är ett fint namn på
en förfärlig företeelse.
-Får jag vara med? Får
jag leka med er?
-Nej! Inte du. Inte nu! Kanske sen. Men...
Rasterna, fikapausen, fritiden,
att inte höra till.
Att inte bli sedd, ännu mindre hörd, allra minst
kramad, för sin egen skull.
Inga
berättar:
"Det var på jobbet. Vi kom ihop oss om en detalj,
nåt litet.Vi hade olika åsikt om hur man skulle
fylla i en blankett.
Bagatellen växte till ett berg, och vi var på
var sin sida om berget. Hon valde att frysa ut mig. Och
hon satte det i verket. Vi möttes ofta i korridoren.
I början hejade jag, som förr, hon tittade stelt
rakt fram utan en blick på mig. Det var fruktansvärt.
Ingen kan fatta hur det kändes. Jag höll på
något sätt på att brytas sönder inifrån.
Det höll på i drygt tre veckor, sen blev allt
så småningom som förut. Men de veckorna var
bland det värsta jag har upplevt någonsin. Och
till ingen nytta, som det syntes. Jag kände mig sjuk
av att inte räknas."
Mobbad -> mobbare
Hur gick det för grabben som hamnade i leran? Jo, han
blev själv en mobbare. Han hade samlat ihop så
mycket hat, som hårdnat till en stor klump inuti. Det
var en tung börda som han ständigt måste
bära på. Enda lättnaden kände han, när
han kunde ge sig på någon annan. När han
själv sparkade på någon, levde rövare
så mycket han kunde, då kändes det som en
bit av det hårda lossnade och smälte och försvann.
Han visste hur det kändes att vara i underläge.Det
hjälpte lite att en stund vara överst. Men - kunde
han bli fri från sin sten-börda?
Utanför fönstren
satt flickan med svavelstickorna. Innanför var
det upptaget, alla var upptagna, av fest och firande. Det
var ju nyårsafton. Det lyste så förinnerligt
grant. Tänk, att få vara med! Hon drömde
sig bort. Värmen där inifrån nådde inte
hennes kropp. Hon frös ihjäl där utanför.
Men hon hade en frid som varligt bar henne över gränsen.
Flickan hade i sitt liv inte blivit sedd, inte fått
någon kärlek mer än av en enda människa,
sin mormor. Det räckte inte till att leva på,
men det hjälpte henne att dö.
Genom vårt bibelfönster
ska vi se hur det går för Sackeus där han
sitter i fikonträdet. Vi ser rakt in i händelsernas
centrum. Det är på vägen utanför Jeriko
i Palestina vi befinner oss. Den alla tittar efter är
Jesus. Där kommer han, längst bort i vägkröken,
med lärjungarna omkring sig. En lärare, mästare
med sin vandrande skolklass.
Sackeus är visserligen
2000 år gammal, men han är alldeles aktuell ändå.
Rubriker och löpsedlar skulle passa då som nu:
"Utanförskap
gav livshotande skador."
"Sjukskriven p g a ensamhet."
"Arbetsplatsens hackkyckling långvårdspatient."
När Jesus och lärjungarna
närmar sig smyger kanske Sackeus sig längre in
i fikonlövsgrönskan.
(Han var inte den förste som försökte
gömma sig bakom fikonlöv. Vilka var de första?)
Om nu Sackeus trodde att Jesus skulle bara gå förbi,
ja, då fick han se på annat. Just när han
ska till att sucka en lång, avspännande suck:
- jaha, de va de! ser han till sin häpnad att Jesus
stannar precis intill honom. Jesus ser rakt på honom
och säger hans namn: -Sackeus, skynda dig ner, för
idag måste jag komma och vara gäst i ditt hus.
Det
blir ett spännande och livsavgörande möte
där i Sackeus hem, som alla möten med Jesus är.
Vi följer med och märker snart att det inte är
något vanligt kalas. Vilken blandning av folk! Fint
folk gillade det inte. Att äta tillsammans med kreti
och pleti, att ha bordsgemenskap så där med vem
som helst var bortom all konvenans. Men vi trivs tillsammans
med svavelsticksflickan
,
med andra uteliggare, med mobbade, ja även med mobbarna,
med alla slag av missbrukare och lagbrytare, ja, också
med stillsamt och snyggklätt kyrkfolk, både de
som ropar och de som ber tyst-blygt. Från alla samfund
och kyrkor kan man komma och passa in. Stämningen tillåter
oss att trivas. Där en sån som Sackeus och Jesus
själv umgås i glädje, där måste
det finnas plats för alla. Sannerligen en spännande
bjudning...
Men tyst...någon säger
något. Alla hyschar på varann...
