Kan en av de svåraste erfarenheter i livet vara att
vänta? Att vänta i kö på posten, i
affären eller på att någon skulle komma
som vi bästämt träff med kan tära på
tålamodet. Kanske det värsta är att vänta
i läkar- eller tandläkarvänterummet. På
ett högre plan kan det vara svårt att vänta
på att komma in på en utbildning, att hitta
"den rätta", att vänta på att
ens man ska se hur viktigt det är med familjeliv eller
att han ska sluta dricka så mycket.
Vi
är så vana vid att allting ska gå snabbt.
Ett komplext problem ska löses på filmens två-timmars
visning eller TV-programmets timma. Färdig-lagad mat
värms i microugn på några minuter efter
att ha köpts på väg hem. Brevet ska inte
ta en dag att komma hem utan på några sekunder
genom e-post. Även vår personliga utveckling
ska inte ta längre tid än en veckolång kurs
på jobbet.
Detsamma kan gälla våra
liv som kristna. Att vänta tålmodigt på
Gud att verka kan väl vara en av de svåraste
erfarenheter i våra kristna liv. Har Du något
som Du väntar på att Gud ska göra? Att frälsa
någon nära Dig, att hjälpa Ditt barn som
har gjort uppror mot Gud och gått sin egen väg
hitta hem igen, att hjälpa Dig förtrösta
istället för att tvivla, och får vi lägga
till - frid på jord? . . . Befinner Du Dig i väntrummet?
Verkar Gud vara för upptagen för Dig?
Problemet
är inte nytt. Det finns olika bibliska gestalter
som fick vänta länge för Gud att verka. En
av dem heter Sarai som senare fick namnet Sara (prinsessan).
Hon var förmögen, fru av en rik man, Abram, och
så påfallande vacker att hennes man bad henne
två gånger att ljuga inför kungarna i andra
länder som säkert skulle ha dödat honom för
att få en så vacker kvinna som hon. Hennes stora
sorg var att hon var barnlös trots att Gud hade sagt
att Abram skulle vara far till ett tallrikt folk. Abram
som sedan blev Abraham (fader till många folk - vad
hans tjänare måste ha skrattat när han,
den över 100-åriga mannen, bad de kalla honom
vid det namnet) var inte bara rik, utan en Guds man som
följde Gud i det mesta med en otroligt stark tro. Det
betydde för Sara att hon fick lämna sitt bekväma
liv och följa med honom ut i öknen till ett vilt
främmande land. Två gånger fick hon flytta
snabbt långt bort. Och ofta, ofta flyttade de deras
hopfällbara tält och rörde sig vidare när
Gud bad om det. De visste inte exakt vart de skulle eller
när (om? måste de ha frågat sig) Gud skulle
hålla sitt löfte.
Hade Sara levt i sitt tält idag kunde det ha skrivits
om henne som Max Lucado har skrivit i sin bok, Och
himlen applåderade (HFs
förlag):
"När hon är i sina
bästa dagar lovar Gud henne en son. Hon blir till
sig av förtjusning. Hon går genast till "mamma-butiken"
och handlar några snygga klänningar. Hon möblerar
om i tältet och inreder barnkammaren… men inte
får hon någon son. . . . Hon bockar av åtskilliga
kalendrar… fortfarande ingen son.
Därför beslutar hon sig för att ta saken
i egna händer. ('Kanske är det så att
Gud behöver lite hjälp på traven.')
Hon övertygar Abram om att tiden håller på
att rinna ut. . . . Därför befaller hon sin
hemhjälp Hagar att gå in till Abram för
att höra om det är något han behöver.
('Och då menar jag verkligen vad som helst!') Hagar
går in som jungfru men ut som blivande mor. Så
börjar problemen.
Hagar blir överlägsen . . . Sarai blir svartsjuk.
. . . Och Gud kallar pojken för en 'vildåsna'
- ett passande namn på en som fötts ur envishet
och tvingats sparka sig in i historien.
Det blev inte den tomtebolycka Sarai tänkt sig. Istället
är det ett samtalsämne Sarai och Abram försöker
undvika.
Till slut, fjorton år senare, när Abram nästan
tillryggalagt ett helt sekel och Sarai är nittio…
när barnkammartapeten är urblekt och leksakerna
omoderna… när tanken på det egna barnet
bara framkallar suckar, tårar och undrande blickar
mot en tyst himmel… då dyker Gud upp på
besök och ber dem välja namn åt den kommande
sonen.
Både Abram och Sarai reagerar på samma sätt;
med ett skratt. . . .
De skrattar åt hur vansinnigt det hela är.
. . .
De skrattar därför att det är vad man gör
när någon påstår att han kan göra
det omöjliga. . . . Sedan, alltjämt med leendet
på läpparna, skrider Han (Gud) till verket
med det Han är bäst på - det otroliga.
Han ändrar på vissa saker och börjar med
deras namn. . . .
Men det var inte bara namnen Gud förändrade.
Han förvandlade deras sinnen. Han förvandlade
deras tro. Han förändrade deras skatteavdrag.
Han förändrade deras definition av ordet omöjligt.
Men störst var ändå förvandlingen
av Saras attityd till att lita på Gud.
(Sara själv kunde ha sagt:) 'Gör jag som jag
själv vill får jag bara migrän. Men när
Han gjorde som Han ville fick jag en son. Försök
reda ut det om ni kan! Allt jag vet är att jag är
stans första kvinna som betalt barnläkaren med
en pensionsavi.'"
Trots att Sara tröttnade
på Gud, tog saker i egna händer, syndade mot
Gud och grovt utnyttjade andra personer för att få
som hon ville står hon med som enda kvinnan i ett
mycket exklusivt sällskap med den rad av män som
äras i Hebreerbrevet 11 på grund av deras TRO.
"Genom tron fick också Sara kraft att bli mor
för en avkomma fast hon var överårig. Hon
litade på honom som hade gett löftet." (11:11)
Någon gång mellan skrattet och födseln
växte en tro i Sara som gav henne kraft att lita på
Gud. Hennes liv hade varit en serie övernaturliga räddningar,
heliga segrar, och bevis på Guds makt mitt ibland
ett ogudaktigt och ont folk. Slutligen var hon övertygad.
Gud kunde göra vad han lovade. Hon trodde på
det omöjliga för sig själv, och Gud höll
sitt löfte.
Äntligen föddes det efterlängtade barnet
vars namn, Isak, mycket passande, betyder skratt! Sara förklarar,
"Gud har fått mig att le. Alla som får
höra detta kommer att le med mig." (1
Mosebok 21:6)
Vi som sitter här och nu i vänterummet får
också le. "Le" i sammanhanget betyder att
vi väntar med en förväntansfull förtröstan
och glädje byggt på ett tryggt tro att Gud hör
och är med även oss. Din situation kan verka vara
lika hopplös som att få ett barn vid 90-års
ålder, men tiden i vänterummet kan användas
för att lära känna mer intimt Den som Du
väntar på.
Som David sade i Psaltaren 27:13-14:
"Jag är viss om att få se Herrens
godhet i de levandes land. Hoppas på Herren, var stark
och frimodig i ditt hjärta, ja, vänta på
Herren!"
