11/10 Måndag - Moses kallelse (Stott)

Herren sade till Mose...”Så gå nu: jag sänder dig till farao,
och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.”

2 Moseboken 3:10


Som flykting undan farao måste Mose ha känt sig ängslig över att hans gömställe eventuellt skulle avslöjas. Men så dog farao (2 Mos 2:23). I hopp om att ett regimskifte skulle medföra ett skifte i politiken började israeliterna vädja ännu högre om hjälp.

Scenen tycktes vara förberedd för en förnyad kallelse av Mose. Det skedde nära berget Horeb (Sinai berg). Här talade Gud till honom från en brinnande buske. Gud hade sett hur hans folk plågades, sa han. Han hade hört deras klagorop och var bekymrad över deras lidande. Därför hade han nu stigit ner för att befria dem från egypterna, föra dem till Löfteslandet och göra det med hjälp av Mose.

Hur reagerade Mose på en sådan gudomlig kallelse? Han hade uppenbarligen lärt sig sin läxa under de fyrtio åren i den ödmjukhet som öknen fostrar fram. Ja, han hade faktiskt svängt alltför långt åt andra hållet. Han kom med fem ursäkter. Kände han sig ovärdig uppgiften? Gud skulle vara med honom. Skulle israeliterna ifrågasätta vem som var hans Gud? Han måste presentera honom som förfädernas Gud, Jahve, den levande och evige Guden. Men tänk om folket inte lyssnade eller inte ville tro? Mose måste använda sin stav till att göra under och på så vis bekräfta äktheten i sitt uppdrag. Men, insisterade Mose, han var inte bra på att tala inför folk. Gud svarade att han var den som skapat munnen och skulle tala om för Mose vad han skulle säga. När Mose till slut hävde ur sig: ”Snälla, skicka någon annan”, blev Gud arg men gav honom sedan hans bror Aron som språkrör.

Det är alltid bäst att inte svara på Guds kallelse med vare sig överdriven självsäkerhet eller överdrivna ”själv-tvivel”, utan med ödmjuk förtröstan på den levande Guden som utrustar dem han kallar.


Läs vidare: 2 Mos 3:1-11

 

GENOM BIBELN DAG FÖR DAG - Utgiven på Bornelings Förlag

INNEHÅLLSFÖRTECKNING