Genom köksfönstret ser jag gatan.
Längre bort en skola
och mellan skola och gata en fotbollsplan. Det är morgon,
lite före klockan åtta och skolans barn och tonåringar
rinner iväg nerför slänten och genar över
planen. De flesta går i klungor eller två och
två. Sömniga, ganska tysta.
Plötsligt skriker någon
svordomar över en kille som tycks helt ensam. 
Jag
ser hur han försöker ducka, för det är
inte längre bara svordomar som kastas över honom
utan grästorvor, jordkokor, småsten – allt
plågoandarna kommer över. Jag kan inte låta
bli att se vidare. Kanske borde jag springa dit och försöka
göra något. Finns det ingen vuxen i närheten
av detta drama?
Så ser jag hur en lång,
kraftig grabb bröstar sig, går hotfullt nära
den mindre och dänger till honom så våldsamt
att han ramlar handlöst med ansiktet rakt ner i leran.
Hela han hamnar i en vattenpöl, som är stor nog
att göra honom dyngsur. Han kravlar sig upp, bara för
att få en ny omgång, och så blir han liggande.
Ensam. Alla springer därifrån. Äntligen kommer
en vuxen, en av lärarna tror jag. Jag lämnar fönstret.
Medan jag dukar av efter frukosten,
funderar jag förstås vidare på vad jag sett.
Och så kommer det för mig i tankarna en annan
kille som jag känner. Han är vuxen till åren
men storleken är ”small” och han är
liten på många andra sätt: liten och rädd,
retad och ensam – UTANFÖR. Dom kallar honom för
tjuv. Men vad ska han väl göra? Han vill ju inte
göra bort sig ännu mer genom att gå och lämna
tillbaka pengar till folk som han tagit från. Hur skulle
han förresten veta vad han tagit från vem? Möjligen
skulle han kunna bestämma sig för att inte ta,
tjuva, i fortsättningen. Bli en bättre människa.
Från och med nu! Ja! Nej! Det går inte. Vill han
förresten? Jo, det vill han nog, kanske… Samvetet
plågar honom. Så där funderar han säkert
medan han smyger fram på vägen. Den lille grabben
i leran och min vän Sackeus har mycket gemensamt. Inte
orsaken till mobbningen, men önskan att komma ur eländet
utan att veta hur det ska gå till.
Sackeus (jag
vet att han numera stavar namnet annorlunda, men jag tillåter
mig att behålla hans gamla namn) tjänstgör
på en tullstation. Där har han satt i system att
ta för stora avgifter, bara lite grand för var
och en som passerar, så att det inte märks. Mellanskillnaden
stoppar han i egen ficka.
Och
det har blivit en del genom åren. Men vem bryr sig?
tänker Sackeus. Ingen märker något. Och ingen
terapeut eller doktor kan ändra honom inifrån.
Eller?
Kanske hör han just då
någon gå förbi och sjunga på en känd
vers: ”Om ni hör hans röst idag, förhärda
inte era hjärtan…” (Hebr
3:7) Plötsligt är det massor av människor
omkring Sackeus. Barn knuffas och springer på honom,
så han håller på att ramla omkull. Men sen
märker Sackeus, att det inte alls är på honom
folk tittar. Nej, alla vänder sig mot några som
kommer gående längre bort på vägen.
Sackeus passar på att ta ett kliv upp i ett träd
för att kunna se.
