- före detta drogmissbrukare,
kåkfarare, hemlös, kriminell, uteliggare.
Det är hans då-liv. Ljusår därifrån
finns Jimmys nu-liv.
Jag sitter i hans trivsamma
lägenhet och hör honom sakligt berätta om
helvetet och himmelriket, om två världar utan
bro emellan.
-Jag
växte upp utan hem, utan familjeliv. Hur det är
att leva i en familj har jag fortfarande ingen aning om.
Morsan slängde ut oss i gryningen och gu nåde
den som kom hem innan mörkret fallit. Hon hade sitt
med ständigt nya karlar. Jag har många tidiga
minnen, från 2-årsåldern och framåt.
Ändå minns jag inte en enda gång att jag
sett morsan laga mat. När jag var sju år fick
jag magpumpas efter att jag druckit mängder med mellanöl.
Vi var tre nästan jämnåriga bröder,
som höll ihop. Ett fruktat gäng. Vi kände
oss inte som tre. Vi var tre kroppar men en person,
våra liv var ett liv. Vi hade var sin ”typ”:
den lugne, den retsamme, den starke. En sorts arbetsfördelning
efter fallenhet..
-Att börja skolan
var rena katastrofen. Tala om UTANFÖRSKAP! Ingenting
gick att förklara. Vår och de andras världar
kunde inte mötas. Vi kallades, även av lärarna,
för ”djävuls -ungarna” eller bara
”dom där”. En sak var bra med skolan, och
det var Bamba. Man åt sig mätt en gång varje
dag. Annars var det stöld och snatteri som gällde.
Att vara smartare än alla som hade mat. Det var t ex
viktigt att vara vaken innan kvartersbutikerna öppnade,
för vår frukost stod levererad på trappen
till butiksingången: en tetrapack mjölk och två
brödlimpor. Vägen gick sedan utför i en allt
djupare kriminalitet.
-Den ”socialvård”
vi fick inskränkte sig till ett badhusbesök varje
fredag. En bil hämtade oss i skolan och körde
oss till badhuset. Där blev vi skrubbade med rotborste
av en tvätt-tant, ja, rotborste, för det var mycket
skit som skulle bort.
-Kärlek och stimulans
måste mänskan ha för att överleva. Stimulans
fick vi hela dagarna: de ständiga utmaningarna att
skaffa vad som behövdes för dagen utan att åka
fast. Ett liv fyllt av kuslig spänning. Kärlek
fick vi från mormor. Hon försökte hjälpa
oss det hon kunde. Lagade mat åt oss ibland, bad kvällsbön
med oss när morsan var ute på sina eskapder och
vi stog där och inte hade nån stans att ta vägen
för natten, tyckte om oss. Jag har inte vetat mycket
om Gud, men alltid har jag känt att jag haft nån
med mig.
-Den andra världen
mötte jag på allvar när min pojke föddes.
Där började vägen mot nu-livet. Men det var
ingen rak väg. Måste flytta från stan för
att komma från då-livets kontakter. Men jag hamnade
tillbaka i den gamla världen och drogerna med sina
korta men himmelska rus.
Jimmy var för 6:e eller
7:e gången mycket nära att dö den här
kvällen , när han satte sig på en tom parkbänk.
Han hade gång på gång stått vid livets
slutport och känt livet rinna bort. Från andra
sidan hade det strömmat mot honom underbar värme
och kärlek. Men Jimmy hade skickats tillbaka och fått
höra att det inte var dags för honom ännu.
Där på bänken får han plötsligt
sällskap av en man som börjar prata och som frågar
hur Jimmy mår. Till sist säger mannen, som visar
sig vara ägare till en stor firma och ha mycket pengar,
att han ska ordna så att Jimmy kan få vila upp
sig på Frälsningsarmen ett par veckor.
De veckorna blev tre år. Människor satsade på
Jimmy. Och framför allt satsade han själv. Han
fick sysselsätta sig med något som han tyckte
var intressant och när han kände sig mogen gav
mannen honom en chans att jobba med detta. Tyvärr gick
företaget i konkurs och trots att nu idag inte får
jobb pågrund av sin bakgrund så vägrar han
falla tillbaka i drogträsket utan jobbar nu istället
gratis åt non profit organisationer o.dyl. Pengar är
inte allt säger han.
-Att få uppgifter och
utmaningar gör att man överlever, säger Jimmy.
Man måste tro på sig själv. De gånger
läkarna sagt ”Nu är det kört, Jimmy”,
och jag känt värmen, sett ljuset från andra
sidan, då är det väntande uppgifter som hållit
mig kvar.
Jag har verkligen alltid känt
att Någon varit med mig. Nu vet jag vem det
är som har gått där vid min sida och rätat
ut vägen när den har varit alltför tung.
Jag talar med Gud varje dag, säger Jimmy med ett stort,
varmt leende.
