Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
MOTGÅNGENS MENING Kapitel 4 - Varför kunde inte vi? PDF Skriv ut E-post

Vi har funnit att sjukdom och lidande inte hör till Guds goda vilja. Det är en fiende som har varit framme. Vi har sett hur Jesus under sitt jordeliv bekämpade denne fiende genom att hela människor. Att döma av evangeliernas vittnesbörd verkar det rentav som om helandet upptog den största delen av hans tid.

Jesus gav också uppdraget att bota och hjälpa vidare till sina lärjungar. Evangeliet skulle förkunnas inte bara i ord utan också i handling: "bota sjuka, väck upp döda, driv ut demoner..." (Matt 10:8). Lärjungarna lydde, och under skedde där de gick fram.

Men inte alltid. De kunde också misslyckas kapitalt. En gång hade en man kommit och bett lärjungarna bota hans son som var epileptiker, men de hade inte lyckats. Jesus hade fått ta över och hela pojken. Varför hade de misslyckats?  

När de var ensamma, kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: Varför kunde inte vi driva ut demonen?

Matt 17:19

En sådan fråga har vi inte svårt att göra till vår. Även om vi börjar inse att Jesu uppdrag att hela också gäller oss, så kan vi inte alltid utföra uppdraget rätt. Varje gång vi misslyckas återkommer frågan: Varför kunde inte vi?

Jag skall här ta upp fem tänkbara svar.


Brist på tro

 

Det är det svaret Jesus ger på Iärjungarnas förbryllade fråga "Varför kunde inte vi?  

Han svarade: "Därför att er tro var svag. Sannerligen, om ni har tro så stor som ett senapskorn, kan ni säga till det här berget: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting blir omöjligt för er.

Matt 17:20

Uppdraget att hela fattas oss inte. Jesus har givit det vidare utan inskränkningar. Någon vill kanske mena att botandet av sjuka är en speciell gåva som inte alla kristna har. Visst är det en gåva, men varifrån kommer tanken att somliga skulle vara diskvalificerade när det gäller att få den? Andens gåvor är inte något monopol för vissa "karismatiker", utan de kan ges åt vem som helst i församlingen när de behövs (1 Kor 12:11).

Makten att hela fattas oss inte heller. Den tillhör visserligen inte oss utan Jesus, men han har uttryckligen sagt att han vill utöva den genom de sina.

Det som kan fattas oss är tron. Är våra händer så tomma så att de kan ta emot helandets gåvor? Vågar vi ställa oss helt till Herrens förfogande? Om inte, har vi bett om större tro? Ett senapskorn räcker, som sagt.

Alla dessa frågor skall vi ställa till oss själva och inte till andra. Under inga omständigheter får vi förklara bort ett misslyckande genom att underkänna tron hos den som söker helande. Den människan har ju redan visat sin tro genom att söka hjälp. Innan Jesus botade en sjuk kunde han fråga "Vill du bli frisk?" (Joh 5:6). Det kunde tyckas självklart men är det kanske inte. Det finns faktiskt människor som blir så ett med sin sjukdom att de egentligen inte vill tänka sig ett liv i hälsa. Man bör därför aldrig be om helande utan den sjukes uttalade samtycke, såvitt det går att inhämta. Däremot finns det inget exempel på att Jesus anställde någon trosexamen med en sjuk. Det var inte den sjuke pojken eller hans far utan lärjungarna som Jesus förebrådde för otro.

Särskilt tydligt blir detta vid botandet av den lame mannen i Kafarnaum. Några män kom bärande på sin sjuke kamrat och sänkte ner honom genom taket, och han blev botad. Tron hjälpte honom, men vems tro?  

När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: "Mitt barn, dina synder är förlåtna.

Mark 2:5

Deras tro. Inte ett ord om den lames tro, däremot om förebedjarnas. Och hur såg deras tro ut? Den visade sig i kärlek till den sjuke vännen och i möda och uppfinningsrikedom för att nå ända fram till Jesus. Alltså återigen: praktik mer än teori. Och vi kan också dra ut den lärdomen att där det inte finns kärlek till den som är sjuk, där finns det säkert heller ingen tro för hennes helande.

För att sammanfatta: utan tro skall vi inte be om någons helande. Men tron är inte en kvalitet som vi antingen har eller tyvärr saknar, utan en gåva som vi kan få om vi ber om den.

 

Oförlåten synd

När aposteln Jakob ger sina anvisningar för sjukas smörjelse säger han:  

Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat, skall han få förlåtelse. Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade.

Jakob 5:15-16

Här lär vi oss att kroppsligt helande inte kan skiljas från andligt helande, dvs syndaförlåtelse. Det kan gälla den sjuke — vi minns ju hur Jesus började med att förlåta den lame mannens synder innan han sade till honom att stiga upp och gå. Men det kan också gälla förebedjarna. Ingen kirurg skulle komma på tanken att operera med smutsiga händer. När vi gör ett andligt ingrepp måste vi också vara noga med den andliga hygienen. Det får inte finnas något agg mellan oss som ber, och det får inte heller finnas några störningar i förhållandet mellan oss och Herren.

Jesus säger:  

När ni ställer er och ber, skall ni förlåta dem som ni har något otalt med. Då skall också er fader i himlen förlåta er era överträdelser.

Mark 11:25

Just i bönens sammanhang är alltså förlåtelsen särskilt viktig. Oförlåten synd åstadkommer störningar i mottagningsförhållandena. Somliga vill kanske mena att deras personliga synd är en privatsak mellan dem och Herren. Jag är inte så säker på det. Bön om helande är en församlingens angelägenhet, och där församlingsgemenskapen verkligen fungerar finns det inga privatsaker. Vi är utlämnade åt varandra på gott och ont. Min tro och min bön påverkar din. Finns det brister hos mig så försvagas helheten.

Därför har vi i vår församling följt Jakobs anvisningar och tillsammans bett om förlåtelse och rening från all synd, innan vi gått vidare till bön om tro, och slutligen till förbön i den tro vi har fått. Det har också hänt att bönen har föregåtts av den sjukes bikt ensam med prästen.

Inget hinder är lättare att undanröja än oförlåten synd, när vi har en Frälsare som har köpt oss fria med sitt blod och en Fader som älskar att förlåta.

 

Ensidighet

Gud är inte ensidig. Han är både vår Skapare, vår Frälsare och vår Hjälpare. Allt vad Gud har skapat är gott. Därför är de naturliga gåvorna inte mindre än de övernaturliga.

Ofta förkunnas det på tok för litet om skapelsen i våra kyrkor. Vi prisar vanligen inte Gud för livet förrän det är hotat. Kläder och föda, hus och hem, hälsa och krafter märker vi inte förrän vi saknar dem. Till Guds goda skapelse hör också de läkande krafter som han har lagt ner i naturen. Och människors uppfinningsrikedom när det gäller att ta dessa krafter i sin tjänst. Både mediciner och läkare är något att tacka Herren för. När de helar oss så är det han som helar.

Ensidiga blir vi om vi går förbi läkare och sjukvård och menar att en kristen ska söka hjälp direkt hos Herren. Då glömmer vi att läkaren är Guds redskap lika mycket som prästen och den bedjande församlingen. Om läkaren inte tror på Gud så står han likafullt i Guds tjänst. Han vill rädda liv, och det är precis vad Gud också vill. Som prästen tjänar Gud på det andliga området, så tjänar läkaren Gud på skapelsens område, och det ena är inte finare än det andra.

Så när någon ber om förbön för helande, frågar jag först vad doktorn har sagt. Vi skall inte besvära Gud med ett helande som han själv har ställt i människors naturliga förmåga.

Evangeliet ger oss ett exempel:  

Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre.

Mark 5:25-26

Jesus botar henne och säger som han brukar: "Din tro har hjälpt dig." Inte med ett ord kritiserar han hennes många läkarbesök. Hon hade handlat rätt. Hon hade först sökt Guds hjälp genom läkarna och därefter vänt sig till Herren själv.

Att välja mellan att gå till läkaren och att gå till Gud är att konstruera en falsk motsättning. Att gå till läkaren är att gå till Gud. Utan honom kunde läkaren ingenting göra. Först när läkaren står maktlös, bör vi gå direkt till Gud. Och då kan det gälla allt från en banal förkylning till en livshotande cancer.

Att bara söka läkare är ensidigt. Att bara söka förbön är ensidigt. I båda dessa fall kan vår ensidighet stå i vägen för Herrens helande. Vi har att låta Herren själv avgöra vilka redskap han behagar använda för att ge oss hälsa.

 

Den bortglömda tidsfaktorn

När vi går till doktorn kan han föreskriva en behandling, antingen medicinering eller operation. I vilket fall som helst väntar vi oss knappast att behandlingen skall ha effekt förrän efter en tid. Vi är beredda att vänta, i dagar eller veckor eller månader, och vi är tacksamma för hjälpen när den kommer.

Men när vi går direkt till Herren och ber om helande, är vi ofta mycket mer otåliga. Vi menar att på ett sådant helande skall vi inte behöva vänta. Han har ju all makt i himlen och på jorden. När han ingriper borde det gå undan.

Då glömmer vi att Gud har skapat tiden. Tiden är inte hans fiende utan hans vän. Han tar tiden i sin tjänst och använder den för vårt bästa. "Jag bönhör dig i behaglig tid", säger Herren (Jes 49:8). Det betyder inte att vi måste tycka att tiden är behaglig. Herren avgör själv vilken tid som är den bästa för oss. Han säger också: "När tiden kom, att något skulle ske, då var jag där" (Jes 48:16). Gud har tid, oceaner av tid. Det är vi som har bråttom. Ofta menar vi att våra böner har blivit obesvarade, när sanningen i själva verket är den att de ännu inte har fått sitt svar.

Jesus säger:  

Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.

Matt 7:7

"Så skall ni..." Bönhörelsen är alltså inte samtidig med bönen utan kommer efteråt. Hur långt efteråt, det är det Guds sak att avgöra. Om jag är angelägen om att komma in i ett hus, så nöjer jag mig inte med att knacka på i två sekunder. Jag stannar och väntar och knackar igen, väntar och knackar igen. Det enda som kan få mig att ge upp är övertygelsen att ingen är hemma.

När jag i bön knackar på Guds dörr kan jag veta att en sak är utesluten: att han inte skulle vara hemma. Han finns där, och han lyssnar. Om han ändå inte öppnar genast, så har han säkert goda skäl. Han vill kanske säga: "Min vän, jag har hört dig, men mitt svar tar tid. Var lugn, jag har tid". Eller: "Min vän, i dag dröjer jag för att pröva ditt tålamod. Det kan bara växa genom övning. Den övningen är min gåva till dig just nu."

Att lära sig be är att lära konsten att hålla ut. Vad Jesus egentligen vill säga är: "Håll på att be tills ni får! Håll på att söka tills ni finner! Sluta aldrig att bulta förrän dörren öppnas!" En liten slarvig knack på dörren är ingen bön. Det är som att kommendera: "Öppnar du inte omedelbart så får det vara!" Bön är däremot att knacka och knacka och knacka tills dörren öppnas och vi får ett svar. Inte nödvändigtvis det svar vi hade räknat med, men ändå ett svar.

Detta förhållningssätt får inte förväxlas med talesättet att tiden läker alla sår. Det är inte tiden som läker såren, det är Herren. Men när han gör det, kan han ta tidsfaktorn i sin tjänst. Dröjer det, så är det inte vår bön som är ineffektiv. Det är Guds tid som är effektiv.

Det finns exempel på att det till och med för Jesus kunde ta tid att bota människor. En blind man blev inte helad förrän han hade gått och tvättat sig i Siloadammen (Joh 9:1-12). Tio spetälska blev inte friska förrän de gick för att visa sig för prästerna (Luk 17:11-19). En annan blind blev botad i två etapper. Först såg han otydligt och tyckte att människorna liknade träd. Så lade Jesus händerna på hans ögon en gång till, och först då kunde han se klart (Mark 8:22-26).

I vår församling håller vi på att försöka lära oss att vänta. När vi har fått ta emot helande från Herren har det ytterst sällan varit frågan om ögonblickligt helande. Ibland har vi sett sjuka bli skenbart ännu sjukare efter vår förbön. Först efter någon eller några dagar har sjukdomen vikit. Det är som om det behövdes tid för att låta sjukdomen värka ut innan helandet kunde ske. Det har också hänt att vi i riktigt svåra sjukdomsfall har organiserat bönevakt, då vi bett ett par timmar var, praktiskt taget dygnet om, under någon vecka. Vi har alltså räknat med tidsfaktorn och tagit på allvar maningen att bulta tills det öppnas. Och i Guds tid har vi också fått se dörrar öppnas.

  

Högre planer

 Alla böner blir inte besvarade så som vi hade hoppats. Detta gäller även om vi ber i tro och även om vi håller ut i vår bön. Det kan faktiskt hända att vi ber om medgång och får motgång utan att det behöver vara något fel på vår bön.

Detta beror på att vår bön är just bön. Gud vill visserligen att vi skall samverka med honom genom att be, men han har aldrig avsett att vi skulle ta över styrelsen av den här världen. Att be är att fråga Gud. Svaret kan då bli ja eller nej. Annars vore bön inte bön.

Men vi blir besvikna när det önskade bönsvaret uteblir. Vi är ju inte mer än människor. Har vi av äkta kärlek och omsorg bett för en sjuk människa, så känns det tungt att se henne tyna bort och dö. Sådana upplevelser kan lätt leda till tvivel, antingen på bönens makt eller på Guds makt. Men sådant tvivel skjuter så att säga över målet. Det verkliga skälet till vad vi ser som utebliven bönhörelse kan vara att Herren har högre planer.

Särskilt svårt känns det när vi omöjligt kan urskilja dessa planer. Då får vi nöja oss med att stava på dessa ord:  

Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är också mina vägar högre än era vägar, och mina tankar högre än era tankar.

Jes 55:8-9

Ibland kan vi ändå efteråt ana vilket syfte Herren hade med att inte låta oss få som vi ville. Jag skall ge ett par exempel.

En ung man hade fått en livshotande cancersjukdom. I ett samtal med honom visade jag på möjligheten att be för honom med smörjelse enligt Jakobs brev. Han samtyckte och vi bad tillsammans, och han blev smord med olja.

Mannen hade tidigare varit djupt deprimerad på grund av sjukdomen. Nu inträffade en märklig förändring. Hans fru ringde kort efteråt och frågade vad jag hade gjort med hennes man. Jag känner inte igen honom, sa hon. Han brukade bara sucka, och han orkade knappt bry sig om vår lilla dotter, men nu är han som en ny människa. Han till och med sjunger!

Gissa om vi tackade Gud! Både mannen och jag trodde att han hade blivit helad. Men några månader senare kom sjukdomen igen med förnyad styrka, och den ledde till döden. Jag satt vid hans dödsbädd. Visst var det svårt, men ändå inte så svårt, för det strålade om honom ända in i döden. Det sista han sa var: "Jag har aldrig glömt den stunden när vi bad tillsammans." Och han, som hade varit så rädd för döden, kunde nu dö i fullkomlig frid.

Efteråt tänkte jag att visst blev han helad. Helad från dödsfruktan, helad till att dö i full förströstan på sin Frälsare. Jag hade tänkt mig ett tillfälligt helande — här på jorden är ju allting tillfälligt — men Herren hade högre planer.

Ett annat exempel. Några ur församlingen bad med smörjelse för en cancersjuk pojke. Vi fick till en början positiva besked, men sjukdomen tog ändå överhanden. Hade Herren avvisat våra böner? Nej, pojken blev på ett märkligt sätt befriad från plågor — denna cancerform är annars mycket plågsam — och fick en stilla dödsbädd. Och hans föräldrar fick kraft att följa honom hela vägen, kraft att komma igenom sorgen och dessutom kraft att vara till stor hjälp för andra som kommit i samma svåra situation. Så inte hade vi blivit utan bönhörelse. Det är ju egentligen inte döden som är det svåra, utan lidandet och sorgen. Vi hade hoppats få behålla den här pojken, men Herren hade högre planer. Och på vägen fram med dessa planer gav han oss stora välsignelser.

Ibland kan det förstås också hända att vi inte för står någonting alls och får leva vidare med helt obesvarade frågor. Ibland har det inträffat att våra böner på ett omärkligt sätt förändrats. Vi har bett för någon om helande, kanske i månader och år — och så kommer vi plötsligt på oss med att i stället be för den människan om en god och stilla död. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att Herren kan låta oss få en aning om sina högre planer när vi genom bön kommer i hans närhet. Han har makt att, när han vill, lyfta upp våra tankar till sina tankar och inifrån omforma våra önskningar.

Vad vi kan lära av sådana erfarenheter är att det som ser ut som motgång i själva verket kan gömma fler och högre välsignelser än det vi såg som medgång och framgång.

"Varför kunde inte vi?" var frågan. Vi har nu sett fem möjliga svar på denna fråga. I samtliga fall handlar det om hur vi riskerar att på ett eller annat sätt ställa oss i vägen för Herrens planer. Aposteln Johannes har några viktiga ord att anföra till frågan om bönhörelsens villkor:  

Vår frimodiga tro på Gud är denna: om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss.

1 Joh 5:14

Efter hans vilja, det är nyckelordet. Där har vi motiveringen till all bön: det är verkligen Guds vilja att vi skall be, att vi skall hålla ut i vår bön. Men där har vi också begränsningen för all bön: den skall stå i samklang med Guds vilja. Vi skall alltid vara beredda att böja våra egna planer in under hans högre planer.

Hur skall vi då veta hur länge vi skall hålla ut i vår bön och när det kan vara dags att ge upp våra egna önskningar för de högre planerna? Vi får fråga. Det är det som är bön. Fråga och hålla ut i vårt frågande tills vi får svar.

"Varför kunde inte vi?" Frågan är fel ställd. Det är inte vi som kan eller inte kan. Det är Herren som kan. Allt kan han. Men vad han vill, det vet vi inte förrän vi har frågat.

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk