Vandring 66 - Andra budet 2 - Att helga Guds namn

På en tågresa för några år sedan satt i samma kupé som jag en dam i sina bästa år (ca 34 år) och hade bredvid sig en ung man i sina yngre år (ca 6 år). Gossen var tydligen mycket begåvad. Han hittade på det ena hysset efter det andra. Han hoppade upp och ner och ner och upp på bänken. Sprang omkring i gången. Tjoade och skrek. Och gjorde aldrig som hans ömma moder sade till honom. Mamman hotade och tjatade och gnällde och gnall.
Efter ett tag sa hon: 'Hur tror du att tomten vill komma till dig i jul, du som är så stygg?'. Inför detta hot hände ingenting med pojken. Hans intelligenta påhitt bara fortsatte. Mammans nerver höll på att ta slut. Jag väntade en explosion. Men då hände något: Hon tog upp pojken i sin famn, kramade honom länge, länge och sa: 'Jag tycker så mycket om dig din dumma, otäcka unge'. Då såg man tydligt hur det hände något inuti pojken. Och man hörde något: Det sa blupp, blupp, blupp i honom. Hans inre emotionella bägare bara fylldes på. Kärlek flödade in. Och sen var pojken förvandlad. En lång stund satt han där lugn och stilla hos sin mamma. Hur länge vet jag inte. Tåget stannade vid min station och jag försvann ut.

Det är så här Gud vill göra med oss. När vi är besvärliga sätter han inte upp pekfingret och talar om hur dåliga vi är. Han knyter inte näven och skrämmer oss att bli snälla. Han sträcker ned sina båda händer, tar oss upp i sin famn, fyller vårt inre kärl med kärlek. 'Jag tycker så mycket om dig din dumma, otäcka unge'. Han gjorde det i dopet. Han vill göra det varje dag. Hans kärlek blir en inre drivkraft till förändring och att leva livet som han gett oss. Inför varje bud vill han starta där i evangelium enligt Mose (se vandring 61).

Välkommen nu att gå på upptäcktsfärd in i Namnet!

Andra budet handlar om Guds namn. Förra vandringen handlade om hur vi upphöjer vårt eget namn och avsätter Gud. Denna vandring vill hjälpa oss att upphöja Guds namn. När vi gör det fylls vi med jubel, lovsång, hopp. Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namn över hela jorden! (Psalt 8:10).

De tio orden börjar med evangelium enligt Mose. Gud talar in sina kärleksord i oss. (se vandring 61 ) Vi hör ord av Ande och liv (Joh 6:63). De är kraftord som hjälper oss att komma vidare. Herren, din Gud, vill leva i ett personligt förhållande till dig. Han vill vara din Herre och din Herde och din Gud, som leder dig ut ur ditt Egypten, där du trälar och sliter och inte alls förstår meningen med livet. Herren tar dig i handen och leder dig ut från Egypten och in i sitt rike. Och då händer det något. Kalvarna ställer till med kalvdans säger Malaki: Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås (Mal 4:2) (Ni skall slippa ut som kesande kalvar ur kätten, står det i X2000). Så håll dig nu nära honom och håll upp din inre emotionella bägare. Bibelord som hamnar by heart ger ditt liv en inre drivkraft. Där bubblar fram kärlek till Herren.

Vi älskar därför att han först älskade oss.
(1 Joh 4:19)

Under sång och dans skall man säga:
Alla mina källor har jag i dig.
(Psalt 87:7)

Visa mig, Herre, din väg,
jag vill vandra i din sanning.
Bevara mitt hjärta vid det enda:
Att jag fruktar ditt namn.
(Psalt 86:11)

För människor på Bibelns tid betydde namnet mer än för oss. Namnet var en del av personen. Att veta en persons namn var att känna honom själv. Namnet avslöjade vem han var och hurudan han var. Och när vi vet detta är det lättare för oss att komma till den personen och tala med honom.

När Gud vill ha med oss att göra, presenterar han sig först för oss. Han uppenbarar sitt namn. Han vill att vi skall få lära känna honom, så att vi inte fastnar i mörker och förtvivlan och hopplöshet. Det är så lätt att se allting i svart. 'Det är hopplöst. Livet är ett helvete'.

Gud uppenbarade sitt namn för Mose, där han traskade omkring i öknen och vaktade får. År efter år i fyrtio år hade han gjort det. Lite enformigt, kan man tycka. Och säkert tyckte Mose så också. Sand i sandalerna varje dag. Vad är det för mening med detta liv?

Men Gud möter Mose. Han talar om sitt namn för honom. Han gör det på ett mycket dramatiskt sätt. Vi gör ett besök i 2 Mosebokens tredje kapitel.

En gång drev Mose fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig en Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: 'Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.'

Där vid busken börjar Gud tala till Mose. Han kallar på honom. Han ropar på honom: Mose! Mose! Gud presenterar sig och säger: Jag är din Faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud vill leva i ett personligt förhållande till Mose, precis som han gjorde med hans fäder. Mose förstår att han är på helig mark. Han tar av sig skorna. Han döljer sitt ansikte. Han bävar…
Gud berättar för Mose att han vet precis hur hans folk har det.

Jag har sett …
jag har hört …
jag känner till deras lidande …
jag har stigit ned för att rädda dem …
ropet från Israels barn har kommit till mig...

Men sedan säger Gud något som ger Mose 'stora skälvan': Gå nu! Jag skall sända dig till farao och du skall föra mitt folk, Israel, ut ur Egypten.
Då bubblar Moses dåliga självförtroende fram.

Vem är jag?
Jag duger inte, jag är fullständigt olämplig, värdelös.
Jag vet inte vad jag skall svara.
Folk har så mycket frågor.
Jag vet inte vad jag skall säga till dem.
Jag får tunghäfta, när jag skall tala.

Är Mose din släkting? Är du lika självkoncentrerad som han? Mose bara slingrar sig och kommer med den ena ursäkten efter den andra. Och så gör du, eller …?
Mose vill ge upp. Och så gör ofta vi. Men Gud ger inte upp. Han kallar inte alltid dem som är dugliga till sin tjänst, men han gör dem dugliga som han kallar. Mose undrar:

När jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? Vad skall jag då svara dem?'

På den frågan får både Mose och vi, som säger samma saker som Mose, ett svar: Gud sade till Mose: 'Jag är den Jag ÄR.'

Och han sade vidare: 'Så skall du säga till Israels barn: JAG ÄR har sänt mig till er.'. (2 Mos 3:14)

När Mose lyder och går in i det uppdrag som Gud kallar honom till, händer det mycket med Mose. Denne Mose, som hade ett sådant dåligt självförtroende och som kände sig osäker och dum och kanske var rädd för sitt dåliga humör, som han visade då hans slog ihjäl en egyptier (2 Mos 2:11-15), denne Mose går igenom en förvandling. Efter en lång tid i Herrens närvaro heter det om honom: Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden (4 Mos 12:3). Denna förändring sker med honom därför att han lever i Guds närvaro. Herren hade sagt: Jag är med dig.

Mose fick veta Herrens, sin Guds, namn. Det betydde förvandling i hans liv. Det kan betyda förvandling också i våra liv. Ty Gud kallar också oss, Moses suckiga släktingar, att leva i hans närvaro. Gud vet vem han är. Och han vet vem vi är. JAG ÄR är hans namn. Det finns så mycket helande och läkedom i att leva i den närvaron. Jag får hjälp att hitta min identitet. Han som heter JAG ÄR hjälper mig att hitta vem jag är.

När en judisk skriftlärd skulle skriva av de bibliska handskrifterna och kom till det heliga gudsnamnet JHVH tvättade han först sin skrivpenna. Han böjde sedan huvudet i ödmjuk bön innan han skrev de fyra bokstäverna. Gud är den onämnbare, den outgrundlige.

Vi kan se dem framför oss. De har stannat till på sin vandring. Runt Jesus står hans lärjungar. Elva tysta män som får lyssna till hur Guds Son talar med sin himmelske Fader. Efter att ha bett för sig själv går Jesus över till att be för sina lärjungar. Men först beskriver han vad som hänt med dem. Det han säger om dem gäller allt Guds folk. Det som händer med dem, händer med oss.

Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina och du gav dem åt mig.
(Joh 17:6)

Gud tog dem ut från 'världen', bort från det maktblock som står honom emot. Sedan gav han dem till Jesus. De är Faderns gåva till Jesus. Den som lever i Jesu kraftfält är Faderns gåva till Jesus. Kan du se dig själv som en present som Fadern ger till sin Son. För dem har Jesus sedan uppenbarat Guds namn. Guds namn står för hela Guds väsen, hans hjärtelag. Guds namn står som garantin för att livet inte är hopplöst.

 
6. Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst
(Rom 10:13)

- Namnet ger frälsning.
Den käre Luther ger oss receptet på hur vi skall använda andra budet.

'Vi skall frukta och älska Gud, så att vi
….åkallar Herrens vår Guds namn, i all
nöd, ber, tackar och lovar.'

Vi åkallar Guds namn - vi vänder oss till honom, ropar på honom, kallar på honom, sträcker oss mot honom, öppnar vårt inre mot honom. Det är som om strömbrytaren vill tala om för kraften att nu är det dags att börja lysa och värma. Då händer det något. Han har frälst oss från mörkrets välde, från fångenskap och låsningar och 'egyptiska hjulspår' som vi rullar fram i, och fört oss in i sin älskade Sons rike (Kol 1:13).

Jag behöver inte vara ensam med något problem. Jag får åkalla och anropa min käre himmelske Fader i all nöd. Jag får tala med honom om allt. Jag får be, tacka och lova. Allt det jag lämnar över till honom, tar han emot i sina händer och förvandlar till en lovsång för mig.

- Namnet ger hopp.
Lägg märke till hur alla de namn vi har på Gud - Herren, Fadern, Jesus Kristus, den helige Ande - ger oss hopp. Gud sätter sitt eget namn under vårt hopp. Gud själv går i borgen för att livet har en mening. Nu kommer andra budet och säger att det finns ett HOPP.

Det finns kraft i Herrens, din Guds namn. Om du bara visste ….
Men om du inte du tar emot den så finns det ju heller inte någon kraft att förlora.
Straffet består i att Gud tar sin välsignelse ifrån den människan. Hon blir utlämnad åt meningslösheten. När hon då blir utan Gud blir hon också utan hopp. Det går hål i tanken. Ur det hålet rinner kraften ut.

Undersök om du har några av dessa hål i din inre bägare?

HÅL 1 - Att inte alls bruka Guds namn
Detta är det vanligaste missbruket av Guds namn: att inte alls bruka det. Man låter bli att be. Man håller Gud utanför sina problem. Man öppnar inte sin Bibel. Men om man inte öppnar sig för Gud stänger man sig för Gud. Om man inte vrider eller trycker på strömbrytaren blir det kallt och mörkt. Då kommer hopplösheten: Ni levde utan hopp och utan Gud i världen (Ef 2:12).

Du fryser och undrar om det finns någon kärlek i världen.
Du famlar fram i mörkret och
Du letar efter meningen, som tappades bort …
Du känner hur du glider utför i en rad andra missbruk.
En otäck lik-giltighet griper dig.

HÅL 2 - Tanklöst tal
När man tappar kontakten med Gud tappar man snart både kärleken till Gud och vördnaden för Gud. Det blir ett 'hejsvejs-förhållande' till Gud. Man lägger sig till med slarvuttryck: 'Kors!'. 'Himmel!' 'O Gud, va bra!'. Sådant kallas för O GUD-aktighet!
Sådana uttryck avslöjar hur tom du är inuti.

HÅL 3 - Svordom
Oseden att brodera ut sitt tal med djävulens namn och med helvetet och fan och runda ord var okänd för människor på Bibelns tid. Att åkalla djävulen är ju att överlämna sig till honom. Den som använder svordomar visar att han är mycket långt borta från Guds rike.

HÅL 4 - Lögn
Lögn är alltid en svår synd. Men den är dubbelt så svår, då man förstärker sina lögner med Guds namn.
Man vittnar t.ex. inför domstol. Förr måste man lägga handen på bibeln och gå ed på att det man sade var sant. Nu får man säga det 'på heder och samvete'. Om det inte är sant, som man säger, begår man mened. Straffet för mened är fängelse i högst fyra år.

HÅL 5 - Skrymteri
Man kan försöka utnyttja Guds namn för egna fördelar. Man klär ut sig som en kristen. Man talar och suckar och ler och himlar med ögonen och bär sig åt som en kristen för att vinna fördelar för sig själv eller sina varor. Men innerst inne struntar man i Gud. Man spelar en roll. Detta kallas skrymteri eller hyckleri.

HÅL 6 - Falsk lära
När man förvränger Guds ord kallas det falsk lära. Man leder människor vilse. Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem (Matt 7:15-16).

HÅL 7 - Bluff i Jesu namn
Kyrkans historia är full av skamliga exempel på hur man utnyttjat Guds namn för egna fördelar. Inkvisitionen gjordes i Guds namn. Korstågen gjordes i Guds namn. Man har fört heliga krig i Jesu namn.
Men Gud skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn. Välsignelserna försvinner. Kraften rinner ur hålen.