STAVGÅNG ... (Del 2 - en berättelse som illustrerar vad det är att leva som kristen.)

Jag var för en tid sen med om en fin illustration till den kristna livsvandringen. Det var i en gudstjänst i en storstadskyrka, nästan fullsatt. Vid nattvardsgången bildades långa köer på vägen fram mot altaret.
När jag stod där fick jag se en gammal man med två kryckor sakta ta sig framåt. Vi andra gav naturligtvis plats och bad mannen gå före. Han ställde kryckorna vid närmaste pelare. Så tog han ett stadigt tag i kanten på dopfunten som stod just där han behövde den. Samtidigt tog han ett steg. Nästa steg - men var fanns nu något lika stadigt att hålla i? Jo, korset blev räddningen. Där stod processionskorset, mycket stadigt placerat i en stenfot, som inte lät sig rubbas. Den gamla rynkiga, grova handen grep om korset, fötterna kunde ta några steg till och mannen var framme vid målet. Han böjde knä vid altarringen och fick del av Guds omsorg genom nattvarden.

Med vördnad tänkte jag på vad jag sett en bild av den kristna människans levnad. Från Fadersfamnen i dopet går vi med kallelsen att vara Guds barn och Jesu lärjungar. Men vi klarar oss inte långt utan att falla, om vi inte tar ett stadigt tag i korset. Där får vi förlåtelsens "kick" att gå vidare. Trötta av vandringen får vi sjunka ner till stärkande måltid, som också är ett delmål under färden. Slutmålet har vi i himmelen, enligt vårt kristna hopp.