ske din vilja" redan från början, då har jag ju ryggen fri. Då kan jag faktiskt vara säker på att få ja — för vad som än händer kan det ju alltid tolkas som Guds vilja. Men detta är inte förtröstan utan uppgivenhet. Förtröstan är att våga språnget ut i det okända. Den som inte vågar riskera ett nej kan heller aldrig få ett ja.

Vad jag måste lära mig är att följa mönstret steg för steg. Jag får inte ha så bråttom i Getsemane att jag springer om Herren själv. Och jag får inte tro att det är frommare att börja i fel ända. Jag kan ju aldrig veta vad som är Guds vilja förrän jag har frågat. Den fullkomlige bedjaren frågade tre gånger. Det vore högmod att försöka gå fortare fram.

Även om det så småningom skulle visa sig att Herrens vilja är annorlunda och högre än min, så behöver jag ändå inte tappa min frimodighet. Herren kan nämligen låta min bön växa i det svar han har. Paulus uttrycker denna process så här:

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.

Rom 12:2

Vägen till förnyelsen av mina tankar är bön. Jag kan inte avgöra vad som är Guds vilja på annat sätt än genom att be mig in i den. Jag måste med andra ord fråga mig fram. Gud stänger aldrig alla vägar. Han kan efterhand stänga de vägar jag prövade först, men då finns det alltid en annan väg som är öppen och som för mig längre in i hans vilja. Men jag kan aldrig hoppa över att fråga mig fram bön.

Hebreerbrevet har ett slags sammanfattning av getsemanemönstret:

Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning.

Hebr 5: 7-9

Han bad om att bli räddad från döden, och han blev bönhörd. Inte så att han slapp undan döden, men så att han böjde sig under Guds vilja. Lydnaden var bönesvaret.

Och nu bringar han frälsning åt dem som i sin tur lyder honom. Att lyda honom är att gå samma väg som han. Det kan kosta höga rop och tårar för mig också. Vägen är inte lätt, men den är framkomlig därför att en har gått före. Och kanske är lidandets väg den enda vägen till lydnad.

Hur djupt jag än förs in i Getsemane kan jag alltid gå i trygga, upptrampade spår. Jesus har gått vidare men spåren finns kvar. Mönstret finns där för alla bedjare i alla tider. Alltså: att fråga om min vilja kan förenas med Herrens vilja. Men om inte: att vandra vidare i lydnad och låta min bön förvandlas.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk