"Herre, gör så att mitt
liv blir som en väntsal. Det må bli kort eller
långt, hädanefter väntar jag allt av dig",
bad en svårt sjuk kvinna. Men det är inte så
många som har lärt sig konsten att vänta.
I stället vill man få allt på en gång.
Förväntansfull glädje har blivit ett ganska
okänt fenomen för en generation, som omedelbart
vill ha alla sina behov tillfredsställda. Men det
är en slags naturlag att allt måste förberedas
och längtas fram: ett barn, en vän, en brud,
en brudgum. Man visar mer hänsyn och varsamhet om
det man fått vänta och hoppas på.
Bland det värsta som kan drabba
en människa är att ha allt och så förlora
det bästa: hoppet. Det verkar vara en sådan
hopplöshet som drabbar många idag, just eftersom
de har allt och följaktligen också är
blaserade och besvikna på allt. Men ändå
finns det hopp för en desillusionerad värld
om den upptäcker vad vi kan kalla "väntsalens
sakrament". I livets väntsal väntar vi
inte bara på ett tåg utan på Någon
som kommer med tåget. Allt det som händer i
väntsalen — och det kan som bekant vara det
mesta — uppenbarar på något sätt
den man väntar på. Han kan anta oändligt
många skepnader och förklädnader. Han
kan identifiera sig med den som verkar mest oansenlig,
vanställd och förnedrad (jfr
Jes 52:14). För att lära sig känna
igen honom är det faktiskt bra om man får vänta
lite längre än beräknat i väntsalen
eller väntrummet. Han kommer aldrig för sent,
hur sent han än kommer.
"Väntsalens sakrament"
möter oss helt påtagligt i det Gamla testamentet,
i Israel, som längtansfullt ser framåt mot
honom, som skall komma. Hela mänsklighetens hopp
har koncentrerats i Israels längtan. Också
i Kyrkans liturgiska år lever denna längtan
upp varje adventstid, som egentligen är ett permanent
tillstånd i hela vår kristna existens. Vi
måste alltid längta och vänta på
honom som skall befria oss, också efter hans ankomst
till jorden, för han skall komma åter en gång
vid tidens slut. Därför förblir det Gamla
testamentet aktuellt för oss kristna. Israels bön:
"Kom, Herre, och dröj inte längre"
är också vår bön (jfr
Upp 22:17). Psaltaren, det Gamla testamentets bönbok,
är alltjämt en skattkammare för den bedjande
Kyrkan. Alla som ber känner igen sig i psaltarpsalmerna.
Inget mänskligt är främmande för deras
författare. Allt som ryms i människans hjärta
kan omvandlas, "sys om" och bli till bön.
Hela tillvaron kan helgas. Alla handlingar kan beledsagas
och bli omspunna av bön och så bli invävda
i bönens väv. Det kan Israel hjälpa oss
att se, för Israels kallelse består: "Jag,
Herren, har kallat dig i rättfärdighet, och
jag vill fatta dig vid handen och bevara dig och fullborda
i dig förbundet med folket och sätta dig till
ett ljus för folkslagen" (Jes
42:6; jfr 1 Mos 12:3).
Guds ljus lyser allt starkare och starkare
och till sist blir det så strålande klart,
att det bländar. Han som är "ljus av ljus"
blir kött, för "det sanna ljuset, som ger
alla människor ljus, skulle komma in i världen"
(Joh 1:9). Något som man
längtat länge efter tar man emot med stor glädje.
Någon som man ser fram mot att få möta
välkomnar man av hela sitt hjärta. Israels,
ja, hela mänsklighetens hopp går i fullbordan,
även om det är fördolt för de flesta,
när Fadern sänder sin Son och låter honom
bli en av oss. Även om många inte vet riktigt
vad de väntar på, är det bara i honom
alla deras dolda förhoppningar kan infrias. Vad det
än är man innerst inne längtar efter —
fred, rättvisa, gemenskap eller kärlek —
så går det i uppfyllelse i honom, "ty
han är vår fred" (Ef
2:14) och allt annat vi drömmer om. Allt vad
vi vill ha kommer oss till del genom honom. Som kristna
vet vi vem vi längtar efter. Vad blir vem, något
blir någon...
