Trosmeditation Vi står just nu när denna text läggs ut inför dörren till Julen, en av årets stora Jesus-fester. Därför sänder vi nu några avsnitt ur boken Trosmeditation (Karmeliterna 1987) meditationer över Jesus Kristus. En bön före läsningen: Visa mig, Herre, din väg och gör mig villig att vandra den. Väslignad läsning önskar Det otroliga besannas, när Gud träder in i vår mänskliga historia — och geografi. Också ortnamnen i Israel får frälsningsbetydelse för oss: "Betlehem födde honom, Nasaret fostrade honom, Kafarnaum hade honom som invånare", säger Johannes Chrysostomos (344?-407). Och så fortsätter det att vara i alla tider i Kyrkans historia och geografi: Rom, Lourdes, Fatima — men också Auschwitz, Hiroshima, Gulag. Inkarnationens och frälsningens realism består och är en outsinlig källa av glädje mitt i det värsta lidande. Ingen ondska, av vilket djup den än må vara, är så stor att den kan mäta sig med djupen i Guds godhet. Betlehem: inkarnationen Jesus har "kommit med allt det nya när han kom med sin egen person." Något fullständigt nytt bryter in i vår värld i och med att Jesus föds i Betlehem. Något som alltid förblir nytt och aldrig blir gammalt. Något som förmår föryngra den äldste av de äldsta: Sonen, han som är Faderns eviga glädje, blir också vår glädje, redan nu och sedan i all evighet. En glädje som förblir ung och ny, outtömlig i all evighet. En glädje som gör hela världen ny. Med sin ankomst till världen vill Gud inte överrumpla oss, därför kommer han i människogestalt. Han anpassar sig till oss, för att vi också skall kunna anpassa oss till honom. "I inkarnationens mysterium ville han dölja sin storhet och sin makt, men hans barmhärtighet strålar fram på alla håll och kanter", säger Jean-Marie Vianney, kyrkoherden i Ars (1786—1859). Gud visar sig sådan han är i Jesus. "Den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss" (Joh 1:18). Den osynlige, fördolde Guden gör sig synlig och påtaglig i en människa som är Gud. "Gud blir sedd och Gud talar om Gud, som han har sett. Gud kan inte förstås utom av Gud." Uppenbarelsen har blivit fullkomnad när vi får se Gud i mänsklig gestalt. Gud förklarar själv för oss vem han är — och också vem vi är, Jesus uppenbarar Guds innersta för människan, och i honom uppenbarar Gud också människans innersta för henne själv. Där får hon se vad hon egentligen är. Hela Kristi sändning går ut på att göra henne till det som hon innerst inne är: Guds barn. När Sonen blev människa, förenade han hela människosläktet med sig själv och gav det del av sin egen skönhet. Genom att anta vår skapade natur, upphöjde han allt skapat. Fadern klädde genom sin Sons gestalt de skapade varelserna "i stor skönhet, därmed att han gav dem deras övernaturliga existens. Detta förverkligades när hans Son blev människa, och så upphöjdes människan till gudomlig skönhet och följaktligen allt skapat i henne, eftersom han förenade sig med naturen hos allt skapat när han gjorde sig till människa", säger Johannes av Korset. Genom Sonen får vi fritt tillträde till Fadern (Ef 2:18). Genom inkarnationen lyfts vi upp till en övernaturlig nivå, där vi får umgås med Gud. Vår bön är alltid ett deltagande i det som vida övergår våra naturliga krafter: den eviga dialogen mellan Fadern och Sonen i Andens enhet. Våra svårigheter i bönen beror till 99 procent på att vi ännu inte lärt oss använda våra övernaturliga organ utan envisas med att använda våra naturliga mekanismer. Men vår mänskliga oförmåga att be är samtidigt inkörsporten till bönens rike. Det tillhör Guds pedagogik att först visa oss hur totalt oförmögna vi är. Först då blir vi mottagliga för hans undervisning. Det gäller inte bara bön utan allting i vår tillvaro. I alla hänseenden måste vi låta oss undervisas av Gud (jfr l Joh 2:27). Därför blir han också människa för att överlista oss som är mästare j att sätta oss till motvärn mot honom (jfr Rom 10:21). Inkarnationen är ett frälsningens mysterium, ett befrielseverk, men också en gudomlig list, ett Sonens "pojkstreck" för att lura alla alltför duktiga och vuxna människor. När Gud stiger ner i sin skapelse, som kvider och längtar, våndas och hoppas, befrias den från sin begränsning och självgodhet och får del i hans gränslösa glädje (och humor!). Inkarnationen är en oförtjänt gåva, något som endast uttrycker Guds suveräna allmakt. Bara den Allsmäktige kan göra sig så fullkomligt vanmäktig. Inkarnationen är något helt unikt, som aldrig kan upprepas. Därför kan det aldrig bli tal om reinkarnation av något slag. Det räcker mer än väl med en inkarnation! Guds människoblivande är något definitivt och oåterkalleligt. Genom den har alla människor fått möjligheten att bli frälsta, ja, gudomliggjorda. Ur boken "Trosmeditation". Vill du köpa boken?  Biskop Anders meny: Prediknar & Tal | Just nu! | Anders Arborelius ocr | Brev till Dig | Boktips!