Låt oss börja denna vandring med att trona på minnen från fornglada vandringar. Du minns väl vandring 61 där vi spelade upp melodin som leker genom alla buden. Vi tog emot Guds kärleksord. Hans ord av ande och liv och kraft, och vi sjöng sången om den första kärleken.
Sedan var vi mogna att gå in i det första budet. Det budet kändes så viktigt att vi behövde tre långa vandringar genom det. Först gick vi omkring på en vandring där vi bara talade med varandra om vad det innebär att frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och förtröstan till honom. Det var vandring 62 .
När vi fick upptäcka Guds goda kärlek började vi få avsky för alla de många andra gudar och krafter som vill dra oss bort från Gud. Det hände på vandring 63 . På nästa vandring vandring 64 fick vi lära känna tre män som vågade satsa sina liv på kärleken till Gud. Vi fick göra ett studiebesök hos dem i en brinnande ugn. Tyckte du att den vandringen var lite för svettig?

Nu ska vi börja med andra budet. För detta bud behöver vi två vandringar. Båda dessa vandringar handlar om vad viktigt ett namn är. Gud känner oss vid vårt namn. Men nu säger Herren, han som har skapat dig … han som har danat dig … : Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min (Jes 43.1).
För Gud är vårt namn så dyrbart. Men det bli allvarligt för oss när vi tar detta namn och upphöjer det och avsätter Gud. Det var det man gjorde i Babel. Där bygger man ett torn som ska vara så högt att det når upp till himlen. Med detta torn ville man säga till Gud: Gud vi behöver inte dig. Vi klarar oss utan dig. Vi når till himlen utan dig. Och resultatet av detta blir att alla går och suckar mot varandra. När vi upphöjer vårt namn trampar vi på Guds namn.
Vi ska göra ett studiebesök i Babel nu. Vi får en bakgrund till andra budet, där vi får upphöja Guds namn, hittar lovsången i hjärtat och ropar: Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namn över hela jorden! (Psalt 8:1,10). Varning: Om du är otränad kan det bli lite jobbigt att klättra i Babelstornet smala trappor.

Men god upptäcktsklättring önskar dig

Ger vandringen ilskor, grubblor, tröstor och glädjor? Kontakta då Bengt genom att klicka på författarnamnet för denna artikel.

Guds tio ord

Vi gör nu ett studiebesök i Babel, staden där man avsätter Gud och gör sig själv ett namn.
(1 Mos 11:1-9)

Hela jorden hade ett enda språk och samma ord. Men när människorna bröt upp och drog österut, fann de en lågslätt i Sinars land och bosatte sig där.
De sade till varandra: Kom så slår vi tegel och bränner det!" Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck.
Och de sade: "Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn som har spetsen uppe i himlen. Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden."

Hela jorden hade ett enda språk. Alla talade på samma sätt. Det fanns bara ett språk och en dialekt. Man använde samma ord och uttryck.
Alla förstår varandra.
Men här är historien om hur människor börjar tala förbi varandra och inte längre förstår varandra.

Detta är historien om några människor som plötsligt kommer fram på scenen.
De bröt upp … de drog österut … de fann … de bosatte sig …
Det är alltså människor som blir medvetna om sig själva. Människor som reflekterar och planerar och tar initiativ.
Gud har ju befallt människan att gå ut och uppfylla hela jorden. Men nu hör vi hur människan stannar på sin vandring. De finner en lågslätt i Sinars land. Det är ett annat namn för Mesopotamien.
Där slår de sig ned.

De börjar samarbeta.
Enhet ger styrka.
Kom, så slår vi tegel …. Kom, så bygger vi oss en stad.
Två gånger hör vi detta kom.
De talar till varandra.
De förstår varandra.
De samlas till konferenser.

De har grupparbeten om vad de skall göra.
De är fulla av idéer.
Uppfinningsrika. Påhittiga.
Ingen förstår vad detta kan vara för fel.
Berättaren skildrar detta lugnt och avslöjar inte deras galenskap. Möjligtvis kan man se ett litet leende från berättaren när han talar om tegel och jordbeck.
Ett bräckligt material.
Berättaren vet att man bör ha stora stenar för stora byggen.

De bygger en stad.
Och mitt i staden reser sig en väldig byggnad.
En skyskrapa - högre än alla andra hus.
Ett torn som har spetsen uppe i himlen.

Är det ett militärt torn?
När människor ser det skulle de fyllas av skräck.
Och de skulle säga: Vad mäktiga de måste vara som kan bygga ett sådant torn.

Är tornet uttryck för mänsklig självhävdelse och mänskligt övermod? Genom detta torn får vi ett gott rykte.
Vi blir beundrade och kända över hela världen.
Vi ställs i centrum.
Vi får en stor makt.
Och vi får ett stort namn.
Låt oss göra oss ett namn …

Men detta är inte enda orsaken till detta tornbygge.
Tornet, vars spets skulle räcka upp till himlen, är ett sätt att avsätta Gud.
Gud, vi behöver dig inte!
Vi kan själva nå till himlen.

Babels torn är ett tempel.
En plats där man tillber andra gudar än himlens och jordens skapare.
Babel betyder Guds port, himlens port.
Här börjar det som veckotidningarna nu är översvämmade av: horoskop, stjärnkult, astrologi …
Babel blir ett centrum för astrologi och stjärnkult.

Vari består tornbyggarnas synd?
Inte i deras tekniska skicklighet.
Inte i deras sammanhållning.
Deras synd består i att de slår sig samman för att använda sin tekniska skicklighet för att avsätta Gud, himlens och jordens skapare.
Babels torn är en akt av trots mot Gud.
Gud, vi behöver dig inte …
Vi kan beskydda oss själva …
Vi kan bli starka utan dig …

Då steg Herren ner för att se på staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: "Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag och härefter skall ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för. Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.

Nere på jorden är människorna duktiga.
De bygger ett väldigt torn, som har spetsen uppe i himlen.

Uppe i himlen sitter vår Herre och tittar ned.
Han ser att det är någonting de har för sig därnere.
Men han ser det inte riktigt klart.
Han tar på sig glasögonen.
Han tar fram kikaren …
Nej, han måste stiga ner för att
se vad det är …

Men Gud är inte ensam.
Låt OSS stiga ner …
Vi hör ett samtal inom den heliga Treenigheten.
Fadern stiger ned tillsammans med Sonen och den helige Ande.
Vad gör de där?
Det första de gör är att förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger. Gud bryter ned innan han kan bygga upp.
Gud angriper Babel och krossar dess makt och sätter stopp för allt missbruk av hans gåvor.

Enheten är en Guds gåva. Men den kan missbrukas. Människor slår sig samman om det som är ont.
Tekniken är en Guds gåva. Men den kan missbrukas så att människor förstör både sig själva och andra.

Härefter skall ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för.
Gud har lagt ned fantastiska gåvor och krafter i människan.
Guds tar inte bort dessa gåvor och krafter.
Men han skapar svårigheter att använda dem.
Han försvårar möjligheterna för människor att tala med varandra, att konferera och överlägga.
Detta gör inte Gud därför att han är avundsjuk.
Han gör det för människans bästa.
Enighet utanför Gud är en farlig sak.
Teknik utan ansvar inför Gud är livsfarlig.

Babel är i Bibeln symbolen för upproret mot Gud.
Det är mot denna upprorets makt, som Jesus, vår Frälsare, kämpar sig till döds (läs Johannes Uppenbarelse 18).
Det är denna onda makt som berusar människan. Och gör henne uppfylld av sig själv. Och när människor går där omkring uppfyllda av människors väldiga gärningar, sprider de omkring sig rädsla för varandra. Otrygghet. Hyckleri.

Men när den helige Ande blir utgjuten ställs Guds väldiga gärningar i centrum.
Människor förstår varandra igen.
Människor hittar varandra igen.
Människor hittar varandra därför att de fått en ny förankring. Inte i människors väldiga gärningar. Utan i Guds väldiga gärningar.
(Läs om detta i Apostlagärningarna 2:1-13).

Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de måste upphöra att bygga på staden. Den fick namnet Babel, eftersom Herren är förbistrade hela jordens språk, och därifrån spred han ut dem över hela jorden.

Gång på gång har människor velat bygga upp ett världsrike.
Man skaffar sig ett namn.
Man skaffar sig makt.
Man sätter skräck i andra.
Nimrod, Nero, Alexander, Napoleon, Hitler, Stalin …
Ingen får bygga färdigt.

Människor avsätter Gud.
Man bygger sitt Babel.
Man klarar sig utan Gud.
Vi kan själva stiga upp till himlen.
Vi kan av oss själva både hitta och öppna himlens port.
Vi har resurser.
Vi har makt.
Vi förtröstar på vår eget namn.

Men Gud tänder den röda lyktan.
Den röda lyktan betyder stopp.

Den kan också betyda: Nu är det fullt.
Nu är måttet rågat.
Och när våra synders mått är uppfyllt, kommer vredesdomen, (se 1 Tess 2:16).

Babel betyder inte, som folket där tror, "Himlens port".
Babel kommer av det hebreiska ordet balál och det betyder FÖRVIRRING.

Det man gör i Babel leder vilse.
Därför sätter Gud stopp för deras synd.
Han förskingrar dem så att de blir spridda ut över hela jorden.
Och han försvårar deras möjlighet att tala med varandra.
Det är i Babel man börjar babbla.

Samtala med dig själv och/eller med någon annan.
(Sänd gärna in dina reflektioner till oss.)

• Har du under klättringen i Babelstornet känt igen dig själv någonstans?
• Känner du snurret av JAG av alla vindlingar i tornet?
• Vad betyder Guds namn för dig?
• Vad betyder ditt namn för Gud? (se inlednignen).
• Hur påverkas det du säger och gör av det som du är fylld av?

På nästa vandring ska vi se vad det innebär att upphöja Guds namn.
Vår gode vän Martin, han från 1500-talet, ger oss följande råd:

Vi skall frukta och älska Gud,
så att vi icke brukar hans namn till onda önskningar,
svordomar, vidskepelse, lögn och bedrägeri,
utan åkallar det i all nöd, ber, tackar och lovar.

Ger vandringen ilskor, grubblor, tröstor och glädjor? Kontakta då Bengt genom att klicka på författarnamnet för denna artikel.