 Det
är en text skriven med gott humör i Kyrkans
tidning 1997. Det svenskkyrkliga och lutherska sammanhanget
gör att biskopen tar upp ekumeniskt ämne. Thérèse
av Lisieux - det katolska svaret på Luther - var
en fransk karmeliternunna som avled endast tjugofyra år
gammal 1897. Hon utnämndes till kyrkolärare
av påven just 1997. För att förtydliga
hennes ekumeniska betydelse publicerar vi också
en text av br Wilfrid ur hans bok om Thérèse
De svagas styrka (Karmeliterna Tågarp-Glumslöv
1998) Den som vill göra en ekumenisk kommentar
till dessa texter är välkommen med brev till
bibelskolan.com!
Ett bibelord att bära med sig efter
läsningen är: "Min Gud skall med sin härliga
rikedom i Kristus Jesus fylla alla era behov" (Fil
4:19). 
Fågelskockarna drar fram.
Brittsommar i Skåne. Höstfärgerna sprakar.
Solen skingrar morgondimman.
Brittmäss faller precis mellan Thérèse
av Lisieux (1/10) och Teresa
av Avila (15/10). I Belgien,
där jag befinner mig just då, talar man om
Teresa-sommar. Vår Herre vill ge oss lite ljus att
leva av under mörkret som väntar. "Min
Gud skall med sin härliga rike dom i Kristus Jesus
fylla alla era behov" (Fil 4:19).
Vi är i behov av allt. Vi är små.
Fattiga. Och Gud vill ge oss allt: sig själv. "Gud
är nog", sade Teresa av Avila. Så skulle
vi kunna sammanfatta det ekumeniska dokument om rättfärdiggörelsen
som lutheraner och katoliker kämpat sig fram till.
Nåden helar vår fattigdom. Thérèse
av Lisieux - "det katolska svaret på Luther"
som en luthersk nunna kallar henne – ger oss barnet
med dess gränslösa tillit som modell för
vårt Gudsförhållande. Bara den som är
helt liten men stor i förtröstan vågar
hoppas på Guds största gåva: Honom själv.
Bettleri undanbedes stod det förr på
vissa dörrar, innan portkodernas iskyla stängde
ute tiggarna. "Man skall göra rätt för
sig, inte ligga någon till last".
Allt det far genom mitt huvud när jag tänker
på vad jag såg en tidig morgon i Helsingborg:
en proper, pensionerad dam med käpp rotar igenom
papperskorgarna efter tonåringarnas helgfirande.
Samtidigt tänker jag på hennes frände
i Bryssel: chevalereskt håller han upp dörren
för dem som går in i la Madeleine-kyrkan och
sträcker förväntansfullt fram en plastmugg. Inför Gud är vi tiggare.
Vi är små och behövande. Nåden är
till för sådana. Hur mycket barnet än
blir mobbat och våldfört, om det nu ens får
födas, förblir det alltid kristendomens hjärtpunkt.
Även om den evige tonåringen tycks fräsigare,
är det andliga barnaskapet evangeliets hjärta.
Därom är både Thérèse
och Luther överens. För att göra det lättare
för oss att bli små blir Gud själv liten.
Också det är evangeliets hjärtpunkt. "Han
gör sig själv fattig för att vi skall kunna
visa honom kärlek. Han sträcker ut sin hand
mot oss som en tiggare" (Luther
eller Thérèse?).
Kan vi då ge Gud något? Allt har vi
ju fått. Allt är nåd. Ett barn får
allt, men ändå vill det också ge. Mor
och far är överlyckliga över de skruttiga
saker de får. "Att blommor strö, det är
att ge... den svagaste suck, den största smärta,
min sorg, min lycka" (Luther eller
Thérèse?).
Barn är påhittiga. Allt vi ser och hör
kan få oss att öppna ögon och öron,
hjärta och hand. "Då nu fåglarna
kan konsten att så oförbehållsamt anförtro
sig åt Gud och kasta alla bekymmer från sig
och lägga dem på honom, då skulle vi
som är hans barn göra det så mycket mer...
En liten siska som varken kan tala eller läsa. blir
människans doktor och lärare i den heliga skrift"
(Luther eller Thérèse?). 
Texten saxad ur Kyrkans tidning
1997
| 
