De andra har gått. Jag står
ensam kvar, kikar in ibland genom fönstergluggen för
att förvissa mig om att det är verkligt, det jag
sett. Att Bibelfönstret fungerar. Maria och Josef och
Jesus finns kvar, det kvittar vilket århundrade Anno
Domine det än är.
Herdarna har gått tillbaka
till sitt nattskiftsarbete. De har sett den utlovade Messias,
Honom som de fromma väntat på sedan världens
begynnelse. Men det var ju för väl, att de fått
ett så säkert tecken av änglarna. Annars
hade de nog inte kunnat tro, att det var Honom de såg
där i stallet. I en miljö som var så fattig
och torftig att den liknade deras egen . Hur skulle man
kunna tro att det var hela världens Frälsare de
sett? Vaggad till ro i en flickas famn, en flicka så
ung att hon ännu var jungfru. Och nog visste herdarna
att barn i vanliga fall inte kom till utan en mans medverkan.
Men all deras undran föll platt till marken - för
tecknets skull. Änglarna hade de hört och sett,
det gick inte att bortförklara. Och av dem hade de
fått tecknet, koden, mysteriets nyckel: de skulle finna
ett nyfött barn, lindat och lagt i en krubba. Ox- eller
åsnemulen hade fösts åt sidan och i halmen
hade Jesusbarnet fått sin babysäng. Allt som herdarna
hört stämde ju på pricken och gick inte att
tvivla på. Alltså måste de fort komma hem
och försöka smälta vad de varit med om och
sedan berätta, berätta, åh, vad de måste
berätta...
Jag står ensam kvar. Kan inte
se mig mätt på familjen där inne, på
detta tvärtom,som jag alltid möter i bibeln: styrkan
mitt i svagheten, det största i det minsta. Ingenting
är väl svagare och mer hjälplöst än
ett nyfött mänskobarn, så utlämnat och
helt beroende.
Kungarna från Österland, de vise
männen på sina kameler, de har också vänt
hem. Och jag funderar på när de skall berätta
för andra. Inte skulle de ta vägen över Jerusalem
för att avslöja var den nyfödde kungen fanns.
Men säkert kan de inte tiga när de kommit förbi
Jerusalem. För min skull berättar de, för
att vi här uppe i Norden, ja, alla, skall få veta.
Och jag då? Vad gör jag på
min hemväg från stallet i Betlehem? Vem berättar
jag för?
I
kyrkan därhemma kan jag återuppleva det jag sett.
Altaret där framme är platsen, där Jesusbarnet
är lagd. Altarbordet är krubban och duken är
lindan. Där finns min Jesus i gestalt av bröd
och vin, kropp med pulserande levande blod. Där får
jag hela året, gång på gång, ta del
av hans liv, lika påtagligt som brödet, oblaten,
blandas in i min matsmältning och vinet rinner ner
i min strupe. Och när påsken kommer är altarbordet
för min syn och tanke graven, där Jesu döda
kropp lades. Lika varligt som Maria lindade Jesusbarnet
och lade ner Honom i krubban, lika varligt sveper hon med
linnetyg och bindlar samma kropp som hon fött. Denne
samme Jesus som hon fostrat och följt.
Och jag får vara med!!
