 Denna
adventstext av biskopen tar upp de tre stora ämnen
som Adventstiden ställer fram för oss: Herrens
första ankomst till jorden genom jungfru Maria, hans
ständiga ankomst till våra hjärtan genom
Ordet och Nattvarden och hans sista ankomst på den
yttersta dagen. Tonvikten ligger på det andra temat
vilket inte är så konstigt eftersom betraktelsen
skrevs för fem år sedan inför sekelskiftet
och i väntan på den nya bibelöversättningen.
En bön före läsningen: O Gud, du som
ensam är konung
och i Jesus Kristus kommer till oss,
vapenlös men starkare än all världens
makt,
låt under detta nya kyrkoår ditt Ord
och Din Nattvard ge oss ny kraft och glädje.
Genom Jesus, vår Herre, Amen. Men glöm
inte att göra gott
och att dela med er;
sådana offer behagar Gud.
(Heb 13:16)
Väslignad läsning av dessa ord som fortfarande
i högsta grad är aktuella! Önskar
som valt ut och redigerat denna text.
Advent talar alltid om Guds
ankomst. Gud har av någon i och för sig
obegriplig anledning alltid en längtan efter att
komma till oss människor. Ser vi på vad vi
människor har haft för oss under detta blodiga
århundrade - mass- och folkmordens århundrade
framför alla andra - kan det tyckas ytterst oförståeligt.
Varför vill den Gud som i sig är heltigenom
helig och står över allt vad ondska och synd
heter till varje pris komma oss så nära? Jo,
eftersom han är godhet och kärlek, och just
dras till allt det som är raka motsatsen, inte för
att förinta utan för att förvandla. Därför
väljer Gud det enda sättet som egentligen är
fattbart för oss människor: han blir själv
människa och kommer till oss i mänsklig svaghet.
Alla andra sätt skulle ha krossat oss eller skrämt
slag på oss.
Under advent är vi inbjudna att längta
oss sjuka efter Guds människoblivande. Om vi inte
är sjuka, kan han inte hela oss. Så skulle
vi kunna sammanfatta kristendomens grundbudskap:
Gud har inte kommit för de rättfärdiga
utan för syndarna. Gud vill frälsa det förvridna
och förstelnade som finns i oss.
Därför kommer han till oss i ett barns
späda gestalt. Han kommer på tå och i
yttersta finkänslighet. Bara så kan han hitta
rätt tonläge för sin frälsande dialog
med den förvirrade människokrake som vi alla
är. Och Gud har otaliga möjligheter att komma
till oss. Han har kommit en gång för alla genom
sitt människoblivande; men detta fortsätter
att vara en ständig verklighet i Kyrkan. Advent kommer
åter och åter. Jean-Pierre Caussade sammanfattar
detta ständiga advent i den lilla latinska satsen:
Dominus est Det är Gud! Förklädnaderna
är otaliga: alla möten, händelser, inre
stämningar, ja, absolut allt kan ge oss detta totalt
omstörtande som Herrens ankomst är. Det är
Herren! Ingenting av det vi är med om under vårt
jordiska liv är kemiskt fritt från detta Dominus
est.
Ett privilegierat uttryck för denna Herrens
ankomst är hans ankomst i Guds ord. Gud talar
alltid till oss. Hans folk är ett folk som blir tilltalat,
ibland försynt och stilla, men ibland åthutat
och utskällt. Don efter person, tycks vara Guds paroll.
När Guds eviga Ord, som av all evighet lever i kärlekens
ständiga dialog med sin Fader i Andens oupplösliga
enhet, blir kött, blir han också bröd
i eukaristin och fortsätter att tala till oss genom
Skriften. På dessa två privilegierade sätt
fortgår dialogen mellan Guds eviga Ord-Brudgummen
och hans brud, Kyrkan, vi. Det är bara i och med
henne som vi kan äta Guds Ord i den heliga nattvarden
- eukaristin och idissla det i Skriften. Annars finns
inte den resonansbotten som gör att Ordet tränger
in och förvandlar oss. Mitt eget lilla hjärta
är för litet för Guds stora och allt förvandlande
Ord; det måste tas emot av hela Guds folk som unisont
och i kör får lovsjunga Gud med hans eget ord.
Kan man tänka sig ett större bevis på
Guds omtanke och finkänslighet? Vi behöver inte
tänka ut några vackra fina ord, Gud lägger
sina egna ord i vårt hjärta och på vår
tunga och sedan är det bara att ge det tillbaka till
honom som vi redan har fått av honom.
Herren kommer. Herren talar. Men Herren
är också tyst. Tystnaden är den nödvändiga
kontrast vi behöver både för att ta emot
Ordet och smälta det. Varje gudstjänst, varje
bibelläsning kräver tystnad. Guds eviga Ord
föds ur Faderns sköte, ur den outtömliga
tystnaden, och det återvänder också dit,
under jubel och lovsång. Om vi ser på Sonen
som Ordet, får vi se på Fadern som Tystnaden.
Vi vet alla att orden i vår tid har förlorat
mycket av sin innebörd, att det har gått inflation
i ord. Därför är tystnaden - som alla bristvaror
- också så efterlängtad. Kanske det också
är därför som längtan efter Fadern
är så stark på många håll.
Det sista året inför jubelåret har vi
ägnat åt att betrakta den osynlige Fadern i
gemenskap med Sonen, som fortsätter att leva vidare
i sin heliga Kyrka.
Guds ord i Skriften är outtömligt.
Läser vi det som Guds tilltal till mig i Kyrkans
rymd, då väcks något till liv inom oss
som tidigare var dött. Det är Herren! Det är
Gud som talar till mig, djupt personligt, men ändå
som till en del av en helhet. Tonerna i lovsången
sjungs ju gemensamt. Harmonin bygger på att varje
lem hittar sitt tonläge, sitt sätt att lyssna
och att tala.
Guds ord är en levande kraft i vårt
liv; det hjälper oss att komma honom som är
Guds eviga Ord närmare och förvandlas av mötet
med honom. Mitt i livets virrvarr finns en fast punkt,
där Gud själv står orubbligt fast och
fortsätter att tala till oss, förvandla och
helga oss. Inkarnationen-Guds människoblivande har
för alltid förändrat jordens anlete. Ingenting
är riktigt detsamma längre, sedan Gud har velat
dela det med oss. Dominus est - Det är Herren!
Vi får längta oss sjuka efter Guds ankomst,
den Gud som redan har kommit till oss genom sin Sons människoblivande,
fortsätter att tala till oss genom sitt ord och en
gång kommer han åter för att döma
levande och döda. Vid detta definitiva Dominus
est får allt sin fullbordan, men ända till
dess får vi fortsätta att hoppas och längta,
ja, längta oss sjuka efter den som vill vara vår
Läkare. 
| 
