I Jesus Kristus blir vi befriade. "Hos
ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland
människor under himlen finns något annat namn
som kan rädda oss" (Apg
4:12). Jesus är
vägen till Fadern. Men vi behöver också en
vägvisare, en kompass, som hjälper oss att
beträda denna rätta väg. Vi behöver
någon som hjälper oss att lära känna
och igenkänna Jesus, någon som vittnar om
honom och påminner oss om honom (jfr
Joh 14:26).
Sonens synliga sändning kompletteras och aktualiseras
av den Helige Andes osynliga. Det är han som fullbordar
och avverkar Jesu verk i oss. Det är han som sätter
pricken över i-et. Det är han som gör
att den förhärligade Kristus blir en levande
och livgivande verklighet i vårt liv och tar gestalt
i oss. Anden är Guds gåva till oss, den gåva
som gör att tron väcks till liv i oss, att
kärleken ständigt växer och att hoppet
aldrig släcks. Genom denna gåva, som vi, ja,
hela Kyrkan, har fått som en inre dynamik drivs
vi vidare på Kristi väg och växer in
i en allt innerligare förtrolighet med honom. Påsken
och pingsten förblir så en ständig aktualitet.
Den
Helige Ande är så inriktad på att
levandegöra Kristus för oss, att han liksom
själv försvinner och drar sig undan i bakgrunden.
Han drar aldrig uppmärksamheten till sig själv.
Irenaeus går så långt att han säger: "Förtroligheten
i föreningen med Kristus, det är det som den
Helige Ande är". Sonen och Anden är så innerligt
förenade och inriktade på varandra — både
inom Treenigheten och i deras sändning utåt — att
man har svårt att skilja dem åt. Genom Anden
som vi fått som en inre, osynlig gåva och
kraft dras vi allt djupare in i gemenskapen med Kristus.
Anden är den pådrivande kraften i vår
bön (jfr Rom 8:26). Han drar oss in i Treenighetens
outtömliga djup. Han som till sitt väsen är
Faderns och Sonens Ömsesidiga gåva till varandra
blir också deras gåva till oss, så att
vi genom honom kan gå till Sonen och ledas vidare
till Fadern. På det sättet blir Guds inre
verklighet levande för oss. Vi dras in i det fulla
gudomliga livet, för att vi skall "iklädas
Gud och badas i gudomlighet."
Detta gudomliga liv
tar sin början i oss genom dopets
bad. Det är då vi får den Helige Ande
som gåva (Apg 2:38), en
gåva som är avsedd
att ständigt växa och intensifieras i oss. Det är
bara genom denna gåva vi kan uppnå den fullhet
vi är ämnade till: heligheten. Utan den Helige
Ande förblir vi förtorkade och förkrympta
varelser. Utan det levande vatten som han är, kan
Guds liv i oss aldrig utvecklas. Liksom varje frö behöver
vatten för att växa, måste det senapskorn
(jfr Matt 13:31) som dopets nåd
i oss är få näring
av det levande vattnet. Jesus lovade att ge oss detta levande
vatten som får oss att födas till nytt liv,
till Guds eget liv. Särskilt i samtalet med den samariska
kvinnan (Joh 4:1-42) visar Jesus att denna gåva,
det levande vattnet, är den Helige Ande. Han är "en
flod med livets vatten, klar som kristall, som rinner från
Guds och Lammets tron" (Upp 22:1). Det är denna
flod som utgår av Fadern och Sonen, som har runnit
upp inom oss för att föra oss allt längre
in i Guds treeniga liv.
Vatten är något vi både
kan bada i och dricka av. Genom badet i Andens flod renas
vi och genom
att dricka av Andens vatten får vi kraft och styrka.
Vi har fått en och samme Ande att dricka, säger
Paulus (1 Kor 12:13). Liksom
Kristus har blivit vår
föda i eukaristin, har Anden blivit vår dryck. Återigen
ser vi hur Anden kompletterar Kristi verk. I eukaristin
har vi ett påtagligt bevis på Kristi synliga
sändning till oss, men för att kunna känna
igen att han är verkligt närvarande där,
behöver vi Andens osynliga sändning, hans stärkande
dryck, i vårt inre. Det är han som öppnar
oss inifrån, så att vi blir seende och lyssnande,
alltså troende och bedjande människor. Det är
Anden som uppenbarar Kristus för oss och vittnar
om honom. Ja, Kristus har gett oss sin egen Ande för
att göra oss så levande och klarsynta i vår
tro, att vi aldrig kan ta miste på vägen.
"Liksom människans ande genom
huvudet stiger ner för
att levandegöra lemmarna, så stiger den Helige
Ande genom Kristus ner till de kristna", skriver
Hugo av S:t Victor (död 1141).
Det är bara
därför
att vi fått del av Kristi egen ande, som vi är
kristna. Att vara kristen är alltid en fråga
om delaktighet. Allt är gåva och nåd
i kristendomen. "Det är den kärlek som
Gud har till oss som ger oss allt, men den största
gåva
som han kan förläna är att ge oss den
Kärlek,
som vi måste hysa för honom själv",
säger Fénelon (1651—1715). Det är
alltid med den kärlek, som den Helige Ande är
och utverkar i oss, som vi får älska Gud.
Vår
egen kärlek är för liten, för fattig.
Den räcker inte till. Men vi har alltid tillgång
till ett välbehövligt komplement, till den
skatt inom oss som Anden är. Inte minst i bönen
ser vi snart hur uttorkade och utblottade på kärlek
vi är. Men denna insikt behöver inte göra
oss modfällda eller nedstämda. Tvärtom.
Vi har ju fri tillgång till det levande vattnet — till
Guds kärleks källa. Där kan vi ösa
upp all den kärlek vi vill ge Gud och vår
nästa.
För att tala om den Helige Ande,
den Outsäglige,
har Skriften och traditionen alltid använt sig av
ett mångskiftande bildspråk, som tyder på liv
och rörelse. Anden är det rörligaste av
allt rörligt (jfr Vish 7:24). Han är som en
ständigt
framrusande flod, men också som den stilla porlande
källan; som en oemotståndlig orkan, men också som
vindens sakta susning; som den häftigt flammande
elden, men också som den lugnt brinnande lågan.
Alla bilder kan lära oss något om vem den
Helige Ande är. Men ändå förblir
han den fördolde och namnlöse, hur många
namn man än
har gett honom genom seklerna. Den Helige Andes främsta
kännetecken är just att han inte har något
eget ansikte, säger man ibland. Han glider oss ständigt
ur händerna liksom vattnet vi försöker
hålla
kvar i våra kupade händer. Han vill aldrig
dra uppmärksamheten till sig själv utan alltid
leda oss vidare till Fadern och Sonen. Vi kan därför
tala om en Andens skygghet och diskretion. Han talar
inte om sig själv. Han uppenbarar inte sig själv
utan Kristus — och Kristus i sin tur har kommit
för
att uppenbara sin Fader. Det hör liksom till de
gudomliga personernas väsen att peka vidare, att
föra vidare.
Det är alltid ödmjukhetens lag som råder
hos Gud och i hans rike.
I evangeliet ser vi hur den Helige
Ande håller sig
i bakgrunden. Evangeliet är först och främst
det glada budskapet om Guds rike som kommer till oss
i Jesus Kristus, Faderns enfödde Son som blir människa
med oss. Men för att Guds rike skall slå rot
i oss och bli fruktbart i vårt liv är Anden
nödvändig. Ja, vi ser hur Anden blir särskilt
påtaglig i detta verk: att göra Kristus och
hans rike närvarande bland de första kristna.
Vi kan därför kalla Apostlagärningarna,
som skildrar pingsten och den första kristna tiden,
för "den Helige Andes evangelium". Påsken
får sitt komplement i pingsten. Den förhärligade
Kristus utgjuter den Helige Ande över hela Kyrkan,
ja, han ingjuter denna oändliga gåva i oss,
för att vi skall leva i hans rikes fulla verklighet.
Enligt Simeon den nye Teologen är Guds rike just "delaktigheten
i den Helige Ande. Det är om honom det är sagt:
"Guds rike är inom er" (Luk
17:21).
Det är
detta oerhörda vi har fått som gåva.
En gåva som fulländar hela vår tillvaro.
En gåva som vi inte kan klara oss utan. En gåva
som vi ständigt kan få i allt högre grad.
Därför ber vi som kristna alltid att få mer
och mer av honom: Kom, kom (jfr Upp
22:17). Vi kan aldrig
få nog av honom. Därför måste vi
alltid upprepa detta lilla ord, som på något
sätt är besläktat med honom och som kristna
alltid älskat att rikta till honom: kom.
Härmed
en text om den Helige Ande ur "Trosmeditation".
