Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Våra systersajter

jesusfordig.nu Bönenätverk Bibelskolan ung
MOTGÅNGENS MENING Kapitel 9 - Korsfäst med Kristus PDF Skriv ut E-post

 

Nu kommer vi till den andra delen av den positiva mening vi kan finna i motgången. Det förra kapitlet tog upp lidandets gemenskap mellan människor: hur det kan vara en uppgift att lida för och med varandra. Nu går vi ett steg vidare för att upptäcka hur lidandet också kan förena oss med Herren Jesus.

Rubriken till detta kapitel är lånad från Paulus:

Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.

Gal 2:19-20

Korsfäst med Kristus, det betyder att mitt lidande har samband med hans. Vad jag än får att gå igenom, så har han gått igenom det före mig. Ingen motgång kan drabba mig som inte förut har drabbat honom.

I min ensamhet bor han. Alla hans vänner övergav honom och flydde i hans svåraste stund. Och på korset ropade han: "Min Gud, varför har du övergett mig?" Övergiven av både människor och Gud vet han vad ensamhet vill säga.

I min depression bor han. "Nu är min själ fylld av oro", säger han (Joh 12:27). Och vi får höra att "i sin ångest bad han allt. ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken" (Luk 22:44). Han kan aldrig höra till alla dem som bagatelliserar min oro och ångest. Han som på korset upplevde hur solen miste sitt sken, han vet hur det känns när allting blir svart.

I min smärta bor han. Efter grym misshandel spikades han fast vid korset och kvävdes långsamt till döds. När det gör så ont i min kropp att jag inte kan tänka, så vet han inifrån hur jag har det.

I min svaghet bor han. När han skulle bära sitt kors, föll han gång på gång till marken. Han fick uppleva förödmjukelsen att inte orka fastän han så gärna ville. Därför vet han också vad min svaghet vill säga.

I min sjukdom bor han. Han är ju "förtrogen med sjukdom" (Jes 53:3). På vilket sätt vet jag inte, men förtrogen blir man inte utan något slags erfarenhet. Så när sjukdomen pressar krafterna ur mig vet han hur det är.

I min död bor han. Han gick själv in i döden och ner i dödsriket. När det en gång blir min tur, kommer jag inte att gå ensam. "Bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du också där" (Ps 139:8). Till och med döden känner han inifrån.

Allt detta har Jesus alltså gått igenom före oss. Men "före" täcker inte hela verkligheten — det är inte bara fråga om förfluten tid. Vad det gäller är inte bara en gemensam erfarenhet för Jesus och oss, utan en gemensam närvaro. Jesu närvaro finns på något sätt kvar i allt han har gått igenom. Och eftersom vår jord för honom blev lidandets plats, så är det just i lidandet vi kan komma honom närmast.

"jag bär Jesu märken på min kropp", säger Paulus (Gal 6:17). Tydligen hade han blivit stigmatiserad. Hans händer, hans fötter och hans sida bar likadana sårmärken som Jesus. Samma sak hände senare den helige Franciskus och har hänt en och annan gång också med människor i vår tid. I sådana fall är det ovanligt tydligt att smärtan är en mötesplats med Jesus. Den som tillräckligt djupt lever sig in i hans liv får också dela hans smärta.

Men lidandet får inte vara självvalt. Vi kan bli korsfästa med Kristus, men ingen kan korsfästa sig själv. Man väljer aldrig lidandet för att komma närmare Jesus. Men när motgången blir oss pålagd är trösten den att vi får bära den i gemenskap med Jesus.

 

Förkunna Herrens död

Utifrån kan kristendomen göra ett teoretiskt intryck. Den är en livsåskådning och en världsförklaring. Den bygger på en stor bok som man helst bör läsa. I gudstjänsten har förkunnelsen stor plats, och det gäller att inte bara lyssna utan också förstå.

Men kristendomen är inte bara ord utan också handling. Vår Gud nöjde sig inte med att tala, utan han grep personligen in i vår värld. Han blev en människa av kött och blod. Vad Jesus sade betyder oändligt mycket för oss, men vad han gjorde betyder faktiskt ännu mer.

Denne handlingens Gud har också gjort handlingar till särskilda mötesplatser med oss människor. Jag tänker på dopet och nattvarden. Innebörden i dessa handlingar är ofattbar och därmed egentligen omöjlig att uttrycka i ord. Själva handlingarna är däremot ytterligt enkla och konkreta. Både dopet och nattvarden för oss med sina enkla medel rakt in i trons centrum. Och därför hör dessa handlingar hemma i det sammanhang som vi här berör: den som döps blir korsfäst med Kristus, och den som firar nattvard förkunnar Herrens död.

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus, också har blivit                   döpta in i hans död?

Rom 6:3

I dopet har vi med Kristus dött bort ifrån synden. När vi döptes drogs vi in i Kristi försoning. Dopet är en personlig och individuell handling: Jesu möte med just mig. I dopets stund sa han till mig: "Mitt älskade barn, nu är det ditt alltsamman. Allt vad jag har gjort för världen gäller nu också dig. Du är med på mitt kors. För dina synder har jag lidit. Dig har jag köpt fri med mitt blod." Sedan den stunden vet jag att jag är med i hans död. Jag har dött med honom för att jag med honom skall leva uppståndelselivet, det eviga livet som börjar redan på jorden. I allt som härefter händer mig är han med. Lider jag, så lider jag med honom. Dör jag, så dör jag med honom. Uppstår jag, så uppstår jag med honom. Dopet betyder livsgemenskap med Jesus.

Och nattvarden fortsätter att dra oss in i denna gemenskap. Som Paulus säger:

Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni Herrens död, till dess han kommer.

1 Kor 11:26

Nattvarden är alltså en förkunnelse i handling av vår korsfäste och uppståndne Frälsares försoningsdöd. Om korset är centrum i vår tro, så är nattvarden centrum i vårt liv. Här får vi möta Herren med hela vår varelse. Guds ord tar vi emot med öronen och med hjärnan, men nattvarden tar vi emot med alla våra sinnen: vi ser, hör, luktar, smakar och känner. Både kroppen, själen och anden blir engagerade. Och genom hela denna handling förkunnar vi Herrens död till dess han kommer åter.

Hans död ligger bakom oss, hans återkomst ligger framför oss. Däremellan lever vi med honom. Och eftersom nattvarden för oss i direkt gemenskap med Jesus, måste den vara helande till sin natur. Tar vi in Kristi kropp i vår kropp och Kristi blod i vårt blod, så tar vi också in hans liv i vårt liv.

Nattvarden är vårt andliga livsmedel. Precis som kroppen behöver mat och dryck för att leva, så behöver anden i oss Kristi kropp och blod för att uppehålla det nya liv som tändes i dopet. Jesus säger:

Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. — Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck.

Joh 6:53, 55

Om vi inte på ett falskt sätt förandligar detta mycket konkreta budskap utan tar det på allvar, så förstår vi att vi behöver fira nattvarden ofta. Den är ju faktiskt livsnödvändig.

I synnerhet när en människa lider och har det svårt blir nattvardsfirandet omistligt. Det insåg man i fornkyrkan, där diakonerna direkt efter gudstjänsten bar ut sakramentet till församlingens sjuka (enligt Justinus Martyren, mitten av 100-talet). I Svenska kyrkan lever denna sed kvar i form av s k sockenbud, men kanske inte i så stor utsträckning som vore önskvärt.

Sjukkommunionen är mycket viktig. Ingen skall behöva vara avsidestagen från Herrens bord. I prövningstider behöver vi ännu mer än annars den förening med Jesus som nattvarden ger. "Odödlighetens läkemedel" är en gammal fin benämning på nattvarden. Genom detta läkemedel vill Herren antingen ge oss hälsa eller också ge oss kraft att bära lidandet i gemenskap med honom.

 

Tack för kors och tack för plåga

Ibland kan apostlarna rent av tala om lidandet som en förmån.

Ni har fått nåden att — ja, inte bara att tro på Kristus, utan också att lida för hans skull.

Fil 1:29 

Jag vill lära känna Kristus... och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans.

Fil 3:10

Den som härdar ut i oförtjänta lidanden därför att han har Gud för ögonen, han gör något stort.

1 Pet 2:19

Låt vara att det här handlar om förföljelser och martyrskap, men kan inte också annan motgång vara oförtjänt? Och är det inte möjligt att härda ut i vilka lidanden som helst just därför att man har Gud för ögonen? Har jag frågat Gud om befrielse och — åtminstone tills vidare — fått nej, då blir lidandet en uppgift att fylla i gemenskap med Jesus. Att jag är korsfäst med Kristus är en börda, att han är korsfäst med mig är en förmån. När motgången kommer, gäller det att ta vara på denna förmån.

Så länge jag är frisk och kry, glad och lycklig klarar jag mig ganska bra på egen hand. Det är när motgången kommer som jag måste kasta mig i armarna på Jesus. Kanske klagar jag högljutt när jag tycker att lidandet är oförtjänt. Som svar får jag då inte en rationell förklaring — det hade knappast hjälpt — utan armar som bär.

Äntligen förstår jag då Jesu ord:

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Matt 11:28-30

Först blir jag häpen: hur kan han säga att bördan är lätt? Jag håller ju på att digna under den! Men så förstår jag: bördan är lätt därför att den redan är buren. Vad jag än får att bära, så är det redan buret av honom. När jag bär i gemenskap med honom är jag själv buren.

Det är detta som faktiskt gör motgången till en förmån. Den för mig närmare Jesus. All min självtillräcklighet smälter bort. Nu vet jag hur totalt beroende av honom jag är. Och jag börjar förstå au det inte fanns något annat sätt att få mig att inse detta.

Så jag har verkligen anledning att tacka Gud för motgången, förutsatt att jag kommer till Jesus med den. Han säger ju: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor!" Att bara vara tyngd av bördor är sannerligen inte något tacksägelseämne. Tvärtom kan det leda till bitterhet och förtvivlan. Men att kunna gå med alla bördorna till Jesus är att få motgången förvandlad till välsignelse.

 

Fäst dina ögon på Jesus

Egentligen skulle jag vilja vara mer lågmäld i den här boken. Jag får ibland en känsla av att alla försök till lösningar av lidandets problem är för enkla. Det kostar så lite att säga: så och så är det. Själv har jag visserligen ganska ordentliga erfarenheter av både sjukdom, smärta och sorg, men det mesta av detta ligger nu långt tillbaka. Den som står mitt uppe i lidandet orkar knappast tala om det, och den som har det svåra bakom sig har redan glömt en del av hur det kändes. Ändå vill jag nu försöka säga några ord till dig som står mitt i prövningen just nu.

Det jag helst vill säga går att uttrycka i tre ord: Se på Jesus! Eller med Skriftens ord:

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. — Tänk på honom... så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

Heb 12:2, 3

Blickpunkten är alltså viktig. I motgångstider händer det lätt att man ser för mycket på sig själv. Vad har jag gjort för att detta skulle hända mig? Vad är det för fel på min tro? Och så tröttnar man och förlorar modet.

I stället vill jag säga: fäst blicken högre upp! Se på Jesus! Han är din uppståndne och levande Herre. Det är därför du kan vända dig till honom nu, se på honom och be till honom. Och du skall se noga på honom. Du skall se sårmärkena i hans händer och fötter. Dessa märken talar om för dig vad uppståndelsen och livet kostade.

Just nu är det livsviktigt för dig att se på hans sår. Där ser du vad som förenar dig med honom. Du har också sår. Kanske inte så bokstavligt som Paulus eller Franciskus, men sår har du, i din kropp eller i din själ.

Har du bett om att få slippa såren men inte fått det? Det var precis likadant för Herren. Tycker du att såren är så djupa att de aldrig kan försvinna? Det är likadant med hans: inte ens i evigheten kommer de att försvinna.

Se på Jesus. Han är med. Allt delar han. I sina sår bär han dina.

— Men varför ger Gud inget svar på alla mina frågor om lidandets mening? — Jo, det gör han. Ett enda svar som håller: Se på Jesus! Den som förstår vem han är kan inte tvivla på meningen med hans lidande. Och han som bär dina sår i sina bär din mening i sin.

"Jag är korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv."

Förstår du nu var du skall fasta dina ögon och ditt hjärta?

 
< Föregående

Inför Söndagen

Vandringar

Bengts återvändsgränd

Frågor och svar

Min egen bibelläsning

Sångpostillan

Vår systersajt

jesusfordig.nu Bönenätverk