Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
MOTGÅNGENS MENING Kapitel 8 - Lidandet som uppgift PDF Skriv ut E-post


 Vi har konstaterat att Gud inte så sällan svarar nej på våra böner om att slippa lidande och motgång. Varför gör han så? Det kan vara en fråga som undandrar sig vårt bedömande. Gud är suverän. Han gör som han vill. Men för den skull upphör inte våra frågor. Skall människor orka leva vidare med ett tungt och svårt lidande, så behöver de kunna ana någon sorts svar.

Ett tröstrikt ord är detta:

Du har ju sett det, ty du ger akt på olycka och jämmer för att ta det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak.

Ps 10:14

Det är tryggt att veta att allt är i Guds hand. Vi är inte utlämnade åt oss själva eller åt ett blint öde. Om Gud inte vill lidandet, så vill han åtminstone något med lidandet, annars skulle han befria oss därifrån.

Men hur tar då Gud olycka och jämmer i sin hand? Vi skall nu söka svar på den svåraste av alla frågor, frågan om motgångens mening.

 

Den stora orättvisan

Vi kommer inte ifrån att motgången drabbar orättvist, så långt vi kan se. Ofta får en människa lida utan att på något särskilt sätt ha gjort sig förtjänt av det. Hela Jobs bok är uppbyggd kring frågan om meningen med ett sådant orättvist lidande. Gudshängivna människor kan brytas ner av hårda prövningar, medan sådana som inte ägnar Gud en tanke kan ha idel framgång:

En fåfänglighet som händer här på jorden är det att rättfärdiga finns, vilka det går som om de hade gjort de ogudaktigas gärningar, och att ogudaktiga finns, vilka det går som om de hade gjort de rättfärdigas gärningar.

Pred 8:14

Problemet kvarstår ännu bortåt tretusen år senare. Vad vi gör spelar ingen roll, vad vi tror spelar ingen roll — det verkar som om motgången drabbade blint.

Får jag lida, så kan jag naturligtvis försöka förklara det med att det inte är mer än vad jag har förtjänat. Jag har ju syndat och vänt Gud ryggen på många sätt. Mitt straff i form av motgång kunde jag väl ta. Men det är inte det som är problemet. Problemet uppstår när jag jämför mig med andra. Varför blir jag så hårt drabbad, medan andra tycks gå fria? Varför är motgången så orättvist fördelad?

Ett svar kan vara att "hela världen ligger i den Ondes våld" (1 Joh 5:19). Det finns alltså ingen rättvisa här i världen. Det är en fiende som har varit framme, och han har nu en gång till målsättning att bekämpa allt vad rättvisa heter. Orättvisan hör till denna tillvaros villkor. Först i evigheten skall rättvisa skipas. Vad det gäller nu är att vara tålig till dess att Herren kommer.

Men detta räcker ändå inte riktigt som förklaring. Vi kan inte tänka oss att Herren skulle ge djävulen fritt spelrum ända till den yttersta dagen. Djävulen kan aldrig få större makt än Gud tillåter. Gud måste ha en avsikt med allt, också med motgången. "Se, till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig" (Jes 38:17). Vi förstår ofta inte vårt eget bästa, men det gör Gud. Därför är det honom vi skall fråga efter motgångens positiva mening.

 

Trösten som skickas vidare

En begriplig mening med lidandet kan vara att kunna vara andra till hjälp. Vet jag av erfarenhet vad sorg är, så kan jag inifrån förstå andra som sörjer. Jag kan inte tacka Gud för att döden slog ner i min närhet och rev ett stort hål i mitt liv, men jag kan tacka för vad jag lärde av denna erfarenhet. Och likadant är det med svår sjukdom. Ingenting kan bättre hjälpa mig att leva mig in i en sjuk människas situation än att själv ha varit sjuk på liknande sätt. För sjukdomen kan jag inte tacka men för erfarenheten.

En gemensam erfarenhet gör att inte många ord behövs. Jag tänker på Jobs vänner som kom för att trösta honom.

De satt med honom på jorden i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.

Job 2:13

Detta är inlevelse. För det svåra lidandet och den svåra sorgen finns det ändå inga ord. Det viktiga är närvaron. Och helt och hållet närvarande kan bara den bli som själv vet hur det är.

Också Paulus har något att säga om inlevelse.

Liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden, får vi också en riklig tröst genom Kristus. Har vi det svårt, är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade, är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva.

2 Kor 1:5-6

Med andra ord: har Herren hjälpt mig igenom, så kan jag hjälpa dig igenom. Har jag fått tröst av Herren, så kan jag skicka trösten vidare. Du skall veta att du inte går ensam. Stigen är upptrampad. Du tvivlar just nu på att den är framkomlig, men jag har också gått den, och jag vet.

En sådan erfarenhet är dyrbar om än dyrköpt. Att bära varandras bördor är en del av motgångens mening. Men bärandet kan också ha en djupare dimension, som jag nu skall försöka beskriva.

 

Fattas det något i Kristi lidanden?

Med viss tvekan går jag här in på ett svårt område: det ställföreträdande lidandet. Jag tvekar därför att jag vet att det jag nu kommer att säga lätt kan missuppfattas. Men jag kan ändå inte avstå från att beröra detta område, eftersom jag tror att detta är det närmaste vi kan komma ett djupare svar på frågan om motgångens mening.

Jesu lidande var ställföreträdande. Han trädde i vårt ställe inför Gud. Han bar våra synder i sin kropp upp på korset (1 Pet 2:24). Han led vårt straff, han dog vår död och försonade oss med Gud. På korset ropade han: "Det är fullbordat." Det är färdigt. Det finns ingenting att tillägga. Vi kan inte förbättra och inte försämra vad han har gjort en gång för alla.

Ändå måste vi ställa frågan: Är Kristi lidande verkligen fullbordat? Försoningen är fullbordad, men är lidandet fullbordat? Denna fråga kan ställas mot bakgrund av ett märkligt yttrande av Paulus:

Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan.

Kol 1:24

Aposteln tycks mena att det ännu fattas något i Kristi lidanden. Denna tanke måste ställas samman med en bild som Paulus ofta använder: bilden av kyrkan som Kristi kropp (utförligast i 1 Kor 12:120. Kristus är huvudet, säger Paulus, och vi är lemmarna som tillsammans utgör hans kropp. När Jesu kropp vandrade omkring här på jorden så fick den lida. Och om kyrkan skall vara Kristi kropp här på jorden, så måste hon få lida.

På så sätt kan man säga att Kristi lidande inte är färdigt så länge världen står. När vi får lida är det hans lidanden vi delar (Fil 3:10, 1 Pet 4:13). Vi har rätt att be att få slippa lidandets bägare, men om vi trots allt måste tömma den så får vi göra det i gemenskap med Herren själv. Då är det han som lider vidare i vår kropp och vår själ. Hur skulle det för övrigt vara möjligt att någon som han älskar lider, utan att han lider med?


Att lida för andra

Nu talade Paulus inte bara om att dela Kristi lidanden, utan också om att göra det för andra. Jag gläder mig över att få lida för er, sade han. Och det är precis den tanken som kan hjälpa oss att skingra mörkret kring lidandets gåta. Det tycks finnas ett ställföreträdande lidande i den meningen att en människa lider för en annan.

Bilden av kroppen och lemmarna kan hjälpa oss att förstå. Det finns alltid ett samband mellan de olika kroppsdelarna. Man säger inte "min fot har ont" utan "jag har ont i foten". Delens skada drabbar helheten. "Jag har ont" betyder inte att hela jag har ont, utan att hela jag upplever en kroppsdels smärta.

På samma sätt är lidandet ojämnt fördelat i Kristi kropp. Alla lemmarna lider inte på en gång. I kapitel 3 har jag talat om de olika uppgifter som lemmarna i Kristi kropp kan ha. Nu vill jag — med stöd i paulusordet ovan — introducera tanken att en eller annan lem i kroppen faktiskt kan ha den speciella uppgiften att lida. Lidandet hör ju till bestämmelsen för Kristi kropp häri världen. Men lidande behöver inte innebära att både hand, fot, öga och öra har ont på en gång. Det kan vara så att någon del får bära kroppens lidande, medan de andra delarna, åtminstone för tillfället, går fria.

Detta gäller om kyrkan, Kristi kropp. Och jag tror också att det på skapelsens plan gäller om hela mänskligheten. Kristus har ju på korset lidit för alla människor, inte bara för de kristna. Därför har djupast sett allt lidande i världen samband med Kristi lidande. Om han lider i alla som lider, så finns det ett visst mått av lidande som skall uppfyllas här i världen. Och några får då bära för andra.

Ser jag rätt på den här punkten, så kan vi verkligen tala om lidandet som en uppgift. Jesus talar om sina "minsta bröder" som är hungriga, sjuka och fängslade. Han identifierar sig med dem och säger att vad vi gör mot dem gör vi mot honom (Matt 25). I dem lider han. I dem uppfylls vad som ännu fattas i hans lidanden.

Därför har jag vördnad för lidande människor. Jag har gått från rum till rum på långvården med dessa ord ringande i mina öron: "Dra dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark" (2 Mos 3:5). I långvårdssängen ser jag min Herre och min Gud, i färd med att uppfylla vad som fattas i hans lidanden. Den som är rullstolsbunden sedan fyrtio år, det är han. Den som har mist sitt enda barn, det är han. Den omedelbara känsla jag får vid sjuksängen är: här ligger denna människa i mitt ställe. Det kunde ha varit jag. I rullstolen ser jag henne som sitter där i stället för mig. Hon har fått lidandet som sin uppgift för att jag skulle kunna frigöras till andra uppgifter. Ja, jag skulle vilja gå från säng till säng på sjukhuset och säga tack. Tack för att du bär också min del.

 

Äntligen en mening

Men är inte detta sätt att tänka grymt? Här finns människor som lider oförskyllt, mänskligt att döma. Det kunde, det borde ha varit jag. Är det då inte cyniskt att tänka att dessa människor är utvalda av Gud till uppgiften att lida? Och att till på köpet tacka Gud för att jag själv går fri?

Jag minns hur jag en gång bävade inför uppgiften att samtala med en hårt prövad vän om detta. Han hade hamnat på långvården, förvärkt och rullstolsburen sedan många år. Han var en hängiven kristen. Tusen och åter tusen gånger hade han i bön talat med Herren om sin situation. Vänner hade åter och åter bett för honom, men hälsans gåva gavs honom inte. Vad kunde Herren ha för mening med detta?

Vi hade tillsammans ett litet bibelstudium över Kol 1:24 (se ovan). Jag samtalade med honom om det ställföreträdande lidandet, om lidandet som en uppgift, ja, rent av som en nådegåva.

— Tänk om du sitter här i din rullstol för mig, sa jag. Tänk om det är din kallelse från Gud att bära och uppfylla en del av Kristi lidanden för resten av kroppen?

Jag glömmer aldrig hur det strålade om honom vid den tanken. Äntligen en mening! Äntligen ett svar på de många frågorna. De självförebrående tankarna som plågat honom vek undan. Det var kanske ändå inte något fel på hans tro, eller på tron hos dem som hade bett för honom. Det kunde verkligen vara en uppgift, en högre mening i lidandet.

Om Jesus står det ibland att han greps av medlidande. Så måste det också vara i hans kropp. När foten har ont, har "jag" ont. Eller som Paulus uttrycker det: "Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra" (1 Kor 12:26). När någon lider är det min uppgift att lida med. Det är en fråga om inlevelse.

Då går det inte att klara sig undan med ett känslolöst "Lid du, så slipper jag". Har min bror eller syster fått uppgiften att lida, så har jag fått uppgiften att i bön vara med och bära en del av den människans börda. Bara i bön kan jag vara närvarande, på Herrens egen våglängd. Hon bär mig och jag bär henne. Vi hör ju till samma kropp, och vi är lemmar som är till för varandra.

Här kan jag knappast gå längre utan att komma in på den enskilda själavårdens område. Det går inte att generalisera. Ingen människas uppgift är den andras lik. Och jag är medveten om att platsen där jag nu står är helig mark.

Det är Kristi sak att uppfylla det som ännu fattas i hans lidanden. När han tar människor i sin tjänst ger han också kraft åt var och en som får lidandet som uppgift. "Ja, i svagheten blir kraften störst" (2 Kor 12:9).

 
< Föregående   Nästa >

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk