Människan är som en törstande
i öknen. Hon söker efter den källa som
kan släcka hennes törst. Hon dras oemotståndligt
till flödet med levande vatten. Ingenting i denna
världen kan stilla hennes törst. Allt som omger
henne förmår bara ge henne tillfällig
vederkvickelse. Hon drivs alltid vidare. Hon får
aldrig nog. Hon når aldrig sitt mål i denna
världen. Denna törst är så djupt
inristad i människans hjärta, att den liksom
utgör hennes väsen. Hon är en törstande
och längtande varelse. Hon vill alltid ha mer och
mer. Bara oändligheten kan fylla henne.
Hon är formad för att ta emot
det levande vattnet från den källa, som är
alltings ursprung. Det är det enda vatten som kan
stilla hennes törst. Även den människa,
som tycks gå helt upp i den omgivande världen
och berusas av dess skönhet, bevarar innerst inne
en längtan efter den Skönhet som är oändlig.
Ju mer hon tycks drunkna i världens strömfåra
och sugas in i dess strömvirvlar, desto mindre stillad
blir paradoxalt nog hennes törst. Människan
har inom sig en rymd, ett tomrum som är menat att
ta emot flödet från den eviga, oändliga
källan.
Om hon inte upptäcker denna sin
kallelse att vara ett tomrum och en gränslös
öppenhet för denna källa, kommer hon ohjälpligt
att få erfara tomhetens livsklimat. Men denna tomhet,
vår tids förbannelse, kan vändas till
välsignelse, om hon upptäcker att hon är
formad för att vara ett tomrum, där den eviga
källan får springa upp, ja, att den redan finns
där.
Vi är en rymd och vi har redan Solen
inom oss. Vi är en flodbädd, där "livets
vattenkällor" (Upp 7:17)
får flöda över. Vi är som en tvättsvamp;
vi är kallade att suga upp vattnet från källan
och låta oss indränkas helt och hållet
av dess fuktighet. Vi är konstruerade för att
ta emot detta livgivande vatten. Vårt sanna jag
förblir obegripligt för oss själva, tills
vi upptäcker var vi kan hämta detta vatten.
"En evig källa har i lönndom runnit; jag
vet så väl var den sitt läger funnit."
I oss själva rinner denna källa upp. Den eviga
källan har själv närmat sig oss (jfr Joh
4:14).
Även om källan är fördold
och gömd, är den likafullt uppenbar. Den har
själv uppenbarat sig för människan. Vi
vet hos vem livets källa är (Ps
36:10). Vi vet vem som är det levande vattnet.
Vi har ju fått dricka av hans ljuvlighets ström
(Ps 36:9). Vi vet att källan
har vatten till fyllest (Ps 65:10).
Detta vatten räcker till för alla. Det är
bara vattnet från denna källa, som kan uppmjuka
vårt hjärtas hårda åkerjord och
jämna till vår naturs oregelbundenheter (jfr
Ps 65:11). I motsats till världens alla andra
källsprång, som vi själva måste
leta oss fram till, har denna källa själv runnit
upp i vårt inre. Där talar den till oss. Där
släcks — och väcks — vår törst.
Källan finns alltid där. Det är bara att
öppna oss för den. Det är bara att dricka.
"Den som dricker av det vatten jag
ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag
ger blir en källa i honom, med ett flöde som
ger evigt liv" (Joh 4:14).
Den eviga källan blir ett källsprång i
människans inre redan här i tiden. På
ett fördolt men ändå uppenbart sätt
springer det levande vattnet fram inom henne. Hennes törst
efter evighet, oändlighet, kärlek och gemenskap
blir släckt. Men lika snart som den blir släckt,
väcks den på nytt. Ju mer hennes törst
släcks, desto större blir den. "Jag vet
att i det flödet utan botten har ingen vadat mot
en strand och nått den."
Det är egentligen tillvarons största
under att människan kan säga jag vet. Hon vet
vem detta källflöde utan botten är. Hon
vet att Guds kärleks källa skall välla
fram för evigt och att hon skall få dricka
av dess levande vatten för alltid. Människan
är i stånd att nå fram till källan.
Törsten tyder på att det finns vatten. Längtan
tyder på att det finns Någon som uppväcker
och vill stilla den. Vår längtan är ett
eko av en oändligt mycket större längtan.
"Gud törstar efter att man skall törsta
efter honom", sade Gregorius av Nazians (329?—390).
Vi famlar inte i blindo. Vi leds fram genom det halvmörker,
som ofta omger oss och råder inom oss. Vi har en
förmåga att hitta rätt, om vi vill låta
oss ledas. Livet är egentligen inte gåtfullt
och skrämmande. På ytan verkar det ofta så,
men inte om vi ser till tillvarons kärna. Visserligen
är livet ofta oförståeligt. Det är
ett mysterium. Men ett mysterium som inte är något
hotande och farligt, utan något oändligt vänligt
och intagande, även om det förblir ogenomträngligt.
Människan har en inbyggd förmåga
att nå fram till tillvarons innersta mysterium.
Till sitt väsen är hon ett eko, en reflektion
av detta mysterium. Hon ropar inte ut i tomma intet. Det
finns Någon som ropar i henne (jfr
Rom 8:15, Gal 4:6). Hon ropar bara tillbaka och
försöker svara. Människan är som kyrkofäderna
säger capax Dei: hon har en gudskapacitet. Hon kan
förstå vad livet går ut på. Hon
kan nå fram till kärnan, till källan,
även om den samtidigt vida övergår hennes
kapacitet. Ändå kan man med Johannes av Korset
hävda, att hon har "en oändlig kapacitet"
(Bestigningen av Berget Karmel II,
17,8), eftersom hon är skapad för att
ta emot själva Oändligheten. Hon kan lära
känna honom som är livets källa. Hon blir
delaktig av hans livgivande vatten, för hon är
inte bara capax Dei utan också particeps Dei, delaktig
av Gud. Hon är bara till genom honom. Hon kan bara
förstå sig själv genom honom. Ett eko
kommer aldrig ur tomma intet.
