Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
MOTGÅNGENS MENING Kapitel 7 - Att ta sitt kors PDF Skriv ut E-post


Hur skall en kristen förhålla sig till motgången?

Be om befrielse först och främst. Vi har sett mönsterbilderna som Jesus och Paulus har givit oss. Den som inte ber uthålligt kan inte veta om det finns befrielse att få.

Men om inte? Om vi har prövat allt, bön, förbön, smörjelse med olja, och ändå inte blivit helade och befriade — vad skall vi dra för slutsats då? Jesus talar om att en lärjunge skall ta sitt kors och följa honom (Matt 16:24). Att ta sitt kors är att utstå förföljelse för trons skull, det är Nya testamentets samstämmiga vittnesbörd. Men kan också sjukdom, sorg och personlig motgång vara ett kors som vi skall ta på oss?

Många skulle utan vidare vara beredda att svara ja.

Men är inte detta att göra en dygd av nödvändigheten? Den som inte känner Herrens möjligheter att hela kan lösa sitt personliga trosproblem genom att ta lidandet ur Guds hand. I en gammal psalm står det:

                  Hvi skulle jag ej möta glad min plåga?

                  Hon är en ängel, sänd ifrån min Gud.

Detta rimmar illa med Paulus vittnesbörd om törntaggen. Plågan är en ängel från Satan, säger han, ingalunda från min Gud.

Gud kan inte sända lidandet, men han kan tillåta det och använda det för sina syften. Om vi ber om helande och får nej, då har Herren högre planer.

Och i så fall blir, vill jag påstå, lidandet ett kors att bära.

Jag medger att det är svårt att finna nytestamentliga stöd för denna ståndpunkt. Vi har Getsemane och törntaggen, varav den sistnämnda möjligen kan syfta på sjukdom, men annars ingenting. A andra sidan blir det utomordentligt svårt att hävda att Gud under alla omständigheter vill hela. Vi blir då tvungna att underkänna tron hos dem som ber och inte får. Ja, frågan är om bönen i så fall ens kunde kallas bön. Vill Gud alltid hela, så skulle han ju faktiskt inte kunna svara nej på en bön i tro. Men jag har för mig att bön är att fråga Gud, och i så fall är alltid minst två svar möjliga. Svarar han ja när vi ber om hälsa och liv, då har vi inga problem. Då är sjukdomens mening att Gud skall förhärligas genom att han ger helande. Men svarar han nej, då uppstår problem. Detta problem vill jag lösa genom att påstå att lidandet för just denna person tills vidare är en uppgift att fylla, ett kors att bära.

På senare tid har den s k trosförkunnelsen lärt oss att med ny frimodighet be om helande utan begränsningar. Detta är rätt och tillbörligt. Men jag menar att denna förkunnelse måste balanseras av en rätt uppfattning av motgången, där då korset måste ha den centrala platsen.

Jesus säger:

Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.

Matt 16:24

 

 

Om någon vill gå i mina spår...

 

Det är detta han kallar oss till. Inte att trampa upp egna, spännande stigar, utan att gå i hans spår. För lärjungen är det nog om det går honom som hans lärare (Matt 10:25).

När jag tänker på vad det kan innebära att gå i Jesu spår, genljuder inom mig en dikt ur Dag Hammarskjölds Vägmärken:

                  Vägen,

                  du skall följa den.

                  Lyckan,

                  du skall glömma den.

                  Kalken,

                  du skall tömma den.

                  Smärtan,

                  du skall dölja den.

                  Svaret,

                  du skall lära det.

                  Slutet,

                  du skall bära det.

Detta är som en illustration till det senast anförda jesusordet. "Du skall", säger Hammarskjöld sex gånger. "Om någon vill... måste han", säger Jesus. Du skall, du måste, men det är inget tvång — initiativet ligger hos dig. I Jesu spår placeras man inte, man väljer dem frivilligt. Inte därför att det är en lugn och bekväm väg att gå, utan därför att det är hans väg. Bägaren må vara bitter och smärtan svår — om vägen för oss närmare honom så är det värt det tusen gånger om.

 Vägen, du skall följa den." "Om någon vill, så måste han." Kristi kärlek lämnar oss inget val (2 Kor 5:14).

  

...måste han förneka sig själv...    

Jesu första lärjungar lämnade allt och följde honom. Hem, familj, arbete, trygghet, allt lämnade de för en minst sagt osäker framtid. De visste inte vart de skulle, de visste inte hur vägen såg ut, men ett visste de: honom ville de inte skiljas från.

Han målade inte ut deras framtid i lockande färger. Det var nästan så att han ville varna. Den som följer mig får ingen plats att vila sitt huvud på, sade han. Han talade om att dricka hans bägare och om att förneka sig själv. Framgång utlovade han sannerligen inte. Något sinne för PR visade han inte. Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade:

                  Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?

                  Joh 6:60

Vem står ut? Svaret är: bara den som vill gå i hans spår. Den som vill det ser vart spåren leder: till korset. Centrum i hans liv på jorden är inte framgången utan offret, och därför måste lärjungens liv ha samma centrum.

Jesus offrade sitt liv. Av fri vilja gav han det för att försona världen med Gud. Och vi skall följa i hans spår. Vad kan då vi offra?

Här är ännu ett citat ur Hammarskjölds Vägmärken:

Vad har till slut ordet offer för mening? Eller ens ordet gåva? Den som intet har kan intet ge. Gåvan är Guds — till Gud. 

Mitt offer är att vara innesluten i hans offer. Inte att härma eller efterlikna det, utan att vara en del av det. Att förneka sig själv är att bejaka honom.

  

...och ta sitt kors...

Om Jesus är det förutsagt hos profeten Jesaja:

Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom.

Jes 53:3

Ja, det står faktiskt så om honom: förtrogen med sjukdom. Var Jesus någonsin sjuk? Nej, inte vad vi vet.

Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig.

Jes 53:4

Våra sjukdomar var alltså en del av hans korslidande. Somliga menar nu att just detta är förutsättningen för vårt helande från sjukdom. Jesus har tagit på sig våra sjukdomar — alltså skall vi inte behöva ha dem, säger man.

I så fall skall vi inte heller behöva ha förakt eller övergivenhet eller smärtor, eftersom vi hör Herren till. Men Jesus säger:

De skall utlämna er åt domstolar, de skall piska er i sina synagogor, och   ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.

Matt 10:17-22

Ingen förnekar att sådant kan vara en del av korset vi har att bära. Varför då inte också sjukdomarna?

Allt lidande, både förföljelser och sjukdomar, har Jesus burit på korset. Detta betyder inte att lidandet inte längre finns här i världen. Båda dessa slag av lidande kommer att finnas så länge världen står. Men Jesu lidande betyder att han finns i vårt lidande, så att vi kan bära det i gemenskap med honom. Än i dag bär han våra sjukdomar. Antingen så att han lyfter dem av oss eller så att han bär dem i oss.

Nu handlar det alltså om vårt kors. Jesus har burit sitt, vi får bära vårt. Men vi skall göra det i hans efterföljd. Det betyder att vi inte motvilligt skall låta korset läggas på oss, utan — som han — aktivt ta det på oss. Detta får nu inte missförstås. Korset kan aldrig vara självvalt. Vi snickrar inte själva ihop vårt kors, men när det väl ligger framför oss tar vi själva upp det.

Vi skall alltså inte be Gud om lidande och motgång. Tvärtom får vi — som Jesus — be att bägaren skall gå förbi oss, den må sedan innehålla sjukdom, sorg, förföljelse för Jesu skull eller vad som helst som är bittert och svårt. Men om inte, då tar vi korset på oss. Vi har inte tillverkat det. Vi har inte bett om det. Men har vi ändå fått det, så vet vi att Herren har en god avsikt med det.

 

Aldrig ett självpåtaget kors, men alltid ett mottaget kors. Jag vill ta emot vad Herren än erbjuder, för hans nåd är allt jag behöver.

 

...och följa mig

Korset skall inte bara tas emot, det skall bäras. Och det är transportsträckan som tar på krafterna. Det kan ligga något heroiskt i att ta emot ett kors i ödmjukhet och tacksamhet, men att bära det dag efter dag, år efter år, det är bara tungt.

Det som då håller mig uppe är gemenskapen med Jesus. Han är den som går före hela vägen. Både med övergivenheten, föraktet och sjukdomen är han förtrogen. Allt har han burit före mig och för mig. I själva motgången har jag ändå medgång: Jesus går med.

 Ibland känner jag förstås inte hans närhet, men jag vet att jag följer honom i alla fall. Liksom solen miste sitt sken över Golgata, så kan det bli mörkt över mitt kors -- det måste ju vara så när det är honom jag följer. Men också genom mörkret har han gått före mig: "Saliga de som inte har sett men ändå tror" (Joh 20:29).

Bara en sak har han förbehållit sig själv: gudsövergivenheten. "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?", det är hans rop och inte mitt. Med det ropet gick han in i själva helvetet, i den eviga döden, och han gjorde det i mitt ställe. Detta helvete kan jag aldrig drabbas av, eftersom själva övergivenheten en gång för alla har blivit fylld av hans närvaro. Han är med, också när jag inte ser det och känner det. Vad som helst kan jag få utstå utom gudsövergivenheten. Efter Golgata är inget lidande bottenlöst. Hans heliga närvaro är den botten som bär.

Därför finns det glädje mitt i motgången. Aposteln Petrus skriver:

Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som    om det vore något oväntat som hände er. Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.

1 Pet 4:12-13

Ett liv i omedelbar framgång är vi alltså inte lovade. Framgången kommer, men inte förrän hans härlighet uppenbaras. Skall vi följa honom, så måste vi komma ihåg att korset kommer före uppståndelsen. Liksom vi en gång skall få glädja oss över att få dela härligheten med Herren, så får vi nu glädja oss över att få dela lidandena med honom.

 Kan vi då säga om alla lidanden att de kan och bör delas med Kristus? Petrus skriver i fortsättningen:

Det får inte hända att någon av er måste lida som mördare eller tjuv eller därför att han gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter. Men lider han som kristen skall han inte skämmas utan förhärliga Gud just som kristen.

1 Pet 4:15-16

Det aposteln här uttryckligen undantar är självförvållat lidande. För sådant behöver man inte välsignelse utan förlåtelse. Men sjukdom är så gott som aldrig med vett och vilja självförvållad. Kan då fysisk eller psykisk sjukdom och annan personlig motgång räknas till det lidande man utstår "som kristen"?

Jag vill svara ja, under förutsättning att man inte tar motgången som tilldelad av ödet utan som en uppgift från Gud. Även om motgången har sitt ursprung i en ängel från Satan, kan den ändå vara en uppgift från Gud. Den är det inte utan vidare. Man måste först fråga Gud. Om han då väljer att inte avvända motgången, så blir den därmed ett kors att bära.

Och ett kors kan man inte ta på sig annat än "just som kristen".

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk