Det var den här kvinnan på
knä tätt innanför dörren... Jag minns
hur det började, hur vi undrade över den lilla
gumman i svart schalett och invandrarnas eviga svarta strumpor.
Inte ett svenskt ord såg hon ut att kunna, men satt
där troget ändå i vår gudstjänst
efter denna inledande palaver med vår Herre. Vad för stod hon ? Förstod
hon någonting alls egentligen ? Ja, mer än många,
många andra att det inte är en självklarhet
att få fira gudstjänst: - Men jag får gå in i ditt
hus genom din stora nåd. Jag får tillbe
i din fruktan, vänd mot ditt heliga tempel. (Psalt
5:8)  Guds
heliga tempel är Kristus själv. Hon kunde fästa
blicken på den korsfäste och det räckte.
- Fäst blicken på Kristus
allena! fick jag lära mig en gång. De fem orden
räddade mig från de aviga sidoblickar, som inte
tjänade annat till än att fördunkla det som
är mest väsentligt: Vad Kristus gjort för
mig! Jungfru Marie Bebådelsedag såg
jag henne igen. Stödd på sin rollator hade hon
tagit sig fram till första bänk. Med vilken högtid
tog hon inte emot nattvarden! Med vilken vördnad kysste
hon inte ikonen på altaret med Maria och barnet! - Genom din stora nåd, o Herre
- Jag mindes den där kvinnan från
länge sedan och långt in i psalmen gnagde mig
tanken: När mötte du sist din Gud på knä
tätt innanför dörren?
| 
